Varning för kräsmagade...
... men det var en kort sak till. Ni som är kräsmagade borde kanske inte läsa vidare.
Idag på barnakuten kom det in en liten flicka på ca. 3-4 år. Hon hade en stor bula i hårfästet och ett sår uppepå. Det såg precis ut som att hon hade slagit sig och behövde sys med ett par stygn. Sagt och gjort. De skickade ut mamman (som de alltid gör här, vedervärdigt) och så lindade de in den stackars flickan som ett lindebarn så att hon inte kunde röra sig och så bältade de fast henne på båren. BÄLTADE. Spännde fast henne så att hon inte kunde röra sig. Jag började nästan gråta och var på väg därifrån när jag fick höra att det inte alls var en vanlig bula...
Det var en fluga som lagt ägg under hennes hud, mot skallbenet och det hade nu kläckts så att det levde en fluglarv under hennes skalp. Tydligen inte helt ovanligt i Bolivia, men betydligt vanligare i tropikerna än i städerna.
Och doktorerna grävde, och letade, och täppte till med vaselin så att den skulle behöva komma upp för luft... Rent utsagt gräsligt kan jag tala om. Och ingen bedövning använde de heller. Stackars barn. Utan mamma, bältad vid en bår och ett helt gäng med doktorer som gräver i huden på henne. Huffa.
Efter säkert en halvtimme utan resultat så släppte doktorn pincetten som hon grävde med och tog ett klämma-bautafinne-tag runt bulan... och pressade på. Sakta med säkert började den där förbaskade fluglarven ploppa ut. En annan doktor tog tag i den med en pincett och PLOPP, så var den ute.
Läskigare, men coolare, grej har jag knappt varit med om... Bluääk.
Idag på barnakuten kom det in en liten flicka på ca. 3-4 år. Hon hade en stor bula i hårfästet och ett sår uppepå. Det såg precis ut som att hon hade slagit sig och behövde sys med ett par stygn. Sagt och gjort. De skickade ut mamman (som de alltid gör här, vedervärdigt) och så lindade de in den stackars flickan som ett lindebarn så att hon inte kunde röra sig och så bältade de fast henne på båren. BÄLTADE. Spännde fast henne så att hon inte kunde röra sig. Jag började nästan gråta och var på väg därifrån när jag fick höra att det inte alls var en vanlig bula...
Det var en fluga som lagt ägg under hennes hud, mot skallbenet och det hade nu kläckts så att det levde en fluglarv under hennes skalp. Tydligen inte helt ovanligt i Bolivia, men betydligt vanligare i tropikerna än i städerna.
Och doktorerna grävde, och letade, och täppte till med vaselin så att den skulle behöva komma upp för luft... Rent utsagt gräsligt kan jag tala om. Och ingen bedövning använde de heller. Stackars barn. Utan mamma, bältad vid en bår och ett helt gäng med doktorer som gräver i huden på henne. Huffa.
Efter säkert en halvtimme utan resultat så släppte doktorn pincetten som hon grävde med och tog ett klämma-bautafinne-tag runt bulan... och pressade på. Sakta med säkert började den där förbaskade fluglarven ploppa ut. En annan doktor tog tag i den med en pincett och PLOPP, så var den ute.
Läskigare, men coolare, grej har jag knappt varit med om... Bluääk.
Ventilador
Igår när jag kom till CNS fick jag ha mina "vanliga" barn... El Gordito (lilla tjockisen som fick lämna kuvösen och fick en liten säng istället) och lilltjejen. Det är skönt att komma till jobbet och få ha de barn man känner så att man vet lite om dem och så att man vet ungefär hur rutinerna ser ut. So far, so good. Sen hade det kommit en till liten plutt också. En pojk som föddes i söndags och som ligger i respirator. Tjohej.
Jag har aldrig haft ett barn i respirator, vi har inte respiratorer i Gävle. Men det var bara att kasta sig in i det och som tur var behövde jag inte vara helt ensam med honom, en annan sjuksköterska hjälpte till. Men det är så himla kul att få lära sig nya saker, jag känner mig som en svamp. Suger i mig allt jag kan; respiratorkunskap, spanska och akutsjukvård. Jag kommer att ha lärt mig så mycket saker när jag kommer hem. Snacka om välfylld arbetsryggsäck!
Appropå att lära sig nya saker; jag pratade med chefssjuksköterskan på Materno Infantil idag och frågade om jag kunde få börja jobba på förlossningen också eftersom jag vill lära mig så mycket som möjligt. Det trodde hon skulle gå bra, så hon ska prata med någon annan och så skulle hon höra av sig till mig imorgon. Så vem vet? Jag kanske är nästintill barnmorska när jag kommer hem också... Jag håller alla tummar jag har. Alltså... Jag kommer ju inte bli barnmorska här, men inför en eventuell vidareutbildning till barnmorska hemma så sitter det nog inte helt ivägen med erfarenhet. Kanske borde börja tänka på D-uppsatsmaterial redan nu?
Jag har aldrig haft ett barn i respirator, vi har inte respiratorer i Gävle. Men det var bara att kasta sig in i det och som tur var behövde jag inte vara helt ensam med honom, en annan sjuksköterska hjälpte till. Men det är så himla kul att få lära sig nya saker, jag känner mig som en svamp. Suger i mig allt jag kan; respiratorkunskap, spanska och akutsjukvård. Jag kommer att ha lärt mig så mycket saker när jag kommer hem. Snacka om välfylld arbetsryggsäck!
Appropå att lära sig nya saker; jag pratade med chefssjuksköterskan på Materno Infantil idag och frågade om jag kunde få börja jobba på förlossningen också eftersom jag vill lära mig så mycket som möjligt. Det trodde hon skulle gå bra, så hon ska prata med någon annan och så skulle hon höra av sig till mig imorgon. Så vem vet? Jag kanske är nästintill barnmorska när jag kommer hem också... Jag håller alla tummar jag har. Alltså... Jag kommer ju inte bli barnmorska här, men inför en eventuell vidareutbildning till barnmorska hemma så sitter det nog inte helt ivägen med erfarenhet. Kanske borde börja tänka på D-uppsatsmaterial redan nu?
Fantastisk dag
Idag var jag på neojobbet igen. Ni vet, CNS (Caja Nacional de Salud)... Det var så härligt att komma dit idag, det är bara andra arbetspasset, men det är idel leenden och kindpussar. Alla anstränger sig verkligen för att jag ska förstå när de pratar och för att de ska förstå min, ännu knackiga, spanska. Och framför allt så verkar det som att alla är glada över att jag är där och blir glada att se mig. Det gör så himla mycket när man verkligen känner sig välkommen.
