Det här med jobb verkar ju vara lite av ett gissel. I alla fall till en början när ingen kände igen mig på organisationen. Förra veckan däremot släppte det och i fredags (eller om det var torsdags) så fick jag äntligen ett möte på ett sjukhus. Inte det sjukhus som det var tänkt att jag skulle jobba på, Caja Nacional de Salud, utan på ett annat som heter Hospital Materno Infantil. Very well. Jag slänger mig i en trufi för att åka dit och möts av världens blockader på vägen, så självfallet blir jag en kvart försenad. Ingen skada skedd, i och för sig, men det är ju lite pinsamt när man kommer svettig som efter en mara med andan i halsen för att möta upp en viss Dr. Ortuño utanför sjukhuset. Vi letar oss in till det största kontoret de har för att tydligen så ska jag få prata med sjukhuschefen. Svettig och rödblommig - charmigt. Mötet gick finfint och det bestämdes att jag skulle börja jobba måndagen efter. 7.30 skulle jag vara på plats utanför sjuksköterskeexpeditionen. Jag skulle få jobba på barnakuten, och det lät ju väldigt spännande. När vi gick därifrån frågade doktorn om jag hade erfarenhet av förlossningar. Njaaä, svarade jag då. "Om du vill får du nog lära dig att förlösa här, det behövs. Det är 50 förlossningar om dagen på Materno Infantil och som läget ser ut nu så får tredje årets läkarstudenter hoppa in och förlösa för att det är så dåligt med personal". Fattar ni den grejen? Att få komma hit och bli upplärd att förlösa. Sjukt spännande!

I lördags morse skulle jag möta upp för att få hämta kläder från organisationens lager så jag åker in, i träningskläder, klockan 8 på lördag morgon. Möter upp med Zulema som ska ta mig med att plocka ut jobbkläder - trodde jag ja. Då har hon tydligen bokat in ett möte på det andra sjukhuset som jag ursprungligen skulle jobba på, CNS.
-Men? Jag har ju redan fått jobb, jag börjar jobba på måndag säger jag.