Bra dagar
Jag har haft ett par bra dagar på mina jobb, igår och idag! Vi tar det i kronologisk ordning så att jag inte surrar till det för mig själv...
Igår jobbade jag på neo och hade en bra dag. Vi, jag och Joana, en till sjuksköterska, hade tre barn. Ett tvillingpar på två kilo styck och en lite större bebis. När jag kom hade alla syrgas, 4-5 liter, och två av dem hade sonder. När jag gick hem hade vi kunnat ta bort både syrgasen och sonderna på alla tre och en av tvillingarna fick följa med sin mamma och pappa hem. Alla tre barnen ammades av sina mammor för första gången... Que maravilla! Underbart!
När jag var på väg hem fick vi reda på att det var ett fullgånget barn på väg in som hade lite asfyxi efter mekoniumaspiration (på svenska: syrebrist efter att ha andats in sitt bajs...). Det var ju inte så kul i sig, men att bebisen mådde bra när den kom var härligt att se och det som var ännu bättre var att när jag skulle sätta PVK (på svenska: "nål" för dropp), så tittar Joana på mig och säger; "Vänta lite Sanna, vi drar upp lite glukos först så att det slipper göra så ont". Det är tamejfasen det vackraste någon sagt till mig på länge... Jag har faktiskt lyckats förändra åtminstone en sjuksköterskas syn på det här med enkel smärtlindring vid procedurer!! Och hon förklarade, i sin tur, för en annan sjuksköterska som var med varför vi gjorde det, och har jag kunnat göra det lilla så tror jag att jag kan förändra mer. Och om inte så är det en enorm vinst i sig! (Faan vad jag är bra!)
Idag jobbade jag på förlossningen igen och det var full huggning från första stund. Två förlossningar som satte igång nästan samtidigt och jag kunde vara med på båda. Två, små friska barn kom till världen där på morgonkvisten. Alltid lika underbart att vara med om! Sedan jag kom dit har jag mest fungerat som en nyfiken liten flicka på studiebesök som ibland fått agera rådgivning åt neoavdelningen, men idag tänkte jag att "nej, nu jädrar ska jag passa på att lära mig nåt också", så jag började fråga tusen frågor till en stackars doktor där. Hon tyckte att det bara var kul att jag ville lära mig så det hela slutade med att jag hängde med läkarna hela dagen och fick lära mig att göra vaginalundersökningar inför förlossningar. Så idag har jag lärt mig att känna (på livs levande helt riktiga gravida, födande kvinnor) hur en livmodertapp känns i olika stadier. Hur det känns när bebishuvuden ligger på olika nivåer i bäckenet och hur man känner hur många centimeter öppen en livmodertapp är.
En sak som jag var med om idag var dock inte så bra. Det var väldigt intressant ur ett medicinskt perspektiv, men väldigt tragiskt och ledsamt ur ett mänskligt perspektiv. Igår föddes det ett barn, med kejsarsnitt, som har två ansikten. Det var ingen som visste om det innan och det blev ju förstås en chock när han kom ut. Han har alltså två ansikten... En vanlig liten kropp, två armar, två ben, 10 fingrar och 11 tår, ett väl fungerade litet tickande bebishjärta, två fullt fungerande lungor, en hals, ett huvud men två ansikten bredvid varandra. Två underutvecklade öron, tre ögon, två små näsor, en och en halv mun - ena ansiktet har en hel mun, men utan haka och det andra ansiktet en halv mun med läpp-, käk-, och gomspalt. Det som var så fascinerande var att båda ansikterna andades och hade lite mimik. Helt oerhört, jag har ju hört talas om liknande saker men har aldrig förut sett det själv. Det är ingen som vet vad missbildningen beror på eller hur det kommer att gå för bebisen. Den har ju fullt fungerade hjärta och lungor som sagt, men frågan är hur samhället här ser på en bebis som den här och om man kommer att kämpa med allt man har för att göra det till ett drägligt liv... Jag frågade om mamman och pappan har sett sitt barn eller vet hur han ser ut, det var ingen som jobbade idag som visste säkert, men ingen trodde att någon berättat något för mamman och pappan. Makalöst tragiskt historia, men väldigt fascinerande ur ett medicinskt perspektiv.
Igår jobbade jag på neo och hade en bra dag. Vi, jag och Joana, en till sjuksköterska, hade tre barn. Ett tvillingpar på två kilo styck och en lite större bebis. När jag kom hade alla syrgas, 4-5 liter, och två av dem hade sonder. När jag gick hem hade vi kunnat ta bort både syrgasen och sonderna på alla tre och en av tvillingarna fick följa med sin mamma och pappa hem. Alla tre barnen ammades av sina mammor för första gången... Que maravilla! Underbart!
När jag var på väg hem fick vi reda på att det var ett fullgånget barn på väg in som hade lite asfyxi efter mekoniumaspiration (på svenska: syrebrist efter att ha andats in sitt bajs...). Det var ju inte så kul i sig, men att bebisen mådde bra när den kom var härligt att se och det som var ännu bättre var att när jag skulle sätta PVK (på svenska: "nål" för dropp), så tittar Joana på mig och säger; "Vänta lite Sanna, vi drar upp lite glukos först så att det slipper göra så ont". Det är tamejfasen det vackraste någon sagt till mig på länge... Jag har faktiskt lyckats förändra åtminstone en sjuksköterskas syn på det här med enkel smärtlindring vid procedurer!! Och hon förklarade, i sin tur, för en annan sjuksköterska som var med varför vi gjorde det, och har jag kunnat göra det lilla så tror jag att jag kan förändra mer. Och om inte så är det en enorm vinst i sig! (Faan vad jag är bra!)