Idag var en strålande dag, på många sätt. Jag hade två bebisar själv (samma två som jag hade sist, och ni kan pusta ut, bajskräksbebisen har klarat sig och mår mycket bättre) tillsammans med en sjuksköterskestudent. Hon fick lära mig om rutiner och jag fick lära henne om bebisarna. Mycket bra samarbete!
Vid tiofikat så hade någon köpt frallor och pålägg, så det blev som fredagsfikat på hemmaneo! Herrejösses vad jag saknade alla jobbarkompisar på 107A idag... Nåväl, när jag hade fikat klart så kom chefssjuksköterskan in och sa att jag skulle följa med henne. Doktorerna hade bjudit in till "brunch" på grund av att det är "Dia de enfermeras - sjuksköterskornas dag" här imorgon. Hela barnklinikens läkarkår var på plats tillsammans med ett gäng luttrade sjuksköterskor, och jag. Det bjöds på salteñas, pirogliknande saker, och så höll några tal. Och helt plötsligt så fick vi blommor. Alla sjuksköterskor som var där, och lilla jag med! En sån liten sak gjorde verkligen min dag. Många av läkarna kom fram och kindpussades och pratade och tyckte att det var jättekul att jag var där och sa att jag var hemskt välkommen.
Väl tillbaka inne på avdelningen så var det dags för 12-målet för pluttisarna. Jag satte igång båda två på sondmat och då kom mamman till den stora bebisen (2110 gram, 77 dagar) som fortfarande ligger i kuvös. Hon gick fram till kuvösen och stoppade in ett finger och nuddade sin son på armen. Inget mer. Då frågade jag om hon ville ge honom mat i sonden och hon trodde inte sina öron. Såklart ska mamma få ge sitt barn näring!! Efter en stund slog det mig;
-Vill du inte hålla i honom? Make till förvåning har jag aldrig sett hos en människa förr.
- Va?! Nämen... Det får jag väl inte? Eller? Nämen, oj!
-Såklart du får, det är ju din bebis.
Sagt och gjort. En ung kvinna som blev mamma för 77 dagar sedan fick för första gången hålla i sitt barn. Den lycka som den mamman utstrålade kunde göra vem som helst religiös. Barnets värden (saturation, puls och andning) blev kanonfina så fort han fått lägga sig till rätta i sin mammas famn för första gången. Stora, tysta, glädjetårar rann nerför kinderna på den lyckliga mamman och när jag sedan ordnade till det så att han för första gången i sitt liv få amma... Ja. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tror inte att det finns ord som kan beskriva lyckan som fanns i det rummet just då.
Tänk er själva, att föda ett barn, alldeles för tidigt och inte få hålla i honom eller henne. Inte vara den som ger näring och inte vara den som tar hand om. Inte vara den som byter blöjor eller som tvättar. Det är ofattbart för mig varför de inte gör föräldrarna delaktiga i vården. Och att som liten, svag bebis inte få ligga i någons famn på 77 dagar...
Men nu ska det bli ordning på torpet. Nu ska "Tant Sanna" ordna upp det här. Nej, skämt å sido, jag måste ju vara väldigt ödmjuk med allt det här. Jag kan ju inte komma från "västvärlden" och storma in och påpeka allt de gör fel. Jag måste ju försöka ta det med ministeg. Men nog tusiken ska jag få till det så att mor (far) och barn får knyta an till sitt nyfödda barn ordentligt. Banne mig. Annars kommer jag skämmas när jag åker härifrån.
Idag var en strålande dag, på många sätt. Jag hade två bebisar själv (samma två som jag hade sist, och ni kan pusta ut, bajskräksbebisen har klarat sig och mår mycket bättre) tillsammans med en sjuksköterskestudent. Hon fick lära mig om rutiner och jag fick lära henne om bebisarna. Mycket bra samarbete!
Vid tiofikat så hade någon köpt frallor och pålägg, så det blev som fredagsfikat på hemmaneo! Herrejösses vad jag saknade alla jobbarkompisar på 107A idag... Nåväl, när jag hade fikat klart så kom chefssjuksköterskan in och sa att jag skulle följa med henne. Doktorerna hade bjudit in till "brunch" på grund av att det är "Dia de enfermeras - sjuksköterskornas dag" här imorgon. Hela barnklinikens läkarkår var på plats tillsammans med ett gäng luttrade sjuksköterskor, och jag. Det bjöds på salteñas, pirogliknande saker, och så höll några tal. Och helt plötsligt så fick vi blommor. Alla sjuksköterskor som var där, och lilla jag med! En sån liten sak gjorde verkligen min dag. Många av läkarna kom fram och kindpussades och pratade och tyckte att det var jättekul att jag var där och sa att jag var hemskt välkommen.
Väl tillbaka inne på avdelningen så var det dags för 12-målet för pluttisarna. Jag satte igång båda två på sondmat och då kom mamman till den stora bebisen (2110 gram, 77 dagar) som fortfarande ligger i kuvös. Hon gick fram till kuvösen och stoppade in ett finger och nuddade sin son på armen. Inget mer. Då frågade jag om hon ville ge honom mat i sonden och hon trodde inte sina öron. Såklart ska mamma få ge sitt barn näring!! Efter en stund slog det mig;
-Vill du inte hålla i honom? Make till förvåning har jag aldrig sett hos en människa förr.
- Va?! Nämen... Det får jag väl inte? Eller? Nämen, oj!
-Såklart du får, det är ju din bebis.
Sagt och gjort. En ung kvinna som blev mamma för 77 dagar sedan fick för första gången hålla i sitt barn. Den lycka som den mamman utstrålade kunde göra vem som helst religiös. Barnets värden (saturation, puls och andning) blev kanonfina så fort han fått lägga sig till rätta i sin mammas famn för första gången. Stora, tysta, glädjetårar rann nerför kinderna på den lyckliga mamman och när jag sedan ordnade till det så att han för första gången i sitt liv få amma... Ja. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tror inte att det finns ord som kan beskriva lyckan som fanns i det rummet just då.
Tänk er själva, att föda ett barn, alldeles för tidigt och inte få hålla i honom eller henne. Inte vara den som ger näring och inte vara den som tar hand om. Inte vara den som byter blöjor eller som tvättar. Det är ofattbart för mig varför de inte gör föräldrarna delaktiga i vården. Och att som liten, svag bebis inte få ligga i någons famn på 77 dagar...
Men nu ska det bli ordning på torpet. Nu ska "Tant Sanna" ordna upp det här. Nej, skämt å sido, jag måste ju vara väldigt ödmjuk med allt det här. Jag kan ju inte komma från "västvärlden" och storma in och påpeka allt de gör fel. Jag måste ju försöka ta det med ministeg. Men nog tusiken ska jag få till det så att mor (far) och barn får knyta an till sitt nyfödda barn ordentligt. Banne mig. Annars kommer jag skämmas när jag åker härifrån.
Jobb, igen
Jag har ju även börjat jobba på Hospital Materno Infantil. Det var ju inte lika roligt måste jag säga. Först och främst fick jag vänta på en bänk i en och en halv timme när jag kom för att ingen visste att jag skulle komma. När jag till slut får träffa sjuksköterskan jag träffade på intervjun tar hon mig med ner till barnakuten och presenterar mig för personalen där. Och det är ungefär det produktiva jag har gjort idag. Jo! Jag vek kompresser också, från 9-12. Fantastiskt.
Det var inte det att de inte hade patienter, för det fanns det många av, det var det att det jobbade kanske 10 läkare där som tog hand om allt själva. Sjuksköterskorna gjorde ingenting (förutom att vika kompresser). Jag hoppas verkligen att det blir mer att göra framöver och att det här var en engångshändelse, annars ska jag banne mig insistera på att få jobba på förlossningen istället. Jag kan ju inte sitta och titta på boliviansk TV-shop och vika kompresser året ut. Vi får hjälpas åt att hålla tummarna att det blir lite sjuksköterskeuppgifter så att jag inte blir galen.
Det var inte det att de inte hade patienter, för det fanns det många av, det var det att det jobbade kanske 10 läkare där som tog hand om allt själva. Sjuksköterskorna gjorde ingenting (förutom att vika kompresser). Jag hoppas verkligen att det blir mer att göra framöver och att det här var en engångshändelse, annars ska jag banne mig insistera på att få jobba på förlossningen istället. Jag kan ju inte sitta och titta på boliviansk TV-shop och vika kompresser året ut. Vi får hjälpas åt att hålla tummarna att det blir lite sjuksköterskeuppgifter så att jag inte blir galen.
Jobb
Jag har äntligen fått börja jobba. Efter många om och men... Nu är det ändå klart. Jag ska jobba måndagar, onsdagar och fredagar på Caja Nacional de Salud (CNS) på neonatalavdelningen. Tisdagar och torsdagar ska jag vara på Hospital Materno Infantil, på barnakuten, som det verkar. (Tänkte att jag skriver ett separat inlägg om det, det blir så himla långt att läsa på samma gång annars).
Igår hade jag min första dag på CNS och blev väldigt väl mottagen. Jag och en annan sjuksköterska hade tre små bebisar tillsammans. En på dryga kilot och två i tvåkilosklassen. Det var verkligen ett fint sjukhus, där de hade allt man kan behöva. CPAPer, respiratorer, kuvöser och sånt.
Dock så kommer det nog ta ett tag att vänja sig att saker och ting, rutiner, inte fungerar som hemma.
Det första jag såg när jag kom var en ganska stor bebis (39+5 igår) fortfarande i en kuvös, 73 dagar gammal. Med vääärldens indragningar och näsvingespel (tecken på att bebisen kämpar med att andas). Han hade 6 liter syrgas/minut in i kuvösen och hade en saturation på 90-93%. Hemma så tror jag (rätta mig om jag har fel) att den bebisen skulle fått ha CPAP. Det första jag frågade var om de hade CPAPer och det hade de, men de sa att han inte behövde det eftersom han hade legat i respirator så länge (4 dagar för två och en halv månad sen). Så det var bara att köpa läget... Fick tillslut till det så att han klarade en saturation >95% på bara 1,5 liter, så det var ju en vinst i sig. Det var som en plexiglascylinder som man liksom ställde över barnets huvud, så att syrgasen blev koncentrerad runt huvudet istället för att fara omkring i hela kuvösen. Väldigt effektivt, men det såg ju inte så skoj ut.
Igår hade jag min första dag på CNS och blev väldigt väl mottagen. Jag och en annan sjuksköterska hade tre små bebisar tillsammans. En på dryga kilot och två i tvåkilosklassen. Det var verkligen ett fint sjukhus, där de hade allt man kan behöva. CPAPer, respiratorer, kuvöser och sånt.
Dock så kommer det nog ta ett tag att vänja sig att saker och ting, rutiner, inte fungerar som hemma.
Det första jag såg när jag kom var en ganska stor bebis (39+5 igår) fortfarande i en kuvös, 73 dagar gammal. Med vääärldens indragningar och näsvingespel (tecken på att bebisen kämpar med att andas). Han hade 6 liter syrgas/minut in i kuvösen och hade en saturation på 90-93%. Hemma så tror jag (rätta mig om jag har fel) att den bebisen skulle fått ha CPAP. Det första jag frågade var om de hade CPAPer och det hade de, men de sa att han inte behövde det eftersom han hade legat i respirator så länge (4 dagar för två och en halv månad sen). Så det var bara att köpa läget... Fick tillslut till det så att han klarade en saturation >95% på bara 1,5 liter, så det var ju en vinst i sig. Det var som en plexiglascylinder som man liksom ställde över barnets huvud, så att syrgasen blev koncentrerad runt huvudet istället för att fara omkring i hela kuvösen. Väldigt effektivt, men det såg ju inte så skoj ut.
En annan liten bebis var väldigt sjuk och jag är faktiskt osäker på om hon kommer att klara sig. Hon hade stopp i tarmen, och hade redan opererats en gång, men fick förmodligen opereras igen igår. Vid sluttampen på mitt pass fick hon jordens saturationsfall och jag sprang såklart dit. Såg att hon förmodligen mådde illa, hon liksom "tuggade" så jag tar upp henne och vänder henne så att hon ligger på mage i min hand och så börjar den stackarn att kräkas. Bajs. Snacka om totalstopp när det inte kommer ut nån annan väg... Jag håller alla tummar jag har att hon ligger i sin kuvös när jag kommer imorgon och att hon är finare i färgen än hon var igår.
En annan sak som jag var lite ovan med det var att de hade sonderna från munnen och ner i magsäcken. Hemma har vi dem in i näsan och ner. Jag frågade varför, då sa hon att det var för att det var lättare att andas och för att de skulle ha något att snutta på (?). Jaja... Jag kan inte komma där min första dag och berätta "såhär gör vi minsan inte hemma" utan det är ju bara att ta skeden i vacker mun och göra så gott jag kan med de medel jag har. Att de ens klarar barn i vecka 25-26 här är ju fantastiskt, så rätt gör de ju helt tydligt.
