Mitt inlägg i böneutropsdebatten
Vad i hela friden hände med godhet och acceptans? Det är pågår just nu en jättedebatt i media om en moské i Botkyrka, Stockholm som vill ha böneutrop från minareten. Spaltmeter med kommentarer som handlar om att folk ”inte vill ha mer oljud” och framför allt att folk inte vill bli påprackade en religion som inte är svensk. Alla dessa kommentarer från folk som säger att de inte är rasister – men. Punkt, punkt, punkt. Folk som blir irriterade över att andra ser dem som rasister eller främlingsfientliga. Men det är precis det här som rasism är, oacceptans mot andra kulturer och en ovilja att försöka förstå och kanske offra två minuter i veckan för en medmänniska. För det är precis det muslimerna är, medmänniskor. Precis som hinduer, judar, ateister, satanister, buddhister och människor med asatro är medmänniskor. Medmänsklighet ligger inte i vilken religion någon har, utan det ligger i allas lika värde.
Jag är inte troende men jag accepterar allas rätt till sin tro. Jag har inget som helst problem med böneutrop, det handlar i det här fallet om ett böneutrop på två minuter i veckan. Jag skulle gladeligen lyssna på böenutrop två minuter varje morgon, lunch, middag och kväll om det innebär att en medmänniska känner trygghet. Jag anser att det är oerhört viktigt att alla människor som bor i Sverige (och i hela världen) känner en trygghet och känner att det land de bor i är ett accepterande land som faktiskt ger dem det utrymme de behöver för att utöva sin religion – om de vill det. De som inte vill utöva sin religion har förstås rätt till att låta bli. Men att inskränka människor på det här sättet är inte acceptabelt.
Jag efterfrågar bara lite acceptans och framför allt tolerans. Precis som att kyrkklockor är ett inslag i den vardagliga ljudbilden som folk sällan reflekterar över så kommer till slut också böneutropen också att bli det. Böneutropen sker på arabiska och majoriteten av de som kommenterar att de ”inte vill bli påprackade en religion” förstår inte ens arabiska. Självklart finns det arabisktalande som inte är muslimer och som inte heller vill ”bli påprackade islam”, men här kommer jag återigen vädja till den medmänskliga välviljan.
Vart har hövlighet, godhet och acceptans tagit vägen. Sorgligt.
Här är länken till ledaren. Ledaren i sig är väldigt bra, men det är kommentarerna som för mig mörkrädd. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15522827.ab
Som en stenbumling från mina axlar
Äntligen, äntligen, äntligen, har jag skrivit klart projektplanen (nåja, projektplan i ordets rätta bemärkelse är väl att ta i kanske) och skickat iväg den. Jag har insett att det är ett enormt projekt som kräver mycket tid och jag vet inte om jag kommer att kunna fullfölja det som jag startat. Jag har ju insett att jag måste hem, att jag måste få bo hemma i Sverige nära alla jag håller kära, få börja plugga igen, och att jag kommer hem till jul och sen blir jag kvar på hemmaplan.
Småbebisarna här behöver mig, men jag behöver mig också, och jag kan inte stanna här och vantrivas. Nu har jag i alla fall gjort så gott jag kan. Jag har öppnat upp ögonen hos en hel del viktiga personer om problemen som finns här och jag har skrivit ett projekt som jag har lämnat över till Mano a Mano. Jag skrev det i mailet jag skickade till dem att jag önskar att jag hinner genomföra det, men om vi inser att tiden är för knapp så vill jag gärna att de har kvar projektet hos sig och att någon (någon gång) kan ta tag i det eftersom det är så pass viktigt.
På ett sätt känns det som att jag sviker både bebisarna, personalen på sjukhusen härikring, Mano a Mano och mig själv. Det går i vågor och ibland känner jag mig som världens största skitstövel som sätter mig själv och mina önskningar över behoven som finns. Känner mig dum att jag inte bara stannar kvar och "räddar det som räddas kan". Men jag måste samtidigt tänka att jag faktiskt HAR gjort ett bra jobb. Jag har belyst problemet och fått några sjuksköterskor på "min sida", jag har fått ett par sjuksköterskor att börja ge glukos innan blodprover och stick och jag har, framför allt, visat på bristerna för människor som sitter i högre positioner, människor som faktiskt har en bra utgångspunkt för att förändra de här sakerna. Jag har även skrivit ett material om problemen som finns och hur man kan lösa dem och nu har jag skrivit projektplanen (hrrm, nåja). Så jag har egentligen hjälpt till mer än många och det borde jag vara stolt över istället för att känna mig dum som följer mitt hjärta och flyttar hem igen.
Nu återstår att se vad svaret från Mano a Mano blir. Om de också inser att tiden är knapp så kanske det finns andra saker jag kan göra som volontär under mina sista månader här.
Småbebisarna här behöver mig, men jag behöver mig också, och jag kan inte stanna här och vantrivas. Nu har jag i alla fall gjort så gott jag kan. Jag har öppnat upp ögonen hos en hel del viktiga personer om problemen som finns här och jag har skrivit ett projekt som jag har lämnat över till Mano a Mano. Jag skrev det i mailet jag skickade till dem att jag önskar att jag hinner genomföra det, men om vi inser att tiden är för knapp så vill jag gärna att de har kvar projektet hos sig och att någon (någon gång) kan ta tag i det eftersom det är så pass viktigt.