Idag jobbade jag på förlossningen igen och det var full huggning från första stund. Två förlossningar som satte igång nästan samtidigt och jag kunde vara med på båda. Två, små friska barn kom till världen där på morgonkvisten. Alltid lika underbart att vara med om! Sedan jag kom dit har jag mest fungerat som en nyfiken liten flicka på studiebesök som ibland fått agera rådgivning åt neoavdelningen, men idag tänkte jag att "nej, nu jädrar ska jag passa på att lära mig nåt också", så jag började fråga tusen frågor till en stackars doktor där. Hon tyckte att det bara var kul att jag ville lära mig så det hela slutade med att jag hängde med läkarna hela dagen och fick lära mig att göra vaginalundersökningar inför förlossningar. Så idag har jag lärt mig att känna (på livs levande helt riktiga gravida, födande kvinnor) hur en livmodertapp känns i olika stadier. Hur det känns när bebishuvuden ligger på olika nivåer i bäckenet och hur man känner hur många centimeter öppen en livmodertapp är.
En sak som jag var med om idag var dock inte så bra. Det var väldigt intressant ur ett medicinskt perspektiv, men väldigt tragiskt och ledsamt ur ett mänskligt perspektiv. Igår föddes det ett barn, med kejsarsnitt, som har två ansikten. Det var ingen som visste om det innan och det blev ju förstås en chock när han kom ut. Han har alltså två ansikten... En vanlig liten kropp, två armar, två ben, 10 fingrar och 11 tår, ett väl fungerade litet tickande bebishjärta, två fullt fungerande lungor, en hals, ett huvud men två ansikten bredvid varandra. Två underutvecklade öron, tre ögon, två små näsor, en och en halv mun - ena ansiktet har en hel mun, men utan haka och det andra ansiktet en halv mun med läpp-, käk-, och gomspalt. Det som var så fascinerande var att båda ansikterna andades och hade lite mimik. Helt oerhört, jag har ju hört talas om liknande saker men har aldrig förut sett det själv. Det är ingen som vet vad missbildningen beror på eller hur det kommer att gå för bebisen. Den har ju fullt fungerade hjärta och lungor som sagt, men frågan är hur samhället här ser på en bebis som den här och om man kommer att kämpa med allt man har för att göra det till ett drägligt liv... Jag frågade om mamman och pappan har sett sitt barn eller vet hur han ser ut, det var ingen som jobbade idag som visste säkert, men ingen trodde att någon berättat något för mamman och pappan. Makalöst tragiskt historia, men väldigt fascinerande ur ett medicinskt perspektiv.
Tusen tack!
Jag har faktiskt fått fantastisk respons på mitt inlägg om förändringar och om artiklar. Helt otroligt! Jag är så enormt tacksam... Jag skrev det mest som en liten flirt och trodde egentligen inte på allvar att jag skulle få svar, men jag har fått helt fantastiska artiklar. Vilken grej. Fy faan (ursäkta språket) vad underbara ni är! Ni ska veta att ni (förhoppningsvis om jag når fram) har gjort ett jätteviktigt jobb. Miljoner tack!!
Tusen pussar!!
Tusen pussar!!
Kan jag förändra?
Sedan jag började jobba för snart två månader sedan har jag inte sett röken av en CPAP förrän idag. Och jag jobbar med pyttesmå prematurbebisar med underutvecklade lungor... Jag blev överlycklig, inte för att bebisen behövde andningsstöd utan för att den användes när den behövdes. (Enkelt sagt så är CPAP en maskin som hjälper småbebislungor att hålla sig "uppblåsta" och inte falla ihop vid utandning)
Jag har ju, sedan jag började jobba på neoavdelningen, haft det rätt kämpigt. Jag har jobbat i motvind för att försöka förbättra situationen för pyttena. Men det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att komma som utomstående, ung, tjej från Europa och försöka förändra attityder och arbetssätt som de förmodligen jobbat med här sedan prematurvården först introducerades. De flesta dagar har det varit så tungt att jag när dagen tagit slut lovat mig själv att inte sätta min fot där igen. Det har nog tyvärr slitit lite på oss här hemma också, jag är nog kanske inte den lättaste att ha att göra med när jag är ledsen, frustrerad och har hemlängtan hela tiden.
I alla fall tog jag tag i saken förra veckan och skickade ett mail till Mano a Mano där jag beskrev situationen och förklarade precis hur jag kände, och att jag inte ens vill gå tillbaka till jobbet. Maria Blanca och Zulema på Mano a Mano reagerade direkt och ringde mig samma dag som de läste mailet och ville ha ett möte. Jag var där förra tisdagen och fick ventilera alla tankar och allt som jag inser görs fel på CNS, och tack och lov, var de väldigt tillmötesgående och förstående. Vi kom överrens om att jag skulle göra lite "forskning" kring de mest allvarliga sakerna som görs fel på CNS och hitta litteratur och vetenskapliga artiklar som stödjer "mina" tanke- och arbetssätt. Sedan skulle Mano a Mano bjuda in chefssjuksköterskan för pediatrin, chefen för hela sjukhuset (Maria Blanca är vänner med de båda), en läkare från Mano a Mano, en sjuksköterska som har hand om sjuksköterskeprogrammet samt läkare och någon sjuksköterska från Materno Infantil, till ett möte där jag skulle få presentera vad jag stött på och så ska vi ha en öppen diskussion kring ämnena, mest för att öppna upp och inte för att peka finger. Så förhoppningsvis så kan jag på det här viset öppna några (väldigt viktiga personers) ögon och kanske få till en förändring från grunden.
Nu återstår bara att hitta artiklar, på engelska eller helst spanska, som handlar om: Syrgasadministration och saturationsnivåer till prematurer, glukos vid smärtsamma procedurer, vikten av hudkontakt med föräldrar, vikten av en mild, tyst och mörk miljö för prematurer och ungefär tio saker till.
Så om någon i den världen har tid över och lust att hjälpa till att förändra en ohållbar vårdsituation för prematurer och nyfödda i Cochabamba så är ni mer än välkomna att leta artiklar, bokkapitel och länkar. Blink blink.
