BodyBalance och skuldkänslor
Jag tog en pluggpaus och gick på BodyBalance, a.k.a. sträckochtöjträning. Det skulle jag inte ha gjort. Jösses. Det slog mig som ett åsknedslag; vad faan har jag gjort med mig själv? Hur har jag tillåtit det att gå såhär långt?
Tro det eller ej, men för ett gäng med år sedan vägde jag säkert 20 kilo mindre än jag gör idag, jag var lång och smal och vig som en katta. Jag gick ner i split och spagat, ploppade ner i brygga som ingenting, kunde stå på ett ben och hålla det andra rakt upp i luften. Jag hade hälsenor!! Tänk... Hälsenor. Det var längesen jag såg röken av dem nu. Fy fabian.
Jag måste göra något åt det här eländet nu. Det har var inte vad varken jag eller Johan skrev på... Stackars honom. Jag har ju börjat träna, alltid något, men nu får det tamejfan vara slut på sötebrödsdagarna också. Jag satt i trufin på väg hem nu och tänkte att jag inte ska ta in en enda liten kolhydrat i min nya lägenhet. Dock har jag inte en aning om hur jag ska försöka köra lite LCHF här, landet utan mejeriprodukter.
Gaah, det är så sjukt frustrerande att jag tillåtit mig själv att komma till det här stadiet!! Fan.
Alto Miraflores och en oroande CT
Här jobbar jag två dagar i veckan. Det här är själva "hälsocentret" som de pratade om. PET-flaskorna på golvet är till för stickande och skärande. I det stora bruna träskåpet finns mediciner.
Alto Miraflores
Ytterligare en bild över samhället.
Ingången till "hälsocentret". Här finns även ett litet kök där några systrar från en församling jobbar med att ge skolbarnen mellanmål.
Jag har jobbat ett par gånger till sedan sist jag skrev. I torsdags förra veckan gick vi hem till en 19-årig tjej som hade varit med i en motorcykelolycka och efter det slutat att prata. Mina varningsklockor gick ju igång till tusen och när vi kom hem till henne så låg hon på en madrass på golvet i sitt hus och hade sin två månader gamla dotter bredvid sig. Vi försökte prata med henne, men hon kunde inte svara. Hon utstötte ljud, som om hon ville prata men inte kunde. Hon hade varit med om den här olyckan på söndagen innan och hade tre dagar tidigare gjort en CT-hjärna (datortomografi, där man får flera bilder av hjärnan, liksom sett från olika "lager") och en vanlig slätröntgen av bäcken, thorax och skalle. Hon hade alla bilder på hemma så jag och Dr. Norah tittade igenom dem. Jag vill inte vara sån, men det är lite oroväckande att jag kunde tyda plåtarna bättre än henne och hon är läkare. Jag såg i alla fall en hårfin spricka i kraniet och på CT-bilderna så fanns det en tydlig fläck innanför vänster tinning som jag inte kan tolka som något annat än ett hematom (blödning). Det som blev riktigt läskigt var när vi fick reda på att hon kunde prata när de gjorde CTn, men nu, tre dagar efter så hade hennes tal försvunnit. Det tyder ju på, i alla fall i mina ögon, på att det har skett en förändring och att blödningen eventuellt blivit större. Jag gjorde några lättare kontroller, pupiller, reflexer, liksidighet i muskeltonus osv. Hon hade lite svagare pupillreaktion på höger öga, men i övrigt verkade hon okej. Detta verkade inte oroa doktorn så mycket, men hon tog med sig bilderna och skulle visa för en kollega som är neurolog. Jag ville ju att den här stackars flickan skulle in på sjukhus på observation på direkten, men tydligen så skulle vi vänta till efter helgen...
När vi kom tillbaka igår så såg hon, tack och lov, mycket piggare ut. Jag hade tänkt att hon skulle ha dött under helgen, men hon var verkligen mycket piggare. Dock pratade hon fortfarande inte. När jag började fråga lite mer kring hur olyckan hade gått till så visade det sig att det egentligen inte alls varit nådon MC-olycka, utan hon hade kollapsat efter att hon klivit av motorcykeln. Jag började direkt tänka på aneurysm och berättade min misstanke för doktorn. Vi frågade sedan om hon hade svimmat något hemma, och det hade hon, hon hade även haft något, som jag tolkade som frånvaroattacker. Vi sa till familjen att vi gärna vill se en kontrolltomografi för att se hur läget ligger till, men tyvärr så hade familjen inte råd att betala för en till CT. Så den här flickan får gott ligga hemma på madrassen på golvet och hoppas på att hon bättrar sig av sig själv.
Det är så tragiskt och gör så ont i mig att en så futtig sak som pengar måste sätta käppar i hjulet för en ung kvinnas tillfrisknande. Det är en sjuk värld vi lever i och vi ska komma ihåg att vi har en oerhörd tur som får bo i ett så fantastiskt land som Sverige där vi har den vård vi har, nästan helt gratis.
Här jobbar jag.
Jag har jobbat ett par gånger till sedan sist jag skrev. I torsdags förra veckan gick vi hem till en 19-årig tjej som hade varit med i en motorcykelolycka och efter det slutat att prata. Mina varningsklockor gick ju igång till tusen och när vi kom hem till henne så låg hon på en madrass på golvet i sitt hus och hade sin två månader gamla dotter bredvid sig. Vi försökte prata med henne, men hon kunde inte svara. Hon utstötte ljud, som om hon ville prata men inte kunde. Hon hade varit med om den här olyckan på söndagen innan och hade tre dagar tidigare gjort en CT-hjärna (datortomografi, där man får flera bilder av hjärnan, liksom sett från olika "lager") och en vanlig slätröntgen av bäcken, thorax och skalle. Hon hade alla bilder på hemma så jag och Dr. Norah tittade igenom dem. Jag vill inte vara sån, men det är lite oroväckande att jag kunde tyda plåtarna bättre än henne och hon är läkare. Jag såg i alla fall en hårfin spricka i kraniet och på CT-bilderna så fanns det en tydlig fläck innanför vänster tinning som jag inte kan tolka som något annat än ett hematom (blödning). Det som blev riktigt läskigt var när vi fick reda på att hon kunde prata när de gjorde CTn, men nu, tre dagar efter så hade hennes tal försvunnit. Det tyder ju på, i alla fall i mina ögon, på att det har skett en förändring och att blödningen eventuellt blivit större. Jag gjorde några lättare kontroller, pupiller, reflexer, liksidighet i muskeltonus osv. Hon hade lite svagare pupillreaktion på höger öga, men i övrigt verkade hon okej. Detta verkade inte oroa doktorn så mycket, men hon tog med sig bilderna och skulle visa för en kollega som är neurolog. Jag ville ju att den här stackars flickan skulle in på sjukhus på observation på direkten, men tydligen så skulle vi vänta till efter helgen...
När vi kom tillbaka igår så såg hon, tack och lov, mycket piggare ut. Jag hade tänkt att hon skulle ha dött under helgen, men hon var verkligen mycket piggare. Dock pratade hon fortfarande inte. När jag började fråga lite mer kring hur olyckan hade gått till så visade det sig att det egentligen inte alls varit nådon MC-olycka, utan hon hade kollapsat efter att hon klivit av motorcykeln. Jag började direkt tänka på aneurysm och berättade min misstanke för doktorn. Vi frågade sedan om hon hade svimmat något hemma, och det hade hon, hon hade även haft något, som jag tolkade som frånvaroattacker. Vi sa till familjen att vi gärna vill se en kontrolltomografi för att se hur läget ligger till, men tyvärr så hade familjen inte råd att betala för en till CT. Så den här flickan får gott ligga hemma på madrassen på golvet och hoppas på att hon bättrar sig av sig själv.
Det är så tragiskt och gör så ont i mig att en så futtig sak som pengar måste sätta käppar i hjulet för en ung kvinnas tillfrisknande. Det är en sjuk värld vi lever i och vi ska komma ihåg att vi har en oerhörd tur som får bo i ett så fantastiskt land som Sverige där vi har den vård vi har, nästan helt gratis.
Kvällens underhållning
Småkaksbak
eller...
småkaksbak?
Jobbdags igen
Igår, tisdag, var jag på "jobbet" igen. Det är inte många timmar jag jobbar, men det är något att göra i alla fall. Vi träffade lillpojken som hade ramlat sist vi var där och tittade till hans sår. Det hade läkt jättefint men han kommer nog att få ett rejält ärr i pannan. Hans mamma ville även prata lite med oss om preventivmedel. Hon hade fått ett missfall och blivit skrapad för en vecka sedan och ville prata p-piller. Vi kom överens om att Doktor Norah, som jag jobbar med, skulle köpa p-piller till henne och ta med sig nästa gång vi ska dit. Jättefint att det går att ordna så när det inte alltid är lätt att komma ifrån när man har en halv miljard barn att ta hand om.
Vi träffade även en mamma när vi var på väg därifrån som frågade om vi var läkare, eftersom hennes lilla dotter hade diarré och hade kräkts hela natten och inte ville äta. Hon hade flickan med sig i en aguayo (tygsstycke att bära barn i) på ryggen och vi tog oss en titt på lillan. Hon var alldeles glödhet, lillstumpan, hade bleka slemhinnor, insjunken fontanell och var helt slapp och slö. Vi kunde inte göra så mycket mer än att råda mamman att ge vätskeersättning på sked hela tiden och amma så mycket hon orkade och ge febernedsättande. Hade det här varit hemma på sjukhuset så hade jag tagit blodprov, gett supp Alvedon och satt nål för att jag är helt övertygad om att hon hade behövt dropp. Uscha. Det gör liksom ont i en när man vet vad som behövs göras men att man inte har resurserna till det. Vi sa åt henne att hon skulle åka till sjukhuset med henne om hon inte fick i lillan mycket vätskeersättning och om hon inte bättrade sig till eftermiddagen. Hon ska komma till oss imorgon så får vi se hur det har gått.
Sånt här gör så att jag längtar hem så att det gör ont. Jag saknar mitt jobb, jag älskar verkligen att jobba med det jag gör, men jag vill gärna ha resurser så att man kan göra lite nytta.
Kvinnor med aguayo
Santa Cruz de la Sierra
Oh jösses Amalia, vilken resa...
Jag och Johan åkte till Santa Cruz i helgen. Det är en stad som ligger öster om Cochabamba och som har ett helt annat klimat än här. Santa Cruz ligger på 420 m.ö.h och är alltså mer än 2000 meter under oss här i Cocha. Jag antar att det är höjdskillnaden som gör så att klimatet är så annorlunda. Nu, mitt i vintern, så har de runt 25-27 grader på dagarna och som lägst ner mot 17, till skillnad från här där vi har ungefär 3 grader på nätterna.
Jag och Johan åkte till Santa Cruz i helgen. Det är en stad som ligger öster om Cochabamba och som har ett helt annat klimat än här. Santa Cruz ligger på 420 m.ö.h och är alltså mer än 2000 meter under oss här i Cocha. Jag antar att det är höjdskillnaden som gör så att klimatet är så annorlunda. Nu, mitt i vintern, så har de runt 25-27 grader på dagarna och som lägst ner mot 17, till skillnad från här där vi har ungefär 3 grader på nätterna.
Vi började i torsdags vid niotiden då vi satte oss på bussen som skulle ta oss 10 timmar i östlig riktning. Tack och lov så propsade jag på en "bus cama suite" som alltså är en buss där det bara går in tre stolar i bredd och där varje stol går att fälla ner helt och hållet och där man kan lägga upp ett fotstöd helt plant. Man får alltså en egen säng, helt plan och så hade varje stol en egen tv-skärm. Bussresan skulle som sagt ta 10 timmar, men det slutade med att det tog ungefär 12, vilket ändå är helt okej. Tydligen så hade det varit bloqueos (vägblockader) på vägen, så det hade tagit lite längre tid.
När vi kom fram så åkte vi hem till Johans kompis Ricardo, en brasiliansk kille som pluggar till läkare som Johan bodde tillsammans med första gången han var här. Verkligen en underbar kille!
Vi spenderade helgen med att dricka öl, gå på zoo, dricka lite öl, gå på gayklubb, dricka drinkar, äta bakisbrunch, dricka öl, hänga vid en pool, dricka öl, dricka öl, promenera i en flod (jepp, i floden), dricka en öl och sen åkte vi hem.
Hemresan blev helt horribel. Tack och lov hade jag bett om en bus cama suite deluxe plus plus med grädde på toppen, så vi hade ordentliga sängar på hemvägen också, och det var en himla tur kan jag säga... För det slutade med att den resan tog hela 18 timmar!! Det var studenter som hade blockerat vägarna igen, så vi stod stilla i ett helt gäng med timmar där mitt i natten. Fy fabian... Vi borde ha tagit flyget.
Pippande sköldpaddor på Santa Cruz Zoo. Man kan hitta roliga saker om man zoomar på den här bilden.
Efterrätt efter bakisbrunch
Mitt i centrala Santa Cruz finns det här torget, Plaza de 24 septiembre
Min fina Johan och vår härliga kompis Ricardo
Här är vi ute på söndagspromenad i floden som går förbi Santa Cruz
När vi kom fram så åkte vi hem till Johans kompis Ricardo, en brasiliansk kille som pluggar till läkare som Johan bodde tillsammans med första gången han var här. Verkligen en underbar kille!
Vi spenderade helgen med att dricka öl, gå på zoo, dricka lite öl, gå på gayklubb, dricka drinkar, äta bakisbrunch, dricka öl, hänga vid en pool, dricka öl, dricka öl, promenera i en flod (jepp, i floden), dricka en öl och sen åkte vi hem.
Hemresan blev helt horribel. Tack och lov hade jag bett om en bus cama suite deluxe plus plus med grädde på toppen, så vi hade ordentliga sängar på hemvägen också, och det var en himla tur kan jag säga... För det slutade med att den resan tog hela 18 timmar!! Det var studenter som hade blockerat vägarna igen, så vi stod stilla i ett helt gäng med timmar där mitt i natten. Fy fabian... Vi borde ha tagit flyget.