På ett sätt känns det som att jag sviker både bebisarna, personalen på sjukhusen härikring, Mano a Mano och mig själv. Det går i vågor och ibland känner jag mig som världens största skitstövel som sätter mig själv och mina önskningar över behoven som finns. Känner mig dum att jag inte bara stannar kvar och "räddar det som räddas kan". Men jag måste samtidigt tänka att jag faktiskt HAR gjort ett bra jobb. Jag har belyst problemet och fått några sjuksköterskor på "min sida", jag har fått ett par sjuksköterskor att börja ge glukos innan blodprover och stick och jag har, framför allt, visat på bristerna för människor som sitter i högre positioner, människor som faktiskt har en bra utgångspunkt för att förändra de här sakerna. Jag har även skrivit ett material om problemen som finns och hur man kan lösa dem och nu har jag skrivit projektplanen (hrrm, nåja). Så jag har egentligen hjälpt till mer än många och det borde jag vara stolt över istället för att känna mig dum som följer mitt hjärta och flyttar hem igen.
Nu återstår att se vad svaret från Mano a Mano blir. Om de också inser att tiden är knapp så kanske det finns andra saker jag kan göra som volontär under mina sista månader här.
Bra dag
Idag har varit en bra dag... Igår var jag rätt nere, trött och ledsen på att allt känns så krångligt. Men idag har allt känts mycket bättre. Tror mycket beror på att vi pratade igenom en massa saker igår och att saker och ting löser sig - på ett sätt eller ett annat.
Jag har inte skrivit just något mer på projektplanen, men jag tänkte be min fantastiska sambo om hjälp i helgen. Sen får vi se vart det leder. Jag har ju inte så mycket tid på mig att genomföra det här, men jag är nöjd om jag bara hinner starta upp ett projekt och belysa problemen som finns. Finns det en stadig projektplan så kanske jag kan lämna över den till Mano a Mano och hålla tummarna på att de kan göra något med den.
Jag känner att jag är ganska så klar här, trots att det känns som att jag överger de små premisarna om jag inte stannar och gör helt klart, men jag måste tänka på mig också. Jag kan inte göra ett bra jobb om jag bor och lever i ett land där jag egentligen inte trivs. Så jul får bli slutstrecket för mig i Bolivia och med lite tur så kanske jag har fått snurr på projektet och kan jobba lite med det på hemmaplan sen.
Jag tar en dag i taget och kämpar på med det jag har påbörjat. Kan jag hjälpa ett endaste litet barn är jag, som sagt förr, ganska så nöjd.
Nu tar vi helg här och Johan och jag ska ut och äta ikväll, mysa lite, bara han och jag och sen ska vi nog sammanstråla med ett annat gäng och så får vi se hur kvällen blir. Jag ska definitivt ta det lugnare ikväll än jag gjorde förra helgen iaf, jag lovar, mamma...
Jag har inte skrivit just något mer på projektplanen, men jag tänkte be min fantastiska sambo om hjälp i helgen. Sen får vi se vart det leder. Jag har ju inte så mycket tid på mig att genomföra det här, men jag är nöjd om jag bara hinner starta upp ett projekt och belysa problemen som finns. Finns det en stadig projektplan så kanske jag kan lämna över den till Mano a Mano och hålla tummarna på att de kan göra något med den.
Jag känner att jag är ganska så klar här, trots att det känns som att jag överger de små premisarna om jag inte stannar och gör helt klart, men jag måste tänka på mig också. Jag kan inte göra ett bra jobb om jag bor och lever i ett land där jag egentligen inte trivs. Så jul får bli slutstrecket för mig i Bolivia och med lite tur så kanske jag har fått snurr på projektet och kan jobba lite med det på hemmaplan sen.
Jag tar en dag i taget och kämpar på med det jag har påbörjat. Kan jag hjälpa ett endaste litet barn är jag, som sagt förr, ganska så nöjd.
Nu tar vi helg här och Johan och jag ska ut och äta ikväll, mysa lite, bara han och jag och sen ska vi nog sammanstråla med ett annat gäng och så får vi se hur kvällen blir. Jag ska definitivt ta det lugnare ikväll än jag gjorde förra helgen iaf, jag lovar, mamma...
Projektplan
Okej. Nu har jag fått svar av en av läkarna som var med på Mötet, han vill ha mer information, men han lät positiv. Så nu sitter jag och skriver en projektplan - på spanska. Jag kan ju varken spanska eller skriva projektplaner. Så jag har lite panik här, kan man säga. Fy fan att det skulle bli så krångligt. Och när jag tänker igenom projektet som har har i huvudet så inser jag att det är ett stort projekt som kommer att ta en massa tid. Och jag har verkligen inte lust att stanna här längre än till jul. Jag har kommit på det nu, jag trivs inte tillräckligt bra för att vara här under en längre period. Visst, jag kan väl stanna någon månad extra om jag börjar tycka om jobbet jag gör, men annars. Hur fanken ska jag göra? Vill ju hjälpa till med det här projektet, men vill inte bo i Bolivia. Spännande dilemma.
Tack gouda gud...
... jag har hittat en god ost!
Det här med frukost och möjligheