Igår, tisdag, var jag på "jobbet" igen. Det är inte många timmar jag jobbar, men det är något att göra i alla fall. Vi träffade lillpojken som hade ramlat sist vi var där och tittade till hans sår. Det hade läkt jättefint men han kommer nog att få ett rejält ärr i pannan. Hans mamma ville även prata lite med oss om preventivmedel. Hon hade fått ett missfall och blivit skrapad för en vecka sedan och ville prata p-piller. Vi kom överens om att Doktor Norah, som jag jobbar med, skulle köpa p-piller till henne och ta med sig nästa gång vi ska dit. Jättefint att det går att ordna så när det inte alltid är lätt att komma ifrån när man har en halv miljard barn att ta hand om.

Vi träffade även en mamma när vi var på väg därifrån som frågade om vi var läkare, eftersom hennes lilla dotter hade diarré och hade kräkts hela natten och inte ville äta. Hon hade flickan med sig i en aguayo (tygsstycke att bära barn i) på ryggen och vi tog oss en titt på lillan. Hon var alldeles glödhet, lillstumpan, hade bleka slemhinnor, insjunken fontanell och var helt slapp och slö. Vi kunde inte göra så mycket mer än att råda mamman att ge vätskeersättning på sked hela tiden och amma så mycket hon orkade och ge febernedsättande. Hade det här varit hemma på sjukhuset så hade jag tagit blodprov, gett supp Alvedon och satt nål för att jag är helt övertygad om att hon hade behövt dropp. Uscha. Det gör liksom ont i en när man vet vad som behövs göras men att man inte har resurserna till det. Vi sa åt henne att hon skulle åka till sjukhuset med henne om hon inte fick i lillan mycket vätskeersättning och om hon inte bättrade sig till eftermiddagen. Hon ska komma till oss imorgon så får vi se hur det har gått.

Sånt här gör så att jag längtar hem så att det gör ont. Jag saknar mitt jobb, jag älskar verkligen att jobba med det jag gör, men jag vill gärna ha resurser så att man kan göra lite nytta.