En annan sak som jag var lite ovan med det var att de hade sonderna från munnen och ner i magsäcken. Hemma har vi dem in i näsan och ner. Jag frågade varför, då sa hon att det var för att det var lättare att andas och för att de skulle ha något att snutta på (?). Jaja... Jag kan inte komma där min första dag och berätta "såhär gör vi minsan inte hemma" utan det är ju bara att ta skeden i vacker mun och göra så gott jag kan med de medel jag har. Att de ens klarar barn i vecka 25-26 här är ju fantastiskt, så rätt gör de ju helt tydligt.
Och så skulle jag vilja se mer hud-mot-hud här också. Det var en mamma som kom till sitt barn igår och jag öppnade de små luckorna in till kuvösen och sa att hon skulle ta på henne. Hon vart helt förvånad... "Va? Får jag det?!". Galet. Det ska jag nog försöka fixa till i alla fall. Mer hud mot hud och mer mänsklig kontakt.
Utflykter
Jag har inte suttit helt pall här hemma ska ni veta. Jag har varit ute på en hel del skoj med... I lördags var det fotbollsturnering på Johans jobb, alla barnen i samhället fick vara med och spela. Volontärerna på Johans jobb (plus lilla jag) hjälpte till genom att vara coacher, domare och hålla-i-ordningare. Jag cochade ett lag på sex 11-åriga småkillar. Vi var Venezuela och vi hamnade sist. Alltså, säg inte det här till dem, men de var helt klappkassa. Stackars pojkar och stackars lilla coachen. Jag skrek och gormade för att de skulle känna att någon trodde på dem, men de blev krossade. Alltså KROSSADE, verkligen. Men de var ganska så söta...
Skägg-Johan ser ni i bakgrunden.
Jag har även varit upp till Cristo de la Concordia som tronar här över Cochabamba. Han är den största i världen, till och med större än den berömda statyn över Rio i Brasilien. Det var ja, en till svensk tjej som heter Ida, en belgiska som heter Diane och en tjej från USA som heter Ashley. Vi bestämde oss för att ta trapporna upp. Dum idé. Bakfull, på 2600 meter över havet och i stekande sol på tom mage. Smart brud. Det tog nog närmare en timme att komma upp, jag var tvungen att stanna kanske 6-7 gånger för att ens kunna få luft. Galet jobbigt. Väl upp så var det ju självklart värt det. Vilken utsikt, helt magnifik. Nedstigningen gick bättre, det var bara att knalla på det. Men så vansinnigt ont som jag har i vaderna nu, så ont trodde jag inte att man kunde ha i ett par vader. Jag går som en blandning mellan Chaplin och en lastgammal tant med trasiga knän. Johan har inte gjort annat än att skratta åt mig idag.
Skägg-Johan ser ni i bakgrunden.
Jag har även varit upp till Cristo de la Concordia som tronar här över Cochabamba. Han är den största i världen, till och med större än den berömda statyn över Rio i Brasilien. Det var ja, en till svensk tjej som heter Ida, en belgiska som heter Diane och en tjej från USA som heter Ashley. Vi bestämde oss för att ta trapporna upp. Dum idé. Bakfull, på 2600 meter över havet och i stekande sol på tom mage. Smart brud. Det tog nog närmare en timme att komma upp, jag var tvungen att stanna kanske 6-7 gånger för att ens kunna få luft. Galet jobbigt. Väl upp så var det ju självklart värt det. Vilken utsikt, helt magnifik. Nedstigningen gick bättre, det var bara att knalla på det. Men så vansinnigt ont som jag har i vaderna nu, så ont trodde jag inte att man kunde ha i ett par vader. Jag går som en blandning mellan Chaplin och en lastgammal tant med trasiga knän. Johan har inte gjort annat än att skratta åt mig idag.
En lycklig, men trött tjej på toppen.
Jag och Johan tog en dag utanför stan igår. Vi åkte ca. 15 km utanför stan till en stor sjö som heter Lago Angostura. Det är tydligen ett ställe dit Cochabambinosarna gärna åker för att komma bort, ett litet weekend getaway, kan man säga. Vi strosade omkring, satt på ett par resturanger och drack öl och åt helt fantastisk god fisk. Vi hade en oerhört skön dag, bara Johan och jag.
Två små blekfisar i Bolivarernas land.
Nu ska ni få höra
Det här med jobb verkar ju vara lite av ett gissel. I alla fall till en början när ingen kände igen mig på organisationen. Förra veckan däremot släppte det och i fredags (eller om det var torsdags) så fick jag äntligen ett möte på ett sjukhus. Inte det sjukhus som det var tänkt att jag skulle jobba på, Caja Nacional de Salud, utan på ett annat som heter Hospital Materno Infantil. Very well. Jag slänger mig i en trufi för att åka dit och möts av världens blockader på vägen, så självfallet blir jag en kvart försenad. Ingen skada skedd, i och för sig, men det är ju lite pinsamt när man kommer svettig som efter en mara med andan i halsen för att möta upp en viss Dr. Ortuño utanför sjukhuset. Vi letar oss in till det största kontoret de har för att tydligen så ska jag få prata med sjukhuschefen. Svettig och rödblommig - charmigt. Mötet gick finfint och det bestämdes att jag skulle börja jobba måndagen efter. 7.30 skulle jag vara på plats utanför sjuksköterskeexpeditionen. Jag skulle få jobba på barnakuten, och det lät ju väldigt spännande. När vi gick därifrån frågade doktorn om jag hade erfarenhet av förlossningar. Njaaä, svarade jag då. "Om du vill får du nog lära dig att förlösa här, det behövs. Det är 50 förlossningar om dagen på Materno Infantil och som läget ser ut nu så får tredje årets läkarstudenter hoppa in och förlösa för att det är så dåligt med personal". Fattar ni den grejen? Att få komma hit och bli upplärd att förlösa. Sjukt spännande!
I lördags morse skulle jag möta upp för att få hämta kläder från organisationens lager så jag åker in, i träningskläder, klockan 8 på lördag morgon. Möter upp med Zulema som ska ta mig med att plocka ut jobbkläder - trodde jag ja. Då har hon tydligen bokat in ett möte på det andra sjukhuset som jag ursprungligen skulle jobba på, CNS.
-Men? Jag har ju redan fått jobb, jag börjar jobba på måndag säger jag.
I lördags morse skulle jag möta upp för att få hämta kläder från organisationens lager så jag åker in, i träningskläder, klockan 8 på lördag morgon. Möter upp med Zulema som ska ta mig med att plocka ut jobbkläder - trodde jag ja. Då har hon tydligen bokat in ett möte på det andra sjukhuset som jag ursprungligen skulle jobba på, CNS.