Maila till: [email protected]
I alla fall tog jag tag i saken förra veckan och skickade ett mail till Mano a Mano där jag beskrev situationen och förklarade precis hur jag kände, och att jag inte ens vill gå tillbaka till jobbet. Maria Blanca och Zulema på Mano a Mano reagerade direkt och ringde mig samma dag som de läste mailet och ville ha ett möte. Jag var där förra tisdagen och fick ventilera alla tankar och allt som jag inser görs fel på CNS, och tack och lov, var de väldigt tillmötesgående och förstående. Vi kom överrens om att jag skulle göra lite "forskning" kring de mest allvarliga sakerna som görs fel på CNS och hitta litteratur och vetenskapliga artiklar som stödjer "mina" tanke- och arbetssätt. Sedan skulle Mano a Mano bjuda in chefssjuksköterskan för pediatrin, chefen för hela sjukhuset (Maria Blanca är vänner med de båda), en läkare från Mano a Mano, en sjuksköterska som har hand om sjuksköterskeprogrammet samt läkare och någon sjuksköterska från Materno Infantil, till ett möte där jag skulle få presentera vad jag stött på och så ska vi ha en öppen diskussion kring ämnena, mest för att öppna upp och inte för att peka finger. Så förhoppningsvis så kan jag på det här viset öppna några (väldigt viktiga personers) ögon och kanske få till en förändring från grunden.
Nu återstår bara att hitta artiklar, på engelska eller helst spanska, som handlar om: Syrgasadministration och saturationsnivåer till prematurer, glukos vid smärtsamma procedurer, vikten av hudkontakt med föräldrar, vikten av en mild, tyst och mörk miljö för prematurer och ungefär tio saker till.
Så om någon i den världen har tid över och lust att hjälpa till att förändra en ohållbar vårdsituation för prematurer och nyfödda i Cochabamba så är ni mer än välkomna att leta artiklar, bokkapitel och länkar. Blink blink.
Maila till: [email protected]
Midsommarhelg
I torsdags var det ledig dag här för att alla firar vintersolståndet här. Jag tyckte ju att "vinter" lät så tråkigt så jag lät bli... Jag och Johan hade en städ- och tvättdag här hemma och försökte få lite ordning. I fredags kväll var det dags för en despedida, en avskedsfest för ett gäng med volontärer från Johans jobb som åker hem. Vi hade jättetrevligt, och vi drack alldeles för mycket rom. Härliga tider. Mer rom blev det i lördags då vi skulle på en San Juan-fiesta. San Juan är vintersolståndshelgen här i Bolivia. Jag lagade köttbullar och fixade två sorters nubbe på dagen som vi, till allas förtjusning, tog med till festen och bjöd på. Köttbullarna försvann i ett nafs, och nubbarna med, men det blev oräkneliga rynkor på bolivianernas stackars näsor efteråt...
Vi hade en jättetrevlig kväll med grillning, lägereld och dans framåt morgonkvisten. Klockan fem på morgonen, efter mycket om och men, fick jag med mig min kära man hem. Jag tror att vi (läs: de andra på festen, jag var nästan nykter) gjorde slut på 3 liter rom, en liter vodka och en halv flaska tequila. Det ni.
Igår var det dansuppvisningar och aktiviteter på Johans jobb (jepp, den stackarn jobbade dagen-efter-kvällen-före...). De olika grupperna i samhället Johan jobbar i hade traditionella dansuppvisningar och de tågade nerför den stora gatan i samhället, dansandes, spelandes och sjungandes. Alla olika åldrar var representerade och det var fantastiskt härligt att se äkta bolivianska traditioner...
Jag lägger upp några bilder sen när mitt minneskort återkommit från ovan nämnda samhälle...
Vi hade en jättetrevlig kväll med grillning, lägereld och dans framåt morgonkvisten. Klockan fem på morgonen, efter mycket om och men, fick jag med mig min kära man hem. Jag tror att vi (läs: de andra på festen, jag var nästan nykter) gjorde slut på 3 liter rom, en liter vodka och en halv flaska tequila. Det ni.
Igår var det dansuppvisningar och aktiviteter på Johans jobb (jepp, den stackarn jobbade dagen-efter-kvällen-före...). De olika grupperna i samhället Johan jobbar i hade traditionella dansuppvisningar och de tågade nerför den stora gatan i samhället, dansandes, spelandes och sjungandes. Alla olika åldrar var representerade och det var fantastiskt härligt att se äkta bolivianska traditioner...
Jag lägger upp några bilder sen när mitt minneskort återkommit från ovan nämnda samhälle...
Bebiskläder
Jag hade två resväskor med mig hit. En med totalt 20 kilo barnkläder i. Bland annat kläder jag fått av en prematurmamma och en liten prematurbebis, som inte är så liten längre, från neo i Gävle, Anna. (Hon har förresten en jättefin blogg om livet med en prematurbebis som jag tycker att ni ska läsa HÄR.
Jag tänkte att jag skulle donera kläderna till neoavdelningarna. Fick även med mig nappar, blöjor och lite annat smått och gott. En dag tog jag med mig en stoor kasse kläder, blöjor och nappar till neoavdelningen jag jobbar på, CNS. Sjuksköterskan jag så stolt gav den till sa, nämen vad bra, tack! Men du måste nog lämna den till chefssjuksköterskan så att hon får registrera sakerna (allt registreras och skrivs upp här). Sagt och gjort, jag går med ett stort leende och en stolthet i själen till henne med sakerna. Hon tackar och tar emot men var lite för oberörd för att jag skulle känna mig bekväm. En vecka senare hade jag fortfarande inte sett röken av grejerna och jag går till chefssjuksköterskan och frågar henne vart sakerna tagit vägen. Svaret jag får är: Vi använder inte vanliga bebiskläder här. Inte nappar heller. Vi får väl ge det som presenter till mammorna, eller nåt.
Då surnade jag till. Här har jag tagit med mig kläder för att de ska komma till användning och så får jag knappt ett tack. Jag bad om grejerna som inte skulle komma till användning tillbaka för det finns ett annat ställe som gärna vill ha sakerna;
Lilla neoavdelningen på förlossningen. Jag tog med mig en kasse kläder dit med och jag såg inte en ände på kindpussarna och på tacken. De blev så oerhört glada för "den fantastiska gåvan" och de visste att de skulle ha användning för allt. Till och med på en gång när de fick sakerna. Flera gånger när jag varit dit efteråt har de tackat så mycket och berättat att de verkligen har kommit till användning då det finns familjer som inte har pengar att köpa egna bebiskläder för och att det finns barn som övergivits och som inte längre har någon mamma eller pappa som kan köpa kläder till dem.