Pippande sköldpaddor på Santa Cruz Zoo. Man kan hitta roliga saker om man zoomar på den här bilden.
Efterrätt efter bakisbrunch
Mitt i centrala Santa Cruz finns det här torget, Plaza de 24 septiembre
Min fina Johan och vår härliga kompis Ricardo
Här är vi ute på söndagspromenad i floden som går förbi Santa Cruz
Johan och Ricardo njuter av en öl i solen
Jag gillade verkligen Santa Cruz. Det kändes som en öppnare stad, och det var ju skönt att slippa gå omkring och frysa hela tiden. Vi umgicks med Ricardo och hans brasilianarkompisar hela helgen så det var ju en utmaning med språket. Dels pratade de portugisiska med varandra, sen pratade de med oss på spanska med portugisisk brytning och så tar de bort S:en i ändelsen på ord, så Santa Cruz uttalas Santa Cru. Svårt med nog väldigt nyttigt, det var skönt att jag inte var den enda vars modersmål inte är spanska, så jag vågade släppa loss och prata ordentligt. Så jag tror att jag har lärt mig mycket rent språkmässigt i helgen också.
Jag gillade verkligen Santa Cruz. Det kändes som en öppnare stad, och det var ju skönt att slippa gå omkring och frysa hela tiden. Vi umgicks med Ricardo och hans brasilianarkompisar hela helgen så det var ju en utmaning med språket. Dels pratade de portugisiska med varandra, sen pratade de med oss på spanska med portugisisk brytning och så tar de bort S:en i ändelsen på ord, så Santa Cruz uttalas Santa Cru. Svårt med nog väldigt nyttigt, det var skönt att jag inte var den enda vars modersmål inte är spanska, så jag vågade släppa loss och prata ordentligt. Så jag tror att jag har lärt mig mycket rent språkmässigt i helgen också.
Så allt som allt har vi haft en toppenhelg (om man bortser från busspektaklen) men det känns tråkigt att vi inte upptäckte staden tidigare, nu kommer jag förmodligen aldrig åka tillbaka dit igen.
Soundtrack of my life
Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite mer av Bolivia till er... Den här låten är nog en av de mest populära folksångerna som finns här just nu. De lyssnar på Lady Gaga, Rihanna och Gagnam Style här också, men här finns det även en stor kärlek till Boliviansk musik och bolivianska danser framför allt. Den här låten är en "morenada" och dansen som de dansar i videon är en dans som näst intill alla som kommer härifrån kan och älskar.
Jag portionerar ut gobitarna lite, så jag lägger in några fler videor med mer härlig musik framöver...
Baila morenoooos!
Jag portionerar ut gobitarna lite, så jag lägger in några fler videor med mer härlig musik framöver...
Baila morenoooos!
Nuså!
Hej på er!
Det var inte igår. Nu sitter jag med den riktiga datorn, med det riktiga tangentbordet i knät och jag svär ingenting alls faktiskt. Den där jäkla iPaden jag gav Johan är ju inte den roligaste att skriva på eftersom jag missar mellanslaget hela tiden... Men nuså. Nu är jag tillbaka.
Det gick bra på det där mötet jag skrev om sist, har varit på ytterligare ett möte efter det också, men eftersom det här är Bolivia så har jag inte kommit så mycket längre för det.
Jag var i alla fall upp till det där hälsocentret med doktorn (som inte alls var en man utan som var en tjej som heter Norah) igår. Hälsocentret var inget hälsocenter heller, utan ett pyttelitet rum med ett skrivbord, ett skåp och en liten undersökningsbrits. Gott så. Här håller hon till två förmiddagar i veckan, plåstrar om, pratar preventivmedel och ger ut flytande alvedon till febriga barn.
Jag var som sagt med henne upp till Alto Miraflores, som stället heter, igår och vi fick plåstra om en liten pojke som ramlat och slagit ansiktet, vi gav flytande alvedon till en liten flicka med vattkoppor och så pratade vi preventivmedel med en fyrabarnsmamma. Jag har ju haft mer spännande dagar i min "karriär", men det är något att göra i alla fall.
Jag har inte hört något om den där medicinbussen än och vi får väl se om det blir av. Dagarna är ganska långa här när man inte har något att göra, så jag hoppas verkligen att det dyker upp något mer än bara tisdagar och torsdagar från 9 till 12...
I övrigt är det rätt bra. Jag har varit risig i kistan från och till sedan jag kom och i förrgår tog jag mig äntligen till doktorn för lite olika prover. Jag trodde att jag skulle vara full med småkryp inuti men vi uteslöt parasiter, amöbor och salmonella, tack och lov. Det visade sig att jag har en del dumma bakterier i kroppen så nu går jag på antibiotika, och jag känner mig redan mycket piggare.
I helgen ska jag och Johan åka till Santa Cruz som ligger 10 timmar med buss öster om Cochabamba. Vi ska träffa en av Johans gamla kompisar där och vi passar på att åka nu när Johan har en ledig fredag så att vi har en långhelg på oss.
Jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att uppdatera er, jag märker att besöksantalet skjuter i höjden när jag skrivit något, så det verkar ju finnas ett litet intresse av att följa mig ändå. Jag ska bättra mig!
På återseende, mina vänner :)
Det var inte igår. Nu sitter jag med den riktiga datorn, med det riktiga tangentbordet i knät och jag svär ingenting alls faktiskt. Den där jäkla iPaden jag gav Johan är ju inte den roligaste att skriva på eftersom jag missar mellanslaget hela tiden... Men nuså. Nu är jag tillbaka.
Det gick bra på det där mötet jag skrev om sist, har varit på ytterligare ett möte efter det också, men eftersom det här är Bolivia så har jag inte kommit så mycket längre för det.
Jag var i alla fall upp till det där hälsocentret med doktorn (som inte alls var en man utan som var en tjej som heter Norah) igår. Hälsocentret var inget hälsocenter heller, utan ett pyttelitet rum med ett skrivbord, ett skåp och en liten undersökningsbrits. Gott så. Här håller hon till två förmiddagar i veckan, plåstrar om, pratar preventivmedel och ger ut flytande alvedon till febriga barn.
Jag var som sagt med henne upp till Alto Miraflores, som stället heter, igår och vi fick plåstra om en liten pojke som ramlat och slagit ansiktet, vi gav flytande alvedon till en liten flicka med vattkoppor och så pratade vi preventivmedel med en fyrabarnsmamma. Jag har ju haft mer spännande dagar i min "karriär", men det är något att göra i alla fall.
Jag har inte hört något om den där medicinbussen än och vi får väl se om det blir av. Dagarna är ganska långa här när man inte har något att göra, så jag hoppas verkligen att det dyker upp något mer än bara tisdagar och torsdagar från 9 till 12...