-Men? Jag har ju redan fått jobb, jag börjar jobba på måndag säger jag.
-Hur ofta ska du jobba där då? Kan du inte göra det på din fritid, frågar Zulema.
Så bra är tydligen kommunikationen på min organtisation. Det hela slutar med att jag kanske får jobb på CNS trots allt och inte alls ska börja jobba på Materno Infantil. På fredag får jag reda på om jag är välkommen som volontär på CNS (där ska jag jobba på en riktig neoavdelning som jag egentligen vill), och jag hoppas verkligen att det går vägen och att någon från organisationen har ringt till det första sjukhuset och berättat att jag ska jobba någon annanstans.
Kan ni förstå att jag just nu är lite förvirrad över läget här? Så nu fokuserar jag på spanskan och håller tummarna att jag kommer få börja jobba snart.
Kan ni förstå att jag just nu är lite förvirrad över läget här? Så nu fokuserar jag på spanskan och håller tummarna att jag kommer få börja jobba snart.
Helg och spansklektion
Helgen bjöd på en hel del roligheter. I lördags var Johan på nån team building-aktivitet med jobbet, och jag hade så galet tråkigt här hemma i min ensamhet, så det kan ni inte tro. Jössesamalia! Men till slut kom äntligen Johan hem och då var det dags att göra sig vacker (-rare) och ge oss iväg på en av Johans jobbarkompisars födelsedagsfest. Han hade planerat att vi skulle på en karaokebar och det var ju en upplevelse. Jag har aldrig varit på en riktig karaokebar förut (om man inte räknar med något enstaka besök på Bilagan, men det tänker jag aldrig erkänna!).
Tack och lov så skötte de andra sjungandet, jag satt i godan ro med mina drinkar istället jag. Det var nog säkrast för alla inblandade tror jag.
När detta spektakel var över så tog vi oss vidare till Cochabamba Social Club, där en annan av Johans jobbarkompisar var på en stor fest för folk från en annan stad här i Bolivia, Tarija. Jäädrar i mig vilket party alltså!! Det var helt galet... Vi dansade i timtal. Till och med Johan stod bomfast på dansgolvet, hela kvällen. Johan. Min Johan! Behöver jag ens berätta hur lycklig jag var. Jag som älskar att dansa men som är tillsammans med en kille som inte gör det. Och han dansade! Lyckligare flicka fick man då leta efter. Trötta, men sugna på mer begav vi oss vidare ut i natten och skulle till en nattklubb som heter Pimienta. Dock var det en oändlig kö där (klockan närmade sig halv fyra på morgonkvisten) och det var nog rätt skönt ändå. Sluta när man ligger på topp, liksom. Vi tog en taxi hem till oss och så drack vi rom och cola till närmare sex på morgonen. Fantastisk kväll!!
Söndagen gick i baksmällans teckan, trots att vi båda mådde bra, efter omständigheterna. Vi åkte med en annan av Johans jobbarkompisar till en stadsdel en bit utanför stan och åt pizza och strosade omkring. Helt perfekt söndagseftermiddag måste jag säga. Efter all pizza och glass åkte vi in till den stora marknaden i stan och köpte på oss saker till köket. Vem tänker på att man måste köpa bestick, tallrikar, glas, skålar och stekspade liksom? Det finns ju alltid hemma i lådan... Efter mycket om och men har vi äntligen börjat få ordning här hemma. Vi har saker så att vi kan laga mat och vi har en filt i sängen så att man slipper frysa rumpan ur led på nättern.
Tack och lov så skötte de andra sjungandet, jag satt i godan ro med mina drinkar istället jag. Det var nog säkrast för alla inblandade tror jag.
När detta spektakel var över så tog vi oss vidare till Cochabamba Social Club, där en annan av Johans jobbarkompisar var på en stor fest för folk från en annan stad här i Bolivia, Tarija. Jäädrar i mig vilket party alltså!! Det var helt galet... Vi dansade i timtal. Till och med Johan stod bomfast på dansgolvet, hela kvällen. Johan. Min Johan! Behöver jag ens berätta hur lycklig jag var. Jag som älskar att dansa men som är tillsammans med en kille som inte gör det. Och han dansade! Lyckligare flicka fick man då leta efter. Trötta, men sugna på mer begav vi oss vidare ut i natten och skulle till en nattklubb som heter Pimienta. Dock var det en oändlig kö där (klockan närmade sig halv fyra på morgonkvisten) och det var nog rätt skönt ändå. Sluta när man ligger på topp, liksom. Vi tog en taxi hem till oss och så drack vi rom och cola till närmare sex på morgonen. Fantastisk kväll!!
Söndagen gick i baksmällans teckan, trots att vi båda mådde bra, efter omständigheterna. Vi åkte med en annan av Johans jobbarkompisar till en stadsdel en bit utanför stan och åt pizza och strosade omkring. Helt perfekt söndagseftermiddag måste jag säga. Efter all pizza och glass åkte vi in till den stora marknaden i stan och köpte på oss saker till köket. Vem tänker på att man måste köpa bestick, tallrikar, glas, skålar och stekspade liksom? Det finns ju alltid hemma i lådan... Efter mycket om och men har vi äntligen börjat få ordning här hemma. Vi har saker så att vi kan laga mat och vi har en filt i sängen så att man slipper frysa rumpan ur led på nättern.
Fy fabian...
... vilken dag!
Jädrar i min lilla låda. Det började med att jag tog en trufi (små busstaxisar som går kors och tvärs genom stan, men som linjetrafik) bort mot andra sidan stan för att jag måste ta ett blodprov för att kunna få mitt ordentliga visum. Vi åkte, och åkte, och åkte. Vart i hela hel---e är jag nånstans?
Till slut, efter mycket längre tid än jag trodde började jag känna igen mig. Ok, voy a bajar en la esquina, por favor. Tackar. Sen då? Tror ni att jag hittade till kliniken? Neheejdå. Jag letade och fick skavsår. Letade lite till, och gnagde på skavsåren.
Helt plötsligt är klockan över elva (de stänger då) och så var det dags att knalla in mot stan igen. Med skavsår. Jahopp. Vart tusan ligger stan då? 8 kvarter senare är jag äntligen framme där jag känner igen mig lite. Sen var det bara det att jag måste hitta stället där man köper mobiltelefoner. Ok. 7 kvarter ytterligare... Med skavsår. Till slut hittar jag rätt (trodde jag ja) och köper en liten mobil (00591-76 95 11 87), på spanska. Frågar om hon kan registrera den åt mig. Nehejdå. Det måste du göra i en annan butik. 4 kvarter åt nästa håll. Med skavsår. Tackar. Hittar, haltande, fram efter en bra stund. Lyckas registrera min stackars mobil, på spanska, och ska vidare för att hitta till min organisations kontor. Kan knappt gå. Nehe, bautablåsor i tighta nya Converse - bara att leta efter flipflops det.