Så stort tack till alla som bidragit med kläder till bebisarna här! Ni har verkligen gjort en skillnad!
Jag tänkte att jag skulle donera kläderna till neoavdelningarna. Fick även med mig nappar, blöjor och lite annat smått och gott. En dag tog jag med mig en stoor kasse kläder, blöjor och nappar till neoavdelningen jag jobbar på, CNS. Sjuksköterskan jag så stolt gav den till sa, nämen vad bra, tack! Men du måste nog lämna den till chefssjuksköterskan så att hon får registrera sakerna (allt registreras och skrivs upp här). Sagt och gjort, jag går med ett stort leende och en stolthet i själen till henne med sakerna. Hon tackar och tar emot men var lite för oberörd för att jag skulle känna mig bekväm. En vecka senare hade jag fortfarande inte sett röken av grejerna och jag går till chefssjuksköterskan och frågar henne vart sakerna tagit vägen. Svaret jag får är: Vi använder inte vanliga bebiskläder här. Inte nappar heller. Vi får väl ge det som presenter till mammorna, eller nåt.
Då surnade jag till. Här har jag tagit med mig kläder för att de ska komma till användning och så får jag knappt ett tack. Jag bad om grejerna som inte skulle komma till användning tillbaka för det finns ett annat ställe som gärna vill ha sakerna;
Lilla neoavdelningen på förlossningen. Jag tog med mig en kasse kläder dit med och jag såg inte en ände på kindpussarna och på tacken. De blev så oerhört glada för "den fantastiska gåvan" och de visste att de skulle ha användning för allt. Till och med på en gång när de fick sakerna. Flera gånger när jag varit dit efteråt har de tackat så mycket och berättat att de verkligen har kommit till användning då det finns familjer som inte har pengar att köpa egna bebiskläder för och att det finns barn som övergivits och som inte längre har någon mamma eller pappa som kan köpa kläder till dem.
Så stort tack till alla som bidragit med kläder till bebisarna här! Ni har verkligen gjort en skillnad!
Sverige!
Jepp, the cat's out of the bag.
Den 24 juli klockan 6:20 lyfter det ett plan från flygplatsen i Cochabamba med en förväntansfull Sanna på. Jag kommer hem!! Åtminstone ett tag. Hela augusti kommer jag att vara hemma i underbara Sverige! Jag ska på min bästa vän bröllop i Jämtland och så ska jag mysa omkring på hemmaplan och äta ostkrokar, fläsk och Maxmat. Jag har lagt in en förfrågan på neo i Gävle om de behöver en spansktalande sjuksköterska med erfarenhet i augusti, så jag hoppas på att jag kan få jobba. Saknar mitt gamla jobb väldigt mycket och det skulle vara härligt att få lite goda erfarenheter från bebisjobbet, for a change.
Så nu är det sagt. Biljetten bokade jag för ett par timmar sen så nu är det verkligen klart. Längtar så att jag håller på att bli tokigt. Himla tråkigt att vara utan Johan IGEN bara, men vi har klarat det förr så jag är inte orolig.
Den 24 juli klockan 6:20 lyfter det ett plan från flygplatsen i Cochabamba med en förväntansfull Sanna på. Jag kommer hem!! Åtminstone ett tag. Hela augusti kommer jag att vara hemma i underbara Sverige! Jag ska på min bästa vän bröllop i Jämtland och så ska jag mysa omkring på hemmaplan och äta ostkrokar, fläsk och Maxmat. Jag har lagt in en förfrågan på neo i Gävle om de behöver en spansktalande sjuksköterska med erfarenhet i augusti, så jag hoppas på att jag kan få jobba. Saknar mitt gamla jobb väldigt mycket och det skulle vara härligt att få lite goda erfarenheter från bebisjobbet, for a change.
Så nu är det sagt. Biljetten bokade jag för ett par timmar sen så nu är det verkligen klart. Längtar så att jag håller på att bli tokigt. Himla tråkigt att vara utan Johan IGEN bara, men vi har klarat det förr så jag är inte orolig.
Jösses...
... vad jag längtar hem. Hem till fungerande rutiner, doktorer som kan sina jobb och till sjuksköterskor och barnsköterskor som vet hur man tar hand om bebisar.
Jag längtar efter en väl fungerande kollektivtrafik och efter dammsugare. Och efter en tvättmaskin. Åh himmel om jag fick lassa in en laddning tvätt, plocka i och ur en diskmaskin och få dammsuga golven! Pur lycka...
Jag längtar efter en väl fungerande kollektivtrafik och efter dammsugare. Och efter en tvättmaskin. Åh himmel om jag fick lassa in en laddning tvätt, plocka i och ur en diskmaskin och få dammsuga golven! Pur lycka...
Det är underligt hur livet kan förändras fort
Jag har varit med om en sak som verkligen sätter min syn på saker och ting på ända...
Jag jobbade på förlossningen igår och när jag som bäst satt där och vek kompresser (ganska slow dag, om jag säger så...) så kommer det in en kvinna på bår körd av två doktorer. Hon körs snabbt förbi den vanliga gynstolen där alla undersöks och jag var inte sen på att haka på. In på ett undersökningsrum där de har ultraljudsmaskinen och så sätter se igång att prata Quechua, ett annat språk som talas mycket av "urbefolkningen" här. Jag förstår inte ett ord, men jag förstår en del av ultraljudsbilderna. Jag ser en bebis, en stor bebis, en bebis i vecka 38, men jag ser ingen hjärtaktivitet. Jag frågar en av doktorerna som står på sidan, på spanska, vad det är som händer. Hon berättar att kvinnan började blöda på natten, vid tre-tiden och att hon inte känt några fosterrörelser sedan klockan fem på morgonen. Då tog hon kontakt med sjukhuset i sin stad (ca. en timme från Cbba) där de inte hittade några hjärtljud på barnet, men de skickade henne, för säkerhetsskull till Cbba för dubbelkontoll. På akuten hittade de inte heller hjärtljud och när hon kom upp till oss konstaterade vi med ultraljud att hon förlorat sitt barn.