I övrigt är det rätt bra. Jag har varit risig i kistan från och till sedan jag kom och i förrgår tog jag mig äntligen till doktorn för lite olika prover. Jag trodde att jag skulle vara full med småkryp inuti men vi uteslöt parasiter, amöbor och salmonella, tack och lov. Det visade sig att jag har en del dumma bakterier i kroppen så nu går jag på antibiotika, och jag känner mig redan mycket piggare.
I helgen ska jag och Johan åka till Santa Cruz som ligger 10 timmar med buss öster om Cochabamba. Vi ska träffa en av Johans gamla kompisar där och vi passar på att åka nu när Johan har en ledig fredag så att vi har en långhelg på oss.
Jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att uppdatera er, jag märker att besöksantalet skjuter i höjden när jag skrivit något, så det verkar ju finnas ett litet intresse av att följa mig ändå. Jag ska bättra mig!
På återseende, mina vänner :)
Oj oj oj, jag har glömt och varit lat
Hej! Förlåt för att jag försvunnit... Jag ska blogga igen, snart. Måste bara få tummen ur och koppla in internet till min dator så att jag slipper sitta och svära över iPaden som jag skriver på nu.
I'll be back om några timmar eller så.
Puss på er!
Jobbmöte
I torsdags var jag på ett möte tillsammans med Johans kollega Eliza och en präst som är ansvarig för en annan organisation. Jag tror att jag nämnde det sist. Den här prällen är i alla fall ansvarig över en församling som även har en läkare, en tandläkare och en socialarbetare kopplade till sig. Tydligen så har den här församlingen byggt ett stort hälsoenter i en by lite ovanför Johans, problemet är att de nästan inte har några besök där. Så läkaren och socialarbetaren jobbar mycket med att gå runt i lika hushåll och se till så att folk har det bra, att barnen går till skolan och att folk uppsöker läkare om det är nödvändigt. De gör det här två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar och de har tyvärr igen sjuksköterska kopplad till sig, så det är där jag kommer att komma in bilden, förhoppningsvis. Padre Oscar (prästen) sa att det skulle vara toppen med en medicinskt kunnig tjej med i teamet, så att jag jan göra undersökningar om kvinnorna känner sig för obekväma med den manliga doktorn. Och visst! Det låter ju toppen... Så nu väntar jag på att jag ska ha ett möte med Padre Oscar och doktorn på torsdag, så får vi se om vi kommer fram till något konstruktivt.
Padre Oscar berättade också om en kyrka (vet inte om det är en annan församling) som tydligen har en buss utrustad som en rullande läkarstation som de åker omkring i olika småbyar med, och han tyckte även att vi skulle ha ett möte med dem så att jag kan följa med som medicinsk personal på den bussen också. Sjukt spännande ju! Jag hoppas verkligen att det blir av så att jag får komma igång och jobba lite.
Padre Oscar sa också att han skulle ringa till mig ifall det skulle bli en akutsituation där de behövde en syrra så skulle jag komma och hjälpa till. Så nu går jag nästan och hoppas på att någon ska börja föda barn i hemmet eller bli dödssjuk så att jag får komma ut på lite action.
Annars så får ni hålla tummarna för mig på torsdag!!! Det här kan bli ordentligt spännande!
Padre Oscar berättade också om en kyrka (vet inte om det är en annan församling) som tydligen har en buss utrustad som en rullande läkarstation som de åker omkring i olika småbyar med, och han tyckte även att vi skulle ha ett möte med dem så att jag kan följa med som medicinsk personal på den bussen också. Sjukt spännande ju! Jag hoppas verkligen att det blir av så att jag får komma igång och jobba lite.
Padre Oscar sa också att han skulle ringa till mig ifall det skulle bli en akutsituation där de behövde en syrra så skulle jag komma och hjälpa till. Så nu går jag nästan och hoppas på att någon ska börja föda barn i hemmet eller bli dödssjuk så att jag får komma ut på lite action.
Annars så får ni hålla tummarna för mig på torsdag!!! Det här kan bli ordentligt spännande!
Flytta hemifrån, part II
Jag ska flytta hemifrån igen!
Ni vet ju att jag flyttade hem till mamma och pappa igen när jag kom hem från Bolivia sist. Jag fick hela övervåningen för mig själv, eget sovrum, badrum och vardagsrum, så det gick ju absolut ingen nöd på mig där, men jag saknade verkligen att ha något som var mitt eget. Så jag började leta lägenheter hos Gavlegårdarna och hittade ett par stycken som verkade intressanta. Eftersom jag var här borta när det var dags för visning så åke mamma och pappa och kollade på dem och med teknikens under så fick även jag se dem. Pappa ringde upp mig på Skype och guidade mig genom lägenheterna. Det var en liten trea på underbara Öster som jag verkligen, verkligen ville ha, men det var en annan före mig i kön som tackade ja, så den fick jag inte. Men de var även och kikade på en jättefin lägenhet uppe Brynäs. Jag har ju bott på Brynäs förr och trivts otroligt bra, så jag dividerade med mig själv och kom fram till att jag skulle tacka ja till den lägenheten. Och så fick jag den!
Så den 1 augusti flyttar jag in i en tvåa på 67 kvm på Väpnargatan 7A. Ni ser ju planlösningen ovan, det känns verkligen toppen. Och det bästa med hela grejen är att jag är berättigad rust i alla rum utom badrummet! Så alla väggar ska målas eller tapetseras (jag får välja precis som jag själv vill ha det), alla tak ska målas, skåpluckorna i köket ska lackas om och jag ska få splitterny kyl/frys och spis! Det blir ju som en helt ny lägenhet och tänk vad skönt att jag får välja precis som jag vill. Jag längtar så jäkligt alltså! Så nu sitter jag och bildgooglar tapeter, möbler och inspirationsbilder...
Har till och med börjat tänka på inflyttnignsfesten... :)
Välkommen
Magbacillen: - Nämen Sanna, hej! Välkommen tillbaka. Kul att se dig igen.
Jag: - Ja, tack du. Tyvärr kan jag inte säga detsamma, läbbiga lilla basilusk.
Ja... Det var just ett härligt välkomnande man fick. I fyra dagar fick jag vara i fred, och nu så är mina bästa vänner koltabletter och soffan. Jag har så ont i magen så att det inte är riktigt klokt!
Trots magåkommor så har vi faktiskt gjort lite saker sedan jag kom.
I torsdags följde jag med Johan ut till hans jobb, Proyecto Horizonte, och hjälpte honom lite. Tyvärr visade det sig att det inte finns plats för mig på hälsocentret eftersom de har en massa sjuksköterskestudenter där, så där gick jag bet. Det var en ganska stor besvikelse, jag hade i min enfald trott att det redan var i princip klart att jag skulle få jobba lite där. Men så var det ju då tyvärr inte. Johans kollega Eliza skulle kolla med en annan instans i samhället och se om det fanns något jag kunde hjälpa dem med, och det väntar jag svar på idag. Berättar mer om det sen om det blir något.
I fredags åt vi middag tillsammans med en tjej som också heter Sanna som är här och gör intervjuer för sin C-uppsats, det var hennes födelsedag och vi åt middag på underbara lilla restaurangen Fusion som ligger mitt i stan. Underbart gott.