När jag äntligen fått mina stackars fötter ur dojorna och fått en liten matbit i magen så knallar jag vidare (9 kvarter tillbaka) och kommer till organisationen. Låst dörr och ingen ringklocka, och jag ska upp till femte våningen. FAAN!! Ringer Johan och ber honom kolla min mail för att hitta ett telefonnummer. "Absolut, men jag är inte vid datorn nu, jag ringer om en kvart". FUCK. Bestämmer mig för att försöka hitta in till stan igen för att ta en trufi hem så att jag kan maila människan och bestämma tid istället.
Väl framme i stan (8 kvarter senare) ringer Johan och har numret. Jag knallar tillbaka (8 kvarter) och ringer. "El numero es incorrect". GAAAH!! Till slut efter många om och men kommer jag äntligen i kontakt med den här kvinnan och får komma upp på kontoret. Hon vet inte vem jag är. Tack. Välkomnande, verkligen. Hon som jag har pratat med angående volontärplatsen åkte till USA igår och kommer inte hem förrän 8 maj och det är ingen annan som känner till mig (trots att det har skickats mail). Hon slussar mig vidare till en annan gren av organisationen som ligger på heelt andra sidan stan (typ 100 kvarter.. tack och lov med bil). Väl framme så vet ingen där heller vem jag är. Jag berättar att jag fått volontärplats på ett speciallet sjukhus, varpå de svarar "Neeej, vi har inget samarbete med det sjukhuset, så det känner vi inte till".
Så just nu står jag och haltar lite (inte bara pga skavsåren). Jag vette tusan vad jag ska göra eftersom det inte är någon som vet vad jag ska syssla med. Tack och lov! Nu har jag tid att ta intensiva spanskalektioner så att jag kan göra mig förstådd. Jag tänkter bara fokusera på spanskan till och med den 8 maj då hon som vet nåt kommer tillbaka så att jag kan få lite koll på saker och ting. Ett av problemen är bara att jag behöver en hel lunta papper från dem för att fixa visumet. Men det får Johan hjälpa mig med. Det är ju ingen som kan engelska i det här landet, känns det som.
Nåja. Det har varit en låång dag på bara några timmar och nu sitter jag äntligen här hemma i soffan och ska öppna en flaska vin. Tack gode gud för rötjut ibland!
Jädrar i min lilla låda. Det började med att jag tog en trufi (små busstaxisar som går kors och tvärs genom stan, men som linjetrafik) bort mot andra sidan stan för att jag måste ta ett blodprov för att kunna få mitt ordentliga visum. Vi åkte, och åkte, och åkte. Vart i hela hel---e är jag nånstans?
Till slut, efter mycket längre tid än jag trodde började jag känna igen mig. Ok, voy a bajar en la esquina, por favor. Tackar. Sen då? Tror ni att jag hittade till kliniken? Neheejdå. Jag letade och fick skavsår. Letade lite till, och gnagde på skavsåren.
Helt plötsligt är klockan över elva (de stänger då) och så var det dags att knalla in mot stan igen. Med skavsår. Jahopp. Vart tusan ligger stan då? 8 kvarter senare är jag äntligen framme där jag känner igen mig lite. Sen var det bara det att jag måste hitta stället där man köper mobiltelefoner. Ok. 7 kvarter ytterligare... Med skavsår. Till slut hittar jag rätt (trodde jag ja) och köper en liten mobil (00591-76 95 11 87), på spanska. Frågar om hon kan registrera den åt mig. Nehejdå. Det måste du göra i en annan butik. 4 kvarter åt nästa håll. Med skavsår. Tackar. Hittar, haltande, fram efter en bra stund. Lyckas registrera min stackars mobil, på spanska, och ska vidare för att hitta till min organisations kontor. Kan knappt gå. Nehe, bautablåsor i tighta nya Converse - bara att leta efter flipflops det.
När jag äntligen fått mina stackars fötter ur dojorna och fått en liten matbit i magen så knallar jag vidare (9 kvarter tillbaka) och kommer till organisationen. Låst dörr och ingen ringklocka, och jag ska upp till femte våningen. FAAN!! Ringer Johan och ber honom kolla min mail för att hitta ett telefonnummer. "Absolut, men jag är inte vid datorn nu, jag ringer om en kvart". FUCK. Bestämmer mig för att försöka hitta in till stan igen för att ta en trufi hem så att jag kan maila människan och bestämma tid istället.
Väl framme i stan (8 kvarter senare) ringer Johan och har numret. Jag knallar tillbaka (8 kvarter) och ringer. "El numero es incorrect". GAAAH!! Till slut efter många om och men kommer jag äntligen i kontakt med den här kvinnan och får komma upp på kontoret. Hon vet inte vem jag är. Tack. Välkomnande, verkligen. Hon som jag har pratat med angående volontärplatsen åkte till USA igår och kommer inte hem förrän 8 maj och det är ingen annan som känner till mig (trots att det har skickats mail). Hon slussar mig vidare till en annan gren av organisationen som ligger på heelt andra sidan stan (typ 100 kvarter.. tack och lov med bil). Väl framme så vet ingen där heller vem jag är. Jag berättar att jag fått volontärplats på ett speciallet sjukhus, varpå de svarar "Neeej, vi har inget samarbete med det sjukhuset, så det känner vi inte till".
Så just nu står jag och haltar lite (inte bara pga skavsåren). Jag vette tusan vad jag ska göra eftersom det inte är någon som vet vad jag ska syssla med. Tack och lov! Nu har jag tid att ta intensiva spanskalektioner så att jag kan göra mig förstådd. Jag tänkter bara fokusera på spanskan till och med den 8 maj då hon som vet nåt kommer tillbaka så att jag kan få lite koll på saker och ting. Ett av problemen är bara att jag behöver en hel lunta papper från dem för att fixa visumet. Men det får Johan hjälpa mig med. Det är ju ingen som kan engelska i det här landet, känns det som.
Nåja. Det har varit en låång dag på bara några timmar och nu sitter jag äntligen här hemma i soffan och ska öppna en flaska vin. Tack gode gud för rötjut ibland!
Lite lägenhetsbilder
Jag gjorde ett försök att ta några bilder av hur vi bor, men ljuset var så konstigt så de blev inte så bra. Och ni måste komma ihåg att vi knappt har börjat här hemma... Ni får se bortom obäddade sängar, klädhögar och skurhinkar i duschen. Se potentialen, som det så vackert heter.