Det gjordes en vaginalundersökning där det konstaterades att hon var 9 centimeter öppen redan och att hon skulle få föda fram sitt barn vaginalt. En stund senare kommer överläkaren in och gör en undersökning till och han gör en diskret gest till mig, som står vid fotändan av sängen, och visar mig en liten bebishand i vaginalöppningen. Barnet ligger med armen och axeln först och vi måste göra ett kejsarsnitt.
Jag får vara med inne på operationssalen och när livmodern öppnas ger barnläkaren filten till mig för att jag ska få ta emot barnet och ta den till den intilliggande lilla neosalen så att vi får göra rent den lilla och få på bebisen kläder innan vi visar den för mamman.
Barnet kommer ut, navelsträngen klipps och flickan läggs i mina armar. Jag tar det lilla knytet, slappt och blått och lägger filten över henne så att mamma inte ska se henne när jag bär ut henne. Det finns ingen tvekan om att det kommer att bli en svår stund när vi måste göra ren henne (jag tänker bespara er detaljerna om hur hon såg ut) och jag kommer ut i neosalen och lägger henne försiktigt på undersökningsbordet.
Det går två långa sekunder när vi alla är tysta och inser vad vi har framför oss och helt plötsligt, till allas enorma förvåning hostar den lilla flickan till och börjar gny. Jag tror först att det bara är en så kallad dödsrossling som ibland kommer en stund efter att döden inträffat men jag slänger in mitt stetoskop i öronen och lägger det mot hennes lilla bröst. Och där inne tickar ett litet, litet hjärta, starkt och i alldeles perfekt takt. 120 perfekta små slag i minuten...
Doktorn för ner en tunn slang i hennes lungor och suger ut mekoniumet som hon andats in och med skakande händer sätter jag ner en sond i hennes mage för att suga upp allt maginnehåll. Efter en liten stund andas hon alldeles perfekt, skriker (vilket underbart ljud!) och har börjat få tillbaka lite av den rosa fina nyföddfärgen. Vi alla står där, men gapande munnar och önskar nog alla lika starkt att hennes små skrik ska nå fram till hennes mamma som ligger på operationsbordet i rummet bredvid.
Tänk hur livet kan förändras fort, det är verkligen tvära kast! Jag vill verkligen tro att det skedde ett mirakel, men med större sannolikhet så var det säkert så att hon låg så pass illa till inne i livmodern så att ingen kunde varken se eller höra hennes lilla hjärta slå. Oavsett så är hon ett litet (stort) mirakel för hennes föräldrar som under de sex timmarna förts mellan hopp och förtvivlan och som nu har en livs levande, frisk liten, rosa och skrikande liten dotter.
Jag jobbade på förlossningen igår och när jag som bäst satt där och vek kompresser (ganska slow dag, om jag säger så...) så kommer det in en kvinna på bår körd av två doktorer. Hon körs snabbt förbi den vanliga gynstolen där alla undersöks och jag var inte sen på att haka på. In på ett undersökningsrum där de har ultraljudsmaskinen och så sätter se igång att prata Quechua, ett annat språk som talas mycket av "urbefolkningen" här. Jag förstår inte ett ord, men jag förstår en del av ultraljudsbilderna. Jag ser en bebis, en stor bebis, en bebis i vecka 38, men jag ser ingen hjärtaktivitet. Jag frågar en av doktorerna som står på sidan, på spanska, vad det är som händer. Hon berättar att kvinnan började blöda på natten, vid tre-tiden och att hon inte känt några fosterrörelser sedan klockan fem på morgonen. Då tog hon kontakt med sjukhuset i sin stad (ca. en timme från Cbba) där de inte hittade några hjärtljud på barnet, men de skickade henne, för säkerhetsskull till Cbba för dubbelkontoll. På akuten hittade de inte heller hjärtljud och när hon kom upp till oss konstaterade vi med ultraljud att hon förlorat sitt barn.
Det gjordes en vaginalundersökning där det konstaterades att hon var 9 centimeter öppen redan och att hon skulle få föda fram sitt barn vaginalt. En stund senare kommer överläkaren in och gör en undersökning till och han gör en diskret gest till mig, som står vid fotändan av sängen, och visar mig en liten bebishand i vaginalöppningen. Barnet ligger med armen och axeln först och vi måste göra ett kejsarsnitt.
Jag får vara med inne på operationssalen och när livmodern öppnas ger barnläkaren filten till mig för att jag ska få ta emot barnet och ta den till den intilliggande lilla neosalen så att vi får göra rent den lilla och få på bebisen kläder innan vi visar den för mamman.
Barnet kommer ut, navelsträngen klipps och flickan läggs i mina armar. Jag tar det lilla knytet, slappt och blått och lägger filten över henne så att mamma inte ska se henne när jag bär ut henne. Det finns ingen tvekan om att det kommer att bli en svår stund när vi måste göra ren henne (jag tänker bespara er detaljerna om hur hon såg ut) och jag kommer ut i neosalen och lägger henne försiktigt på undersökningsbordet.
Det går två långa sekunder när vi alla är tysta och inser vad vi har framför oss och helt plötsligt, till allas enorma förvåning hostar den lilla flickan till och börjar gny. Jag tror först att det bara är en så kallad dödsrossling som ibland kommer en stund efter att döden inträffat men jag slänger in mitt stetoskop i öronen och lägger det mot hennes lilla bröst. Och där inne tickar ett litet, litet hjärta, starkt och i alldeles perfekt takt. 120 perfekta små slag i minuten...
Doktorn för ner en tunn slang i hennes lungor och suger ut mekoniumet som hon andats in och med skakande händer sätter jag ner en sond i hennes mage för att suga upp allt maginnehåll. Efter en liten stund andas hon alldeles perfekt, skriker (vilket underbart ljud!) och har börjat få tillbaka lite av den rosa fina nyföddfärgen. Vi alla står där, men gapande munnar och önskar nog alla lika starkt att hennes små skrik ska nå fram till hennes mamma som ligger på operationsbordet i rummet bredvid.
