Jag har varit med om en sak som verkligen sätter min syn på saker och ting på ända...

Jag jobbade på förlossningen igår och när jag som bäst satt där och vek kompresser (ganska slow dag, om jag säger så...) så kommer det in en kvinna på bår körd av två doktorer. Hon körs snabbt förbi den vanliga gynstolen där alla undersöks och jag var inte sen på att haka på. In på ett undersökningsrum där de har ultraljudsmaskinen och så sätter se igång att prata Quechua, ett annat språk som talas mycket av "urbefolkningen" här. Jag förstår inte ett ord, men jag förstår en del av ultraljudsbilderna. Jag ser en bebis, en stor bebis, en bebis i vecka 38, men jag ser ingen hjärtaktivitet. Jag frågar en av doktorerna som står på sidan, på spanska, vad det är som händer. Hon berättar att kvinnan började blöda på natten, vid tre-tiden och att hon inte känt några fosterrörelser sedan klockan fem på morgonen. Då tog hon kontakt med sjukhuset i sin stad (ca. en timme från Cbba) där de inte hittade några hjärtljud på barnet, men de skickade henne, för säkerhetsskull till Cbba för dubbelkontoll. På akuten hittade de inte heller hjärtljud och när hon kom upp till oss konstaterade vi med ultraljud att hon förlorat sitt barn.

Det gjordes en vaginalundersökning där det konstaterades att hon var 9 centimeter öppen redan och att hon skulle få föda fram sitt barn vaginalt. En stund senare kommer överläkaren in och gör en undersökning till och han gör en diskret gest till mig, som står vid fotändan av sängen, och visar mig en liten bebishand i vaginalöppningen. Barnet ligger med armen och axeln först och vi måste göra ett kejsarsnitt.
Jag får vara med inne på operationssalen och när livmodern öppnas ger barnläkaren filten till mig för att jag ska få ta emot barnet och ta den till den intilliggande lilla neosalen så att vi får göra rent den lilla och få på bebisen kläder innan vi visar den för mamman.
Barnet kommer ut, navelsträngen klipps och flickan läggs i mina armar. Jag tar det lilla knytet, slappt och blått och lägger filten över henne så att mamma inte ska se henne när jag bär ut henne. Det finns ingen tvekan om att det kommer att bli en svår stund när vi måste göra ren henne (jag tänker bespara er detaljerna om hur hon såg ut) och jag kommer ut i neosalen och lägger henne försiktigt på undersökningsbordet.

Det går två långa sekunder när vi alla är tysta och inser vad vi har framför oss och helt plötsligt, till allas enorma förvåning hostar den lilla flickan till och börjar gny. Jag tror först att det bara är en så kallad dödsrossling som ibland kommer en stund efter att döden inträffat men jag slänger in mitt stetoskop i öronen och lägger det mot hennes lilla bröst. Och där inne tickar ett litet, litet hjärta, starkt och i alldeles perfekt takt. 120 perfekta små slag i minuten...

Doktorn för ner en tunn slang i hennes lungor och suger ut mekoniumet som hon andats in och med skakande händer sätter jag ner en sond i hennes mage för att suga upp allt maginnehåll. Efter en liten stund andas hon alldeles perfekt, skriker (vilket underbart ljud!) och har börjat få tillbaka lite av den rosa fina nyföddfärgen. Vi alla står där, men gapande munnar och önskar nog alla lika starkt att hennes små skrik ska nå fram till hennes mamma som ligger på operationsbordet i rummet bredvid.

Tänk hur livet kan förändras fort, det är verkligen tvära kast! Jag vill verkligen tro att det skedde ett mirakel, men med större sannolikhet så var det säkert så att hon låg så pass illa till inne i livmodern så att ingen kunde varken se eller höra hennes lilla hjärta slå. Oavsett så är hon ett litet (stort) mirakel för hennes föräldrar som under de sex timmarna förts mellan hopp och förtvivlan och som nu har en livs levande, frisk liten, rosa och skrikande liten dotter.