Vi bor i en vindsvåning, och för att komma upp så har vi en gammal spiraltrappa...
Så här ser det ut direkt när man kommer innanför dörren. På höger sida är det två takkupor, ca 5 kvm stora, svårt att veta vad man ska göra med dem. Längst in mot vänster, där det är en trävägg med glasrutor, där innanför är vårt "sovrum" eller sovalkov (bild kommer). Rakt fram är det en liten balkong (bild kommer). Direkt till vänster, bredvid ytterdörren är badrummet (bild kommer). En liten bit in och till vänster är det en dörr ut till en terass och till ett litet pentry.
Ett av de där svårmöblerade, men vackra, prången.
Två obäddade sängar...
På väg ut på vår terass. Den är L-formad och det är en ganska stor yta där ute till vänster. Där finns det en tvättho där vi tvättar kläderna. Direkt till vänster i bilden, innan soffan är det lilla pentryt...
Gasspis och diskho. Kartongerna under ska bort. Här finns även kylen som kommer att försvinna.
Ena delen av badrummet (ignorera skurhinken...).
Utsikt från balkongen.
Mer utsikt.
Och här är rummet sett från balkondörren.
Inte allt för illa pinkat av min karl va? Han gjorde ett bra val... Nu ska vi bara komma lite mer i ordning så tror jag att det här kommer att bli toppenfint!
Español
- eller bristen därpå.
Det här att bo i ett land där man inte kan språket är ett aber utan dess like. Värre blir det av att jag inte kan förlita mig på engelska. Alls. Jag är ju inte helt bortkommen, det måste jag ändå säga, men det är tamejtusiken inte lätt. Jag förstår mer än jag kan prata, det är väl så det brukar vara innan man lär sig ordentligt. Men det ställer ju till en del problem.
Jag har tusen miljarder papper att fixa för att jag ska få mitt boendetillstånd, det är legaliseringar, blodprov, polisutdrag från Boliviansk polis, utdrag från Interpol, boendekontrakt, brev från advokat, papper från organisationen jag ska jobba hos. Kort sagt, en hel drös med myndighetsgrejer. Som jag måste ordna. På SPANSKA. Tack och bock. Det är ju tur att man inte är blyg så att man vågar gestikulera, säga fel och fråga dumma frågor. Jag har ju, tack och lov, mycket hjälp av Johan, men han jobbar ju på vardagarna, då jag måste fixa de här grejerna. Så det blir till att se lite fånig ut och hålla tummarna för att det blir rätt.
Jag har i alla fall lyckats ta mig till stan själv genom att åka trufi (lokaltrafiken), lyckats få min legalisering av mitt svenska polisutdrag alldeles själv och lyckats handla alldeles själv. Allt på spanska. Så jag är nog inte ett helt hopplöst fall, trots att det känns så största delen av tiden.
Jag är väldigt nervös över hur det ska gå med jobbet eftersom jag inte kan prata. Men jag hoppas att de på organisationen har förståelse för att jag vill ta spansklektioner först, innan jag ska börja jobba på allvar. Det är ju inte bara för min skull, utan även för kollegor och patienter. De måste ju kunna känns sig trygga med att veta att jag förstår vad de säger, om det blir en akutsituation till exempel.
Jag ska försöka ta det lite piano nu ett tag och bara kasta mig ut i svåra situationer, för nångång måste jag ju lära mig. Fast det känns övermäktigt just nu.
Hemmapyssel
Nu har det gått några dagar och jag har landat ordentligt. Har nog varit rätt så jetlaggad, fast jag inte velat erkänna det. Svårt att få rätsida på dygnet, har liksom inte en susning om vad klockan är, nånsin. Men jag känner att det börjar lösa sig...
Vi har pysslat med en hel del grejer de här dagarna. Det var en hel del saker att fixa till lägenheten, kuddar, lakan, handdukar och mat. Och mer lär det komma att bli. Tydligen så kommer inte vårat kylskåp att få vara kvar, det är den förre "hyresgästens", så vi måste köpa kyl. Kul. Låter ju billigt... Tror till och med att vi måste köpa kastruller, stekpanna, tallrikar och bestick. Men det är väl sånt man får ta, antar jag. Som tur är så finns såna saker ganska så billigt på en stor marknad här i stan, La Cancha.
En annan sak som vi också måste fixa, som är rätt liten, men tråkig - är att vi måste städa. Ordentligt. Sanera, skulle man kunna säga. De har nämligen nyss satt upp en vägg i vårat rum (för att liksom stänga av mot kåken under, vi bor i en vindsvåning), så det är gipsdamm på precis varje millimeter av vårt hem. Vi har städat halva rummet och ställt i ordning möblerna, problemet är bara att vi var lite lata och lät bli att städa resten, så nu har vi dragit skiten (ursäkta min spanska) från ena sidan av rummet till den andra. Så det är bara att börja om från början. Ska köpa en mopp idag. Om jag vågar. På spanska...
Jag ska nog försöka ta lite kort på hur vi har det också, men jag misstänker att det får vänta tills vi kommit lite mer i ordning.
Äntligen framme!
Nuså. Nu är jag äntligen på plats. Resan gick faktiskt över förväntan, jag kunde sova, utan sovtabletter! Väl framme i Cochabamba stod Johan och väntade på mig (väldigt kärt återssende måste jag säga). Tog sedan en taxi till vårt nya hem. Vi bor i en vindsvåning en liten bit utanför stan. Stort, fint, kaklat badrum. Stort "vardagsrum" med härligt trägolv, superhärliga prång, och ett litet sovrum, om man nu kan kalla det för det. Vi har även en balkong och en ganska stor terass där man tvättar kläderna. Vi har också ett litet kök, med ingång från terassen. Kommer att bli toppenfint bara vi får lite ordning.
Jag återkommer med bilder...
¡Adiós och hola!
Sådär. Nu har äntligen den här dagen kommit. Som jag har längtat. Nu börjar det. Äventyret.
Imorse packade jag in de två tunga väskorna i bilen för avfärd. Först mot Lidingö och Bolivias ambassad, sedan vidare till Alvik för lunch på Marcos jobb och sen till Arlanda. Det blev ett tårfyllt avsked, fast vi sa att vi inte skulle gråta...