I lördags tog vi en liten shoppingdag. Vi började med lunch på ett mysigt litet nytt café som heter Vainilla, västerländskt stuk med sallader och goda smörgåsar. Sen tog vi oss ner till La Cancha, som ju är den enorma marknaden här i Cochabamba (jag tror att den räknas som en av de största i Sydamerika) och så köpte vi Converse till Johan (190 kr, tack och bock), nio par strumpor för 30 kronor till mig och lite saker till Johans planteringar på terassen. Han har ju de grönaste fingrarna jag nånsin stött på, Johan. Vi har nog runt 30 krukor med blommor, gröna växter och örter som han har planterat... Underbart! Så vi köpte två stora säckar jord och en liten säck med bajs. Jepp. Bajs. Så nu ligger det en lätt doftridå av djuravföring över nejden här. Hoppas innerligen att det försvinner snart...
På lördagkvällen var vi ut och tog en drink med Eliza och hennes kompis Tito men min stackars mage drev hem oss efter bara några timmar.
Igår hade vi en städ- och pluggdag här hemma. Jag städade, tvättade och diskade och Johan pluggade och så bjöd vi över Eliza och hennes kompis Eusebio på hamburgermiddag på kvällen. Det har varit en härlig helg, om man bortser från min förbaskade mage med sina eviga kramper. Nu får vi se vad veckan har "i sitt sköte", jag hoppas att det blir så att jag kommer att ha något att göra när jag är här. Dagarna blir hemskt långa om jag bara ska gå och vänta på att Johans ska komma hem från jobbet.
Jag: - Ja, tack du. Tyvärr kan jag inte säga detsamma, läbbiga lilla basilusk.
Ja... Det var just ett härligt välkomnande man fick. I fyra dagar fick jag vara i fred, och nu så är mina bästa vänner koltabletter och soffan. Jag har så ont i magen så att det inte är riktigt klokt!
Trots magåkommor så har vi faktiskt gjort lite saker sedan jag kom.
I torsdags följde jag med Johan ut till hans jobb, Proyecto Horizonte, och hjälpte honom lite. Tyvärr visade det sig att det inte finns plats för mig på hälsocentret eftersom de har en massa sjuksköterskestudenter där, så där gick jag bet. Det var en ganska stor besvikelse, jag hade i min enfald trott att det redan var i princip klart att jag skulle få jobba lite där. Men så var det ju då tyvärr inte. Johans kollega Eliza skulle kolla med en annan instans i samhället och se om det fanns något jag kunde hjälpa dem med, och det väntar jag svar på idag. Berättar mer om det sen om det blir något.
I fredags åt vi middag tillsammans med en tjej som också heter Sanna som är här och gör intervjuer för sin C-uppsats, det var hennes födelsedag och vi åt middag på underbara lilla restaurangen Fusion som ligger mitt i stan. Underbart gott.
I lördags tog vi en liten shoppingdag. Vi började med lunch på ett mysigt litet nytt café som heter Vainilla, västerländskt stuk med sallader och goda smörgåsar. Sen tog vi oss ner till La Cancha, som ju är den enorma marknaden här i Cochabamba (jag tror att den räknas som en av de största i Sydamerika) och så köpte vi Converse till Johan (190 kr, tack och bock), nio par strumpor för 30 kronor till mig och lite saker till Johans planteringar på terassen. Han har ju de grönaste fingrarna jag nånsin stött på, Johan. Vi har nog runt 30 krukor med blommor, gröna växter och örter som han har planterat... Underbart! Så vi köpte två stora säckar jord och en liten säck med bajs. Jepp. Bajs. Så nu ligger det en lätt doftridå av djuravföring över nejden här. Hoppas innerligen att det försvinner snart...
På lördagkvällen var vi ut och tog en drink med Eliza och hennes kompis Tito men min stackars mage drev hem oss efter bara några timmar.
Igår hade vi en städ- och pluggdag här hemma. Jag städade, tvättade och diskade och Johan pluggade och så bjöd vi över Eliza och hennes kompis Eusebio på hamburgermiddag på kvällen. Det har varit en härlig helg, om man bortser från min förbaskade mage med sina eviga kramper. Nu får vi se vad veckan har "i sitt sköte", jag hoppas att det blir så att jag kommer att ha något att göra när jag är här. Dagarna blir hemskt långa om jag bara ska gå och vänta på att Johans ska komma hem från jobbet.
Äntligen framme!
Nu är jag äntligen, äntligen framme och installerad. Det tog sin lilla tid att komma fram, men till slut stod jag där på Jorge Wilsermann Aeropuerto och kramade om Johan. Jag flög via London, Miami och La Paz men det gick förvånansvärt smidigt. Jag träffade ett par på planet mellan Arlanda och London som tog med mig som gäst in i Flagship Lounge... Så mig gick det ingen nöd på i London inte. Gratis frukost, gratis WiFi, gratis skumpa, öl, drinkar. You name it, så fanns det. Visserligen så var klockan bara tio på morgonen så jag nöjde mig med frukost (en liten Guiness fick ackompanjera mig på planet dock). De uppgraderade min biljett så att jag fick en mycket bättre plats och när det var dags för boarding så fick jag gå på när köerna redan var borta. Lite gräddfil, så att säga. Fick man resa så varje gång så skulle det inte vara några problem att kajka jorden runt ett par gånger i månaden.
Nåväl, nu är jag i alla fall framme i Cochabamba och har landat lite. Sov i ungefär fem timmar igår eftermiddag och lyckades i alla fall sova hela natten inatt. Det tar på en att vara ute och resa, även om man inte gör många knop.
Nu sitter jag och Johan på Moulino Blanco, ett jättemysigt litet café och äter frukost. Johan jobbar och jag uppdaterar er. Vi har lite att pyssla med idag, Johan ska fixa med sitt ID-kort, jag måste prata med migrationen (krångliga jäkla visumgrejer från sist), vi ska försöka fixa internet till Johans födelsedagspresent (han fick en iPad av mig, hur gullig är inte jag?) och så vill jag köpa ett par dojor.
Imorgon ska jag följa med Johan ut till hans jobb, Proyecto Horizonte, och så ska vi se om det finns några sjuksköterskegrejer jag kan pyssla med i några månader. Tydligen så var det prat om att det går någon sjukdom här som drabbar barn jäkligt hårt, så nu ska alla barn vaccineras. Och att stickas är ju lite av min favortitsyssla, så det ska jag väl kunna hjälpa till med!
Jag ska försöka hålla er uppdaterade så gott det går...
Chau så länge!
Tvära avslut och nya mål
Hej!
Det var verkligen inte igår jag klämde ur mig några ord på den här bloggen. Men nu är jag kanske tillbaka, i alla fall tillfälligt.
Det blev som sagt ett tvärt avslut i bloggen i november (om jag inte missminner mig) och sedan dess har jag hunnit flytta hem till trygga, lilla Gävle igen. Jag är efter sex år "i frihet" tillbaka hos mamma och pappa igen. Så det kan gå på gamla dar... Jag jobbar nu som timmis på Barnkliniken på Gävle sjukhus. Jag tar de timmar som blir över eller fyller de sjukluckor som bli både på neo, vanliga barnavdelningen och på barnakuten, så jag har minst sagt jobbat häcken ur led de senaste månaderna.
