Sådär. Nu har äntligen den här dagen kommit. Som jag har längtat. Nu börjar det. Äventyret.

Imorse packade jag in de två tunga väskorna i bilen för avfärd. Först mot Lidingö och Bolivias ambassad, sedan vidare till Alvik för lunch på Marcos jobb och sen till Arlanda. Det blev ett tårfyllt avsked, fast vi sa att vi inte skulle gråta...

Första biten gick finfint. Fyra timmars flyg ner till Madrid och nu sitter jag här. Och väntar. Och väntar, och väntar och väntar. Fem timmars väntan ska det vara här innan jag lyfter mot Lima, klockan 00:35 inatt. Det flyget kommer att ta 12 timmar och när det spektaklet är över så måste jag vänta på flygplatsen i Lima i ca. fem timmar... för att ta ett plan till Santa Cruz i Bolivia. Som kommer att ta fyra timmar. Det beräknas att jag kommer att vara framme i Santa Cruz vid tvåtiden på natten mot lördag, svensk tid. Och då får ni alla hjälpa mig att hållar tummarna så att jag kommer med ett inrikesflyg till Cochabamba. Annars är det 12 timmar med buss som gäller.

Här i Madrid har jag lyckats ta mig med ett självkörande underjordståg mellan två olika terminaler (då var jag inte kaxig inte) och så fick jag i mig en hamburgare så att jag kunde fortsätta med att leta efter min gate. Alltså, jag tror inte att ni fattar hur stor den här flygplatsen är. Helt enorm. Jösses. Men nu tror jag att jag kommit rätt, åtminstone till rätt byggnad och så får vi ta det härifrån. Beställde nyss ett glas vin, på spanska (!), och det satt som en smäck kan jag tala om. Vi får se om jag ska hinna med ett till innan det är dags. Större chans att slockna på flyget då, tänker jag.

Jag försöker blogga så snart jag kan igen, vet dock inte när det kan bli. Ska tjata till mig internet hemma av min man. Det kan vi väl vara värda?

Hej och hå, Ljungman Jansson. Nu åker vi!

Idag har jag varit upp på neo och lämnat jobbkortet och sagt hej då till alla fantastiska jobbarkompisar. Jösses vad vemodigt det kändes. Jag kommer verkligen att sakna er alla! När alla kramar och hejdån hade avklarats så fick jag med mig en hel del saker att ta med mig till Bolivia. Massa små bebiskläder och en hel del annat som kunde avvaras fick följa med mig hem för att få en plats i stora resväskan.
Jag har även varit en sväng till en av "mina" neobebisar som har blivit stor och växt ur en massa kläder som också får följa med mig till Bolivia. Tusen tack Anna, kläderna var jättefina och kommer nog verkligen väl till pass där nere! Suveränt...

Nu återstår det bara att packa ner alla gåvor, jag undrar hur sjutton allt ska få plats. Jag ska, som sagt, köpa till plats för ett extra bagage så jag hoppas att det räcker. För i övermorgon bär det av...

Jag har börjat knarka. Drogen heter Rumble och är ett helt sjukt beroendeframkallande litet spel till telefonen. Hur jag ska klara av att sluta när jag inte längre kan använda min iPhone är ett aber. Sluta-röka-linjen fanns det något som htte förr. Sluta-Rumble'a-linjen? Någon? Gaaah...

En tanke som slagit mig (varje dag i två veckors tid) är att de kanske är dags att börja packa. Jag ska lyckas komprimera mitt liv till en ryggsäck á 23 kilo. Ok, jag ska ha en resväska på 23 kilo med mig också, men i den ska jag ha bebiskläder som jag fått av fantastiska neoavdelningen på Gävle Sjukhus. Förhoppnigsvis kanske det blir lite plats kvar i den så att jag kan ta med lite saker till mig själv, men det är tänkt att den väskan ska vigas åt saker som jag kan ta med till de som verkligen behöver dem. Barnkläder tex.

Så om någon har något att bidra med så är ni mer än välkomna. Hur det ska gå till logistiskt sett vet jag inte eftersom jag snart sticker, men tanken är god...

Igår var det bara en ynka vecka kvar till planet lyfter mot sydligare breddgrader. Det betyder att det idag är mindre än en vecka kvar och det är dags att börja klämma den sista, saftiga, skvätten ur mitt liv här hemma. Idag började vi med den traditionella laxlångfredagslunchen, och nu sitter jag på en tonåringsfylld buss för att jag ska ner till stan och ta en halvspontan öl med Johanna, Angelica och (vad jag förstår) ett gäng till. Skoj!

Imorgon fortsätter matgoffandet med den traditionella påskaftonslunchen hos farmor och farfar. På något vis hamnar jag alltid på den tillställningen med blykepa och kallsvettningar. Undrar varför?

Men som sagt, ska man klämma den sista droppen ur livet här hemma så ska man väl göra det ordentligt?

Det känns att resan börjar närma sig med stormsteg. Igår tog jag med mig mamma ner till den kungliga hufvudstaden, närmare bestämt till Lidingö, till Bolivias ambassad för att hämta mitt visum. En grej klar, känns skönt. Lite smolk i bägar'n blev det när jag fick reda på att jag måste dit igen, samma dag som jag sticker, för att hämta ett legaliserat intyg från polisen... Suck och stön. Men man får försöka vara positiv, det hade kunnat gå åt pipan istället.

Idag har jag äntligen fått tummen ur att fixa allt med vaccinationer, försäkringar, deklarationen och kommande räkningar (CSN &@%^#*@). Men nu är det också färdigt, nu behöver jag bara se till att det finns pengar på kontot året ut.

Nu återstår det bara att packa, lära mig spanska (hilfe!) och säga adjöken till alla. "Bara" - bah!