Första biten gick finfint. Fyra timmars flyg ner till Madrid och nu sitter jag här. Och väntar. Och väntar, och väntar och väntar. Fem timmars väntan ska det vara här innan jag lyfter mot Lima, klockan 00:35 inatt. Det flyget kommer att ta 12 timmar och när det spektaklet är över så måste jag vänta på flygplatsen i Lima i ca. fem timmar... för att ta ett plan till Santa Cruz i Bolivia. Som kommer att ta fyra timmar. Det beräknas att jag kommer att vara framme i Santa Cruz vid tvåtiden på natten mot lördag, svensk tid. Och då får ni alla hjälpa mig att hållar tummarna så att jag kommer med ett inrikesflyg till Cochabamba. Annars är det 12 timmar med buss som gäller.
Här i Madrid har jag lyckats ta mig med ett självkörande underjordståg mellan två olika terminaler (då var jag inte kaxig inte) och så fick jag i mig en hamburgare så att jag kunde fortsätta med att leta efter min gate. Alltså, jag tror inte att ni fattar hur stor den här flygplatsen är. Helt enorm. Jösses. Men nu tror jag att jag kommit rätt, åtminstone till rätt byggnad och så får vi ta det härifrån. Beställde nyss ett glas vin, på spanska (!), och det satt som en smäck kan jag tala om. Vi får se om jag ska hinna med ett till innan det är dags. Större chans att slockna på flyget då, tänker jag.
Jag försöker blogga så snart jag kan igen, vet dock inte när det kan bli. Ska tjata till mig internet hemma av min man. Det kan vi väl vara värda?
Hej och hå, Ljungman Jansson. Nu åker vi!
Gåvor och avsked
Idag har jag varit upp på neo och lämnat jobbkortet och sagt hej då till alla fantastiska jobbarkompisar. Jösses vad vemodigt det kändes. Jag kommer verkligen att sakna er alla! När alla kramar och hejdån hade avklarats så fick jag med mig en hel del saker att ta med mig till Bolivia. Massa små bebiskläder och en hel del annat som kunde avvaras fick följa med mig hem för att få en plats i stora resväskan.
Jag har även varit en sväng till en av "mina" neobebisar som har blivit stor och växt ur en massa kläder som också får följa med mig till Bolivia. Tusen tack Anna, kläderna var jättefina och kommer nog verkligen väl till pass där nere! Suveränt...
Nu återstår det bara att packa ner alla gåvor, jag undrar hur sjutton allt ska få plats. Jag ska, som sagt, köpa till plats för ett extra bagage så jag hoppas att det räcker. För i övermorgon bär det av...
Knark
Jag har börjat knarka. Drogen heter Rumble och är ett helt sjukt beroendeframkallande litet spel till telefonen. Hur jag ska klara av att sluta när jag inte längre kan använda min iPhone är ett aber. Sluta-röka-linjen fanns det något som htte förr. Sluta-Rumble'a-linjen? Någon? Gaaah...
Dags?
En tanke som slagit mig (varje dag i två veckors tid) är att de kanske är dags att börja packa. Jag ska lyckas komprimera mitt liv till en ryggsäck á 23 kilo. Ok, jag ska ha en resväska på 23 kilo med mig också, men i den ska jag ha bebiskläder som jag fått av fantastiska neoavdelningen på Gävle Sjukhus. Förhoppnigsvis kanske det blir lite plats kvar i den så att jag kan ta med lite saker till mig själv, men det är tänkt att den väskan ska vigas åt saker som jag kan ta med till de som verkligen behöver dem. Barnkläder tex.
Så om någon har något att bidra med så är ni mer än välkomna. Hur det ska gå till logistiskt sett vet jag inte eftersom jag snart sticker, men tanken är god...
Sista skvätten
Igår var det bara en ynka vecka kvar till planet lyfter mot sydligare breddgrader. Det betyder att det idag är mindre än en vecka kvar och det är dags att börja klämma den sista, saftiga, skvätten ur mitt liv här hemma. Idag började vi med den traditionella laxlångfredagslunchen, och nu sitter jag på en tonåringsfylld buss för att jag ska ner till stan och ta en halvspontan öl med Johanna, Angelica och (vad jag förstår) ett gäng till. Skoj!
Imorgon fortsätter matgoffandet med den traditionella påskaftonslunchen hos farmor och farfar. På något vis hamnar jag alltid på den tillställningen med blykepa och kallsvettningar. Undrar varför?
Men som sagt, ska man klämma den sista droppen ur livet här hemma så ska man väl göra det ordentligt?
Stormsteg
Det känns att resan börjar närma sig med stormsteg. Igår tog jag med mig mamma ner till den kungliga hufvudstaden, närmare bestämt till Lidingö, till Bolivias ambassad för att hämta mitt visum. En grej klar, känns skönt. Lite smolk i bägar'n blev det när jag fick reda på att jag måste dit igen, samma dag som jag sticker, för att hämta ett legaliserat intyg från polisen... Suck och stön. Men man får försöka vara positiv, det hade kunnat gå åt pipan istället.
Idag har jag äntligen fått tummen ur att fixa allt med vaccinationer, försäkringar, deklarationen och kommande räkningar (CSN &@%^#*@). Men nu är det också färdigt, nu behöver jag bara se till att det finns pengar på kontot året ut.
Nu återstår det bara att packa, lära mig spanska (hilfe!) och säga adjöken till alla. "Bara" - bah!
Äntligen hemma
Nu har jag äntligen fått komma hem! Tack och lov, det var tunga sista veckor. Jag har snittat på 55 timmar i veckan sedan i januari och de sista tre veckorna jobbade jag 60, 61 och 63 timmar. Kan säga att jag var rätt trött där på sluttampen. Det jobbigaste har inte varit att jag jobbat många timmar och många, många pass på raken, det jobbigaste har varit att jag hoppat runt på så många olika avdelningar. Det är väl egentligen det enda som varit negativit i det stora hela. Att jag inte fått komma till en avdelning, lärt mig rutinerna och kunnat jobba ordentligt. På ett sätt har det självklart varit spännande också, att jag fått träffa så himla mycket olika människor och lärt mig så mycket om så många olika sjukdomar. Men 11 avdelningar på två och en halv månad... Det skulle kanske ta knäcken på den bästa? Jag har alltså betat av elva olika avdelningar och på vissa har jag bara varit ett enda arbetspass.
*Lungavdelning
*Hjärtavdelning
*Njur- och endokrinologiavdelning
*Njur- och endokrinologiavdelning
*Rehabiliteringscenter
*Geriatrik
*Infektion
*Mage- och tarmavdelning
*Kirurgisk gastroavdelning
*Utskrivningsklar post
*Öron-näsa-hals, öga och plastikkirurgi
*Neurologen/strokeavdelning
Jag kommer definitivt hem som en mer mångfacetterad sjuksköterska, dock en som bara kan lite, men om mycket.