Jag har även varit med på radio. Imorse gjorde P4 Gävleborg ett reportage med mig som handlade om min tid i Bolivia. Det var verkligen jätteroligt att vara med och så himla kul att jag fått många positiva kommentarer om att det var en bra intervju. Så nu är jag lite styrkt igen och tänkte att jag kanske ska ta upp det här med bloggandet igen. Jag börjar lite smått med att berätta vad som hänt sen sist och så kommer länken till radioinslaget längst ner i inlägget.
Sen ska jag faktiskt tillbaka till Bolivia om ungefär två och en halv vecka. Johan bor ju kvar där, och efter som vi bara får ses en gång i år så passar jag på att stanna där hela sommaren. Jag vet ännu inte vad jag kommer att göra där nere, om jag bara kommer att plugga de sommarkurser jag sökt till eller om jag kommer att jobba och eventuellt ge lite fler föreläsningar också. Det får visa sig, men jag har i alla fall en liten plan om att starta upp den här gamla härken till blogg igen, vad det lider.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5509594
Länk till radioinslag; varsågoda!
Det var verkligen inte igår jag klämde ur mig några ord på den här bloggen. Men nu är jag kanske tillbaka, i alla fall tillfälligt.
Det blev som sagt ett tvärt avslut i bloggen i november (om jag inte missminner mig) och sedan dess har jag hunnit flytta hem till trygga, lilla Gävle igen. Jag är efter sex år "i frihet" tillbaka hos mamma och pappa igen. Så det kan gå på gamla dar... Jag jobbar nu som timmis på Barnkliniken på Gävle sjukhus. Jag tar de timmar som blir över eller fyller de sjukluckor som bli både på neo, vanliga barnavdelningen och på barnakuten, så jag har minst sagt jobbat häcken ur led de senaste månaderna.
Jag har även varit med på radio. Imorse gjorde P4 Gävleborg ett reportage med mig som handlade om min tid i Bolivia. Det var verkligen jätteroligt att vara med och så himla kul att jag fått många positiva kommentarer om att det var en bra intervju. Så nu är jag lite styrkt igen och tänkte att jag kanske ska ta upp det här med bloggandet igen. Jag börjar lite smått med att berätta vad som hänt sen sist och så kommer länken till radioinslaget längst ner i inlägget.
Sen ska jag faktiskt tillbaka till Bolivia om ungefär två och en halv vecka. Johan bor ju kvar där, och efter som vi bara får ses en gång i år så passar jag på att stanna där hela sommaren. Jag vet ännu inte vad jag kommer att göra där nere, om jag bara kommer att plugga de sommarkurser jag sökt till eller om jag kommer att jobba och eventuellt ge lite fler föreläsningar också. Det får visa sig, men jag har i alla fall en liten plan om att starta upp den här gamla härken till blogg igen, vad det lider.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5509594
Länk till radioinslag; varsågoda!
Chockade Cochabambinos
Det var ett gäng förvirrade och något chockade Cochabambinos som kantade gatorna igår.
Igår var jag ju med på den där simuleringen som jag skrev om här om dagen. Väldigt spännande alltihop. Jag var en av sex svårt sjuka patienter med på ett "flygplan" (läs: buss) med 68 passagerare. Jag kunde inte ett ord spanska och bara väldigt lite, hackig, engelska. Bussen stormades av läkare iklädda full skyddsmundering och jag fick en lapp om halsen med prio "GUL". De lastade in mig i en ambulans och så stack vi iväg. Totalt så var det fem ambulanser med blåljus och sirener som körde i full kareta genom Cbba. Vi hade poliseskort av sex poliser på motorcyklar och i varje korsning och rondell på väg till sjukhuset så hade det placerats ut poliser som stängde av trafiken. Eftersom det inte hade gått ut i tidningar och media att det var en simulering så var det väldigt många chockade ansikten som kantade gatorna igår. Otroligt roligt. Och där i en av ambulanserna satt jag och försökte hålla mig för skratt. Fick ju inte avslöja mig.
Väl framme på sjukhuset så blev jag inlagd, med falskt dropp och syrgas. Läkarna försökte så gott det gick att kommunicera med mig. Som bekant så är ju inte engelskan så väldigt använd här, så det var lite krångligt och frustrerande för dem. När sedan simuleringen var avslutad så satte jag mig upp i sängen och tackade alla och berömde dem. På spanska såklart. Ni skulle sett chocken i deras ansikten när det går upp för dem att jag faktiskt pratar spanska.
"Hon, hon... Hon kan spanska. Du..... Kan du prata spanska?!". Vansinnigt skoj! När jag sedan berättade att jag faktiskt är från Sverige på riktigt, som jag hade låtsats, så blev förvåningen ännu större.
Väldigt cool grej att ha varit med om faktiskt. Något som jag nog kommer att komma ihåg i hela mitt liv.
Igår var jag ju med på den där simuleringen som jag skrev om här om dagen. Väldigt spännande alltihop. Jag var en av sex svårt sjuka patienter med på ett "flygplan" (läs: buss) med 68 passagerare. Jag kunde inte ett ord spanska och bara väldigt lite, hackig, engelska. Bussen stormades av läkare iklädda full skyddsmundering och jag fick en lapp om halsen med prio "GUL". De lastade in mig i en ambulans och så stack vi iväg. Totalt så var det fem ambulanser med blåljus och sirener som körde i full kareta genom Cbba. Vi hade poliseskort av sex poliser på motorcyklar och i varje korsning och rondell på väg till sjukhuset så hade det placerats ut poliser som stängde av trafiken. Eftersom det inte hade gått ut i tidningar och media att det var en simulering så var det väldigt många chockade ansikten som kantade gatorna igår. Otroligt roligt. Och där i en av ambulanserna satt jag och försökte hålla mig för skratt. Fick ju inte avslöja mig.
Väl framme på sjukhuset så blev jag inlagd, med falskt dropp och syrgas. Läkarna försökte så gott det gick att kommunicera med mig. Som bekant så är ju inte engelskan så väldigt använd här, så det var lite krångligt och frustrerande för dem. När sedan simuleringen var avslutad så satte jag mig upp i sängen och tackade alla och berömde dem. På spanska såklart. Ni skulle sett chocken i deras ansikten när det går upp för dem att jag faktiskt pratar spanska.
"Hon, hon... Hon kan spanska. Du..... Kan du prata spanska?!". Vansinnigt skoj! När jag sedan berättade att jag faktiskt är från Sverige på riktigt, som jag hade låtsats, så blev förvåningen ännu större.
Väldigt cool grej att ha varit med om faktiskt. Något som jag nog kommer att komma ihåg i hela mitt liv.