Tänk hur livet kan förändras fort, det är verkligen tvära kast! Jag vill verkligen tro att det skedde ett mirakel, men med större sannolikhet så var det säkert så att hon låg så pass illa till inne i livmodern så att ingen kunde varken se eller höra hennes lilla hjärta slå. Oavsett så är hon ett litet (stort) mirakel för hennes föräldrar som under de sex timmarna förts mellan hopp och förtvivlan och som nu har en livs levande, frisk liten, rosa och skrikande liten dotter.
Förkylningen från helvetet
Fy fabian vad jag är förkyld! Jag hostar som ett litet barn med krupp och snoret rinner i en strid ström, ungefär i samma kvantitet som Victoriafallen. Och jag nyser så att jag skrämmer mig själv... Just nu är det inte lätt att vara lilla Sanna ska ni veta. Tack och lov så behöver jag inte bry mig om karensdagar och förlorad inkomst, så det är bara att vackert stanna hemma i lilla lyan det. Önskar mig en bautastor TV och en hög med filmer bara. Men jag antar att jag får klara mig med lilldatan och filmer på spanska.
Smider lite planer också, men de tänker jag inte berätta om...
Smider lite planer också, men de tänker jag inte berätta om...
Minisemester
Imorse kom vi hem från La Paz. Jepp, det blev en nattbuss till och det var nog lika bra det. Har faktiskt sovit mestadelen av vägen och slapp se de kilometerdjupa stupen som ska finnas vid sidan av vägen. Tack och bock!
Vi har haft det jättebra i La Paz. Dock har jag åkt på en hejdundrande hosta och halsont, så att knalla omkring i backar (hujedamig vilka backar sen) och bli andfådd var kanske inte det skönaste jag varit med om. Men eftersom det finns kodein över disk här så har jag klarat mig rätt bra.
Vi har alltså gått omkring sedan i torsdags. Gått och gått och gått. Jag har tydligen sett så ynklig ut några gånger så att Johan har nästan blivit orolig. Vi har konstaterat att Johan har en puls på 60 efter en maratonstigning upp på ett berg samtidigt som jag har en puls på 140 och ligger som en flämtande, luftrörsvisslande, liten skakande hög. Men utsikten var fin.
Vi var ju på VM-kval också... Bolivia - Paraguay och det var självklart att Paraguay skulle ta segern. Men icke sa nicke. 3 - 1 till Bolivia och drömmen om en plats i VM 2014 finns kvar. Ack så liten, men den finns...
Vi har varit på marknader och på marknader, och på marknader. Och så har vi ätit lite. Och varit på en marknad.
Allt som allt så har det varit en fin helg, och skönt att få komma bort och verkligen spendera tid med Johan. Men nu är det back to business och jag ska försöka ta min pipande, rosslande och visslande lekamen till jobbet imorgon. Men först; fotboll!
Vi har haft det jättebra i La Paz. Dock har jag åkt på en hejdundrande hosta och halsont, så att knalla omkring i backar (hujedamig vilka backar sen) och bli andfådd var kanske inte det skönaste jag varit med om. Men eftersom det finns kodein över disk här så har jag klarat mig rätt bra.
Vi har alltså gått omkring sedan i torsdags. Gått och gått och gått. Jag har tydligen sett så ynklig ut några gånger så att Johan har nästan blivit orolig. Vi har konstaterat att Johan har en puls på 60 efter en maratonstigning upp på ett berg samtidigt som jag har en puls på 140 och ligger som en flämtande, luftrörsvisslande, liten skakande hög. Men utsikten var fin.
Vi var ju på VM-kval också... Bolivia - Paraguay och det var självklart att Paraguay skulle ta segern. Men icke sa nicke. 3 - 1 till Bolivia och drömmen om en plats i VM 2014 finns kvar. Ack så liten, men den finns...
Vi har varit på marknader och på marknader, och på marknader. Och så har vi ätit lite. Och varit på en marknad.
Allt som allt så har det varit en fin helg, och skönt att få komma bort och verkligen spendera tid med Johan. Men nu är det back to business och jag ska försöka ta min pipande, rosslande och visslande lekamen till jobbet imorgon. Men först; fotboll!
La Paz
Nu åker vi på lite minisemester i några dagar. Det är någon helgdag här imorgon så vi har tagit ledigt och så tar vi nattbussen till La Paz inatt. Kommer tillbaka hem på måndag är det tänkt. På lördag ska vi gå på fotboll... Bolivia - Paraguay, VM-kval. Ska bli så jädra (i brist på "coolare" ord) coolt! Jag har aldrig varit på annan fotboll än på GIF på Strömvallen. Det här blir nog något annat tror jag!
Vi kommer att ha WiFi på hotellet och jag ska ha med mig min älskade iPhone så jag kommer att försöka blogga en del också. Bland annat så ska jag lägga ut en bild på mitt nya konstverk.
Jag tatuerade mig nämligen igår! Ni som har facebook har säkert redan sett den... Men ni måste ju också få se, Farmor och Farfar!!
Vi kommer att ha WiFi på hotellet och jag ska ha med mig min älskade iPhone så jag kommer att försöka blogga en del också. Bland annat så ska jag lägga ut en bild på mitt nya konstverk.
Jag tatuerade mig nämligen igår! Ni som har facebook har säkert redan sett den... Men ni måste ju också få se, Farmor och Farfar!!
♥
Att göra det bästa av situationen
Efter mitt lilla ihopbryt igår har jag bestämt mig att jag måste göra det bästa av situationen. Visst. Jag längtar hem, till ordning och reda och till mysiga hemmakvällar. Men det måste ju för sjåvingen gå att ordna till här också. Det finns visserligen inget IKEA här (åhh, som jag skulle vilja gå på IKEA just nu...), men väl en enorm marknad som heter La Cancha. Där finns allt mellan himmel och jord och idag ska det banne mig shoppas. Jag ska göra ett hem av den här boplatsen nu. Jag tror visserligen inte att vi egentligen har råd... Men jag tar mig råd. Det får bära eller brista, men jag fixar inte att bo såhär längre. Trots bristen på inkomst så har jag inget val. Jag går under om jag inte får bo i ett HEM.
Jag ska köpa soffkuddar och en filt. En tvättkorg. Sänglampa och lampa till köksbordet. Vinglas och en varsin morgonrock till mig och Johan. Temuggar och vattenkokare... Och en radio.
Jag ska köpa soffkuddar och en filt. En tvättkorg. Sänglampa och lampa till köksbordet. Vinglas och en varsin morgonrock till mig och Johan. Temuggar och vattenkokare... Och en radio.
Hemlängtan
Jag tror att jag har en liten svacka just nu...
Jag längtar hem. Fasen, vad svårt det var att beskriva. Har skrivit och raderat fyra gånger nu... Jag längtar liksom inte hem till mamma och pappas gästrum. Jag längtar hem till MITT hem.
Om jag kunde trolla idag så skulle jag vara hemma i Sverige. Jag skulle ha en stor, fräsch och ljus lägenhet med fina möbler som jag har fått välja själv. Jag skulle ha ett stort och inbjudande kök med alla redskap man behöver. Jag skulle ha en diskmaskin. Och en tvättmaskin. Jag skulle ha ett fint badrum med värmeljus på handfatet och matchande handdukar. Det skulle lukta rent. Just idag skulle jag ha pysslat hemma, jag skulle ha bakat något gott. Gått omkring och piffat (kanske varit en sväng till IKEA på dagen, i min egna bil), tagit ett gott glas rödvin i ett fint glas. Jag skulle krypa upp i mitt stora mysiga soffhörn, i mitt nystädade vardagsrum, under en skön filt och titta på en riktigt bra film på min stora, fina TV. Sen skulle jag gå och lägga mig i min stora, sköna säng med rentvättade sängkläder. TVÅ täcken, med matchande påslakan och örngott.
Alltså. Jag trivs här också. Men det är på ett annat sätt. Det här är ju liksom en spännande tid i mitt liv, som jag kommer att ha med mig tills jag dör. Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag bott i Bolivia och jobbat som sjuksköterska. Men vissa dagar är det svårt att se det på det sättet. Idag längtar jag mest hem... men jag antar att man har såna här dagar och att det känns bättre imorgon?
Jag längtar hem. Fasen, vad svårt det var att beskriva. Har skrivit och raderat fyra gånger nu... Jag längtar liksom inte hem till mamma och pappas gästrum. Jag längtar hem till MITT hem.
Om jag kunde trolla idag så skulle jag vara hemma i Sverige. Jag skulle ha en stor, fräsch och ljus lägenhet med fina möbler som jag har fått välja själv. Jag skulle ha ett stort och inbjudande kök med alla redskap man behöver. Jag skulle ha en diskmaskin. Och en tvättmaskin. Jag skulle ha ett fint badrum med värmeljus på handfatet och matchande handdukar. Det skulle lukta rent. Just idag skulle jag ha pysslat hemma, jag skulle ha bakat något gott. Gått omkring och piffat (kanske varit en sväng till IKEA på dagen, i min egna bil), tagit ett gott glas rödvin i ett fint glas. Jag skulle krypa upp i mitt stora mysiga soffhörn, i mitt nystädade vardagsrum, under en skön filt och titta på en riktigt bra film på min stora, fina TV. Sen skulle jag gå och lägga mig i min stora, sköna säng med rentvättade sängkläder. TVÅ täcken, med matchande påslakan och örngott.
Alltså. Jag trivs här också. Men det är på ett annat sätt. Det här är ju liksom en spännande tid i mitt liv, som jag kommer att ha med mig tills jag dör. Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag bott i Bolivia och jobbat som sjuksköterska. Men vissa dagar är det svårt att se det på det sättet. Idag längtar jag mest hem... men jag antar att man har såna här dagar och att det känns bättre imorgon?
Karriärval
I tisdags började jag jobba på förlossningen.
På Hospital Materno Infantil har det väldigt många förlossningar om dagen och istället för att jobba på akuten med stora barn så kände jag att jag ville prova på att jobba på en förlossningsavdelning. Sagt och gjort. Alla var otroligt välkomnande, visade mig runt, visade vart allt fanns och pratade sakta och lätt så att jag verkligen kunde hänga med. Första dagen fick jag se två förlossningar, en skrapning efter ett okomplett missfall och en kvinna som kom in som hade fött sitt barn hemma, men som inte hade fått ut moderkakan. Hon var ganska illa däran men blev sövd, snabbt och ordentligt och så tog de ut den där stackars moderkakan. Det hände så mycket saker på en dag, så otroligt många intryck så att jag var helt omskakad när jag kom hem. Här är det läkare och blivande läkare som förlöser och de kan knappt förstå när jag berättar om hur det funkar på förlossningen hemma. Att det är sjuksköterskor med specialistutbildning som förlöser, att det är enkelsalar och att papporna får vara med vid förlossningarna. Här är det tre förlossnings"salar" bredvid varandra, med en vägg emellan bara och här jobbar mammorna ensamma.
Idag var jag också där och fick vara med på min första tvillingförlossning. Jag visste inte om att det var två bebisar därinne så när ena hade kommit ut (en liiiiten plutt) och så tittade ett par fötter till ut då trodde jag inte mina ögon. Väldigt spännande. En vanlig förlossning var jag också med på och mamman stirrade som förtrollad in i mina ögon under hela tiden. Efteråt var hon så tacksam för att "mina vackra ögon hade hjälpt henne" så att hon ville veta mitt namn så att hennes lilla dotter kunde få det!
De utför även kejsarsnitt här så jag fick vara med på ett par såna idag också. En en tvillingförlossning till (vecka 32) och ett snitt på en dvärg (eller liten person, eller vad sjutton det heter när man ska vara korrekt).
Så nu tror jag att jag har bestämt vad jag vill bli när jag blir stor. Barnmorska. Jag har väl egentligen varit inne på det spåret ett tag, men jag vill ju jobba med prematurpyttena också. Det ena utesluter väl egentligen inte det andra, så nu längtar jag verkligen hem till Sverige och är jättetaggad på att sätta mig i skolbänken i ett och ett halvt år till.
En liten grej som gör att jag funderar vad jag egentligen vill, det är att när jag är med på en förlossning, snitt eller vaginal, så är jag exhalterad över hela grejen och vill vara barnmorska, ända tills bebisen har kommit ut och jag springer med till neo, eller har fullt fokus på bebisen och då tänker; Jösses, jag vill verkligen vara barnsjuksköterska. Men som barnmorska så är ju din primära patient mamman, och det är en moderkaka som ska ut och det är suturer som ska göras om det har blivit någon spricka eller om man behövt klippt lite.
Men jag tror ändå att det är barnmorska jag vill bli när jag blir stor...
På Hospital Materno Infantil har det väldigt många förlossningar om dagen och istället för att jobba på akuten med stora barn så kände jag att jag ville prova på att jobba på en förlossningsavdelning. Sagt och gjort. Alla var otroligt välkomnande, visade mig runt, visade vart allt fanns och pratade sakta och lätt så att jag verkligen kunde hänga med. Första dagen fick jag se två förlossningar, en skrapning efter ett okomplett missfall och en kvinna som kom in som hade fött sitt barn hemma, men som inte hade fått ut moderkakan. Hon var ganska illa däran men blev sövd, snabbt och ordentligt och så tog de ut den där stackars moderkakan. Det hände så mycket saker på en dag, så otroligt många intryck så att jag var helt omskakad när jag kom hem. Här är det läkare och blivande läkare som förlöser och de kan knappt förstå när jag berättar om hur det funkar på förlossningen hemma. Att det är sjuksköterskor med specialistutbildning som förlöser, att det är enkelsalar och att papporna får vara med vid förlossningarna. Här är det tre förlossnings"salar" bredvid varandra, med en vägg emellan bara och här jobbar mammorna ensamma.
Idag var jag också där och fick vara med på min första tvillingförlossning. Jag visste inte om att det var två bebisar därinne så när ena hade kommit ut (en liiiiten plutt) och så tittade ett par fötter till ut då trodde jag inte mina ögon. Väldigt spännande. En vanlig förlossning var jag också med på och mamman stirrade som förtrollad in i mina ögon under hela tiden. Efteråt var hon så tacksam för att "mina vackra ögon hade hjälpt henne" så att hon ville veta mitt namn så att hennes lilla dotter kunde få det!
De utför även kejsarsnitt här så jag fick vara med på ett par såna idag också. En en tvillingförlossning till (vecka 32) och ett snitt på en dvärg (eller liten person, eller vad sjutton det heter när man ska vara korrekt).
Så nu tror jag att jag har bestämt vad jag vill bli när jag blir stor. Barnmorska. Jag har väl egentligen varit inne på det spåret ett tag, men jag vill ju jobba med prematurpyttena också. Det ena utesluter väl egentligen inte det andra, så nu längtar jag verkligen hem till Sverige och är jättetaggad på att sätta mig i skolbänken i ett och ett halvt år till.
En liten grej som gör att jag funderar vad jag egentligen vill, det är att när jag är med på en förlossning, snitt eller vaginal, så är jag exhalterad över hela grejen och vill vara barnmorska, ända tills bebisen har kommit ut och jag springer med till neo, eller har fullt fokus på bebisen och då tänker; Jösses, jag vill verkligen vara barnsjuksköterska. Men som barnmorska så är ju din primära patient mamman, och det är en moderkaka som ska ut och det är suturer som ska göras om det har blivit någon spricka eller om man behövt klippt lite.
Men jag tror ändå att det är barnmorska jag vill bli när jag blir stor...
Punata och Wilstermann-yra
Det har varit en ganska händelserik helg. I fredags så mötte jag upp Alice och Amalie, två volontärtjejer från Johans jobb, och så tog vi några drinkar. Vi gick sedan vidare till ett ställe som heter La Muela där de hade ett liveband. Helt okej, men vi var inte nöjda där så vi åkte vidare till en Irländsk pub och mötte upp några andra kompisar. Och framåt ett-tiden var vi ju alla så pass i gasen så att vi skulle vidare och dansa. På Pimienta. Det är den klubb som man liksom alltid hamnar på, av någon anledning. Det kostar 20 kronor i inträde, men då får man en biljett som man går tilll baren med och beställer vad man nu är sugen på. Så inträdet är alltså en drinkbiljett. Jomantackar! Vi shakeade på där, Johan kom och mötte upp vid halv fem-snåret på morgonkvisten, och så knoppade vi väl in omkring halv sju på morgonen.
Lördagen, var av förståerliga skäl, rätt lugn och i söndags åkte jag och Johan till Punata. Det är en liten stad som ligger cirka fyra mil utanför stan. I söndags var det Dia de Madre här (en jättestor händelse för att det var ett tvåhundraårsjubileum för en viktig händelse här i Cochabamba). Punata var mysigt och vi drack chicha. Mer än så var det inte egentligen. Stannade till vid Lago Angostura på hemvägen för en matbit.
Igår var vi ute med några kompisar och drack öl och tittade på fotboll. Tydligen en jätteviktig match och man skulle hejja på de med mökrblåa tröjor (Wilstermann). Blåskjortorna vann och hela stan exploderade! Det var tusentals tutande bilar på gatorna, folk sjöng och dansade. På ett torg mitt i stan hade de byggt upp en scen och alla vallfärdade dit efter matchen. Liveband spelade och vi stod på torget och dansade till ett inatt! Helt otrolig känsla och vilken glädje!
Lördagen, var av förståerliga skäl, rätt lugn och i söndags åkte jag och Johan till Punata. Det är en liten stad som ligger cirka fyra mil utanför stan. I söndags var det Dia de Madre här (en jättestor händelse för att det var ett tvåhundraårsjubileum för en viktig händelse här i Cochabamba). Punata var mysigt och vi drack chicha. Mer än så var det inte egentligen. Stannade till vid Lago Angostura på hemvägen för en matbit.
Igår var vi ute med några kompisar och drack öl och tittade på fotboll. Tydligen en jätteviktig match och man skulle hejja på de med mökrblåa tröjor (Wilstermann). Blåskjortorna vann och hela stan exploderade! Det var tusentals tutande bilar på gatorna, folk sjöng och dansade. På ett torg mitt i stan hade de byggt upp en scen och alla vallfärdade dit efter matchen. Liveband spelade och vi stod på torget och dansade till ett inatt! Helt otrolig känsla och vilken glädje!