Simulacro
Imorgon ska jag vara med på en simulerad flygkatastrof på flygplatsen här i Cbba. Det är för att utbilda och träna med medicinsk personal, brandmän, poliser och andra som skulle vara inblandade i ett katastrofläge. Det kommer att gå ut på att vi simulerar att det landar ett flygplan på flygplatsen, varpå vilket det brutit ut en okänd sjukdom ombord. Läkare, ambulansmän, brandmän och annnan personal kommer att få ta hand om situationen, ha triage, diagnostisera, isolera, behandla och skjutsa folk till "sjukhus" och karantäner. Allt som om att det vore ett skarpt läge.
Min roll kommer att vara som en av "huvudpatienterna" ombord på planet. Totalt kommer planet att ha 68 pasagerare och jag kommer som sagt att få spela en av huvudpatienterna. Jag kommer att ha Fågelinfluensa (H5N1) och jag kommer bara att kunna prata svenska och lite, lite engelska. Läkarna och de andra kommer att få ringa in tolkar för att förstå mig och de kommer att få försöka reda ut situationen. Det är ju inte alls otänkbart i en sån här situation att det finns en ickespansktalande person ombord.
Det känns jättespännande och jag kommer verkligen att leva mig in i rollen som influensasjuk turist!! Jag ska hosta lungorna ur mig...
Min roll kommer att vara som en av "huvudpatienterna" ombord på planet. Totalt kommer planet att ha 68 pasagerare och jag kommer som sagt att få spela en av huvudpatienterna. Jag kommer att ha Fågelinfluensa (H5N1) och jag kommer bara att kunna prata svenska och lite, lite engelska. Läkarna och de andra kommer att få ringa in tolkar för att förstå mig och de kommer att få försöka reda ut situationen. Det är ju inte alls otänkbart i en sån här situation att det finns en ickespansktalande person ombord.
Det känns jättespännande och jag kommer verkligen att leva mig in i rollen som influensasjuk turist!! Jag ska hosta lungorna ur mig...
På fredag är det dags för en föreläsning till. Då ska jag vara på universitetet för läkarstudenterna igen. Jag var ju där förra veckan och föreläste för sjukgymnaststudenter. Då filmade vi även "spektaklet" så att vi kan skicka min föreläsning tillsammans med Power Point-presentationen till andra kliniker runt om i Bolivia. Mano a Mano har totalt 131 kliniker, så det kan ju få väldigt stor spridning om jag har tur.
Nåväl, på fredag blir det en föreläsning till, och jag hoppas att det blir för läkarstudenter den här gången. Var ju lite skumt att föreläsa för sjukgymnaststudenter förra veckan. Ingen av dem hade ens sett en prematurbebis förr. Men i och med att jag föreläste för folk som inte hade grundkunskaper var jag ju tvungen att förklara anatomi och lite såna saker, så det var nog bra att vi filmade just då, då får man ju lite mer kött på benen som tittare, så att säga.
Så det händer grejer här i Bolivarernas land fortfarande... Men just nu är det GRÄSLIGT varmt så jag är verkligen avis på er där hemma som får kava omkring i jackor i minusgrader och snöglopp.
Nåväl, på fredag blir det en föreläsning till, och jag hoppas att det blir för läkarstudenter den här gången. Var ju lite skumt att föreläsa för sjukgymnaststudenter förra veckan. Ingen av dem hade ens sett en prematurbebis förr. Men i och med att jag föreläste för folk som inte hade grundkunskaper var jag ju tvungen att förklara anatomi och lite såna saker, så det var nog bra att vi filmade just då, då får man ju lite mer kött på benen som tittare, så att säga.
Så det händer grejer här i Bolivarernas land fortfarande... Men just nu är det GRÄSLIGT varmt så jag är verkligen avis på er där hemma som får kava omkring i jackor i minusgrader och snöglopp.
Affisch
Den här affischen har suttit uppe på universitetet där jag hade mina första föreläsningar. Universidad Mayor de San Simón.
TV nästa?
Idag hade jag en föreläsning till. Den här gången var det dags för ytterligare ett universitet att få besök av lilla mig och få lära sig lite om bebisar. Idag var det ca. 75 personer på föreläsningen, så jag var nog lite nervös i början. Men det släpper ju rätt fort sen. Det gick bra och studenterna verkade intresserade och deltog faktiskt i föreläsningen. Alltid roligt när man får respons och verkligen kan prata med de man föreläser för.
Eftersom det börjar dra sig mot slutet nu så har jag försökt tänka ut hur jag ska göra för att informationen ska finnas kvar här och inte försvinna med mig, om man säger så. Jag pratade med Victor Hugo om det och vi sa att vi skulle skriva ut föreläsningen och en längre förklaring till allt och lämna till deras kliniker. Alltid är det ju någon som läser det och kanske lär sig något. De har 131 kliniker runt om i Bolivia, så det skulle ju kunna bli ett rejält genomslag det här. Victor Hugo föreslog även att vi kanske skulle spela in en liten film där jag informerar om de här sakerna och lämna tillsammans med det övriga materialet och kanske lägga ut på YouTube också. Så jag hoppas att vi kan göra något så att folk kan fortsätta lära sig fast jag inte är här.
Dessutom så har Victor Hugo pratat med en vän till honom som är journalist. Kompisen hade tydligen blivit VÄLDIGT intresserad och ville nog göra något med mig. Han ville ha lite mer information först och så får vi se sen... Då handlar det förmodligen om ett TV-inslag på ca. 5 minuter där jag kan informera kort om mina viktigaste punkter. På så vis når man ju verkligen ut. Det är klart det blev lite nervöst det med, men det är ju inget som är klart. Inte på långa vägar. Men det skulle vara oerhört spännande om det kunde bli något.
Eftersom det börjar dra sig mot slutet nu så har jag försökt tänka ut hur jag ska göra för att informationen ska finnas kvar här och inte försvinna med mig, om man säger så. Jag pratade med Victor Hugo om det och vi sa att vi skulle skriva ut föreläsningen och en längre förklaring till allt och lämna till deras kliniker. Alltid är det ju någon som läser det och kanske lär sig något. De har 131 kliniker runt om i Bolivia, så det skulle ju kunna bli ett rejält genomslag det här. Victor Hugo föreslog även att vi kanske skulle spela in en liten film där jag informerar om de här sakerna och lämna tillsammans med det övriga materialet och kanske lägga ut på YouTube också. Så jag hoppas att vi kan göra något så att folk kan fortsätta lära sig fast jag inte är här.
Dessutom så har Victor Hugo pratat med en vän till honom som är journalist. Kompisen hade tydligen blivit VÄLDIGT intresserad och ville nog göra något med mig. Han ville ha lite mer information först och så får vi se sen... Då handlar det förmodligen om ett TV-inslag på ca. 5 minuter där jag kan informera kort om mina viktigaste punkter. På så vis når man ju verkligen ut. Det är klart det blev lite nervöst det med, men det är ju inget som är klart. Inte på långa vägar. Men det skulle vara oerhört spännande om det kunde bli något.
Utbildningsdag
Hej! Ni får ursäkta mig att det blir lite långt mellan inläggen, men jag är ju så lat. I vilket fall som helst så har jag jobbat lite till... Pappa sa idag på Skype att jag kan sätta "Efterfrågad föreläsare i Bolivia" på mitt CV. Och det kan nog stämma.
Igår hade Mano a Mano en utbildningsdag för sjuksköterskor som jobbar på deras kliniker runt omkring i Bolivia. Det var min första föreläsning för färdigutbildade och arbetande sjuksköterskor. Och det gick jättebra! Det var nog runt 40 personer där och (nästan) alla verkade jätteintresserade. Efteråt så kom en doktor, som varit ansvarig för utbildningsdagen, fram till mig med ett jätteleende och sa;
- Sanna! Fantastiskt. Snälla kan inte du komma tillbaka till oss och hålla en sån här föreläsning till i december då vi har nästa utbildningsdag.
Tänk det! Jag känner mig superglad. Det börjar verkligen hända saker nu! Dessutom så har en av piloterna på Mano a Mano sagt ja till att flyga oss till två byar som ligger nånstans ute i Bolivia för att jag ska kunna föreläsa för fler sjuksköterskor. Så det rör på sig. Det känns som sagt dunderbra, men jag längtar ändå hem. Till mamma och pappa, mina brorsor, farmor och farfar och mina kompisar. Jösses vad jag saknar mina vänner!! Jag ska verkligen ta hand om mina relationer mer när jag kommer hem. Jag ska bli bättre på att ringa och att ta rumpan ur soffan för att verkligen umgås med mina vänner.
Igår hade Mano a Mano en utbildningsdag för sjuksköterskor som jobbar på deras kliniker runt omkring i Bolivia. Det var min första föreläsning för färdigutbildade och arbetande sjuksköterskor. Och det gick jättebra! Det var nog runt 40 personer där och (nästan) alla verkade jätteintresserade. Efteråt så kom en doktor, som varit ansvarig för utbildningsdagen, fram till mig med ett jätteleende och sa;
- Sanna! Fantastiskt. Snälla kan inte du komma tillbaka till oss och hålla en sån här föreläsning till i december då vi har nästa utbildningsdag.
Tänk det! Jag känner mig superglad. Det börjar verkligen hända saker nu! Dessutom så har en av piloterna på Mano a Mano sagt ja till att flyga oss till två byar som ligger nånstans ute i Bolivia för att jag ska kunna föreläsa för fler sjuksköterskor. Så det rör på sig. Det känns som sagt dunderbra, men jag längtar ändå hem. Till mamma och pappa, mina brorsor, farmor och farfar och mina kompisar. Jösses vad jag saknar mina vänner!! Jag ska verkligen ta hand om mina relationer mer när jag kommer hem. Jag ska bli bättre på att ringa och att ta rumpan ur soffan för att verkligen umgås med mina vänner.
Här kommer en bild på mig från föreläsningen i torsdags.
Föreläsare
Yes. Det blev av - föreläsningarna alltså.
I måndags började jag att hålla små föreläsningar på universitetet för sjuksköterskestudenter. Hela den här veckan håller jag på och jag håller två timmeslånga föreläsningar om dagen. Grupperna är på ca. 15 personer, så det känns rätt lagom. Jag vill ju ha en konversation med dem och inte bara stå där och rapa upp en massa fakta.
Första dagen gick bra. Det var ju lite hackigt, jag hade ju inte kommit in i det ordentligt. Men nu, efter 8 föreläsningar känner jag mig varm i kläderna och det känns som att studenterna blir mer och mer intresserade. Förmodligen för att jag är mer avslappnad och verkligen kan prata med dem. De senaste två dagarna har det varit tre-fyra stycken efter varje föreläsning som vill ha min presentation på sina USB-stickor och det är flera som stannat kvar efter föreläsningarna för att fråga frågor och prata med mig. Det känns faktiskt oerhört bra!
Jag har även fått otroligt bra respons från Dr. Ortuño - han som fixat tillfällena. Det har visat sig att han har mycket vänner och kollegor på olika universitet och på olika sjukhus runt i kring Cochabamba... Det är ett eller två (jag fattade inte riktigt vad han sa där i förbifarten i förrgår) universitet till som är väldigt intresserade och vill ha mig som föreläsare. Han och hans kollegor vill även ha mig som föreläsare på en kväll för diverse doktorer och studenter på det största universitetet i stan, Universidad de San Simón. Det är hos dem jag är redan, men de vill som sagt ha mig på en kvällsträff och då handlar det om att föreläsa för 100-150 personer!
Idag kom han och pratade med mig igen. Det är ett sjukhus och en neonatalavdelning som även de är intresserade av min föreläsning!! Så nu känns det som att det rör på sig. Äntligen - men det är ju lite typiskt att jag snart ska hem härifrån. Jag kommer i alla fall komma hem med ett ganska imponerande CV.
I måndags började jag att hålla små föreläsningar på universitetet för sjuksköterskestudenter. Hela den här veckan håller jag på och jag håller två timmeslånga föreläsningar om dagen. Grupperna är på ca. 15 personer, så det känns rätt lagom. Jag vill ju ha en konversation med dem och inte bara stå där och rapa upp en massa fakta.
Första dagen gick bra. Det var ju lite hackigt, jag hade ju inte kommit in i det ordentligt. Men nu, efter 8 föreläsningar känner jag mig varm i kläderna och det känns som att studenterna blir mer och mer intresserade. Förmodligen för att jag är mer avslappnad och verkligen kan prata med dem. De senaste två dagarna har det varit tre-fyra stycken efter varje föreläsning som vill ha min presentation på sina USB-stickor och det är flera som stannat kvar efter föreläsningarna för att fråga frågor och prata med mig. Det känns faktiskt oerhört bra!
Jag har även fått otroligt bra respons från Dr. Ortuño - han som fixat tillfällena. Det har visat sig att han har mycket vänner och kollegor på olika universitet och på olika sjukhus runt i kring Cochabamba... Det är ett eller två (jag fattade inte riktigt vad han sa där i förbifarten i förrgår) universitet till som är väldigt intresserade och vill ha mig som föreläsare. Han och hans kollegor vill även ha mig som föreläsare på en kväll för diverse doktorer och studenter på det största universitetet i stan, Universidad de San Simón. Det är hos dem jag är redan, men de vill som sagt ha mig på en kvällsträff och då handlar det om att föreläsa för 100-150 personer!
Idag kom han och pratade med mig igen. Det är ett sjukhus och en neonatalavdelning som även de är intresserade av min föreläsning!! Så nu känns det som att det rör på sig. Äntligen - men det är ju lite typiskt att jag snart ska hem härifrån. Jag kommer i alla fall komma hem med ett ganska imponerande CV.
Oväntat
Blev precis uppringd av doktorn som skulle ordna med "föreläsningarna" eller samtalen på sjuksköterskeprogrammet. På måndag och tisdag hade han planerat in att jag skulle föreläsa inför ca. 30 elever. Jag sa att jag hellre vill ha seminarier eller samtal i mindre grupper, så han skulle försöka ordna det. Otroligt. Det hade jag inte väntat mig... Nu verkar det som det händer något. Spännande! Nu måste jag bara våga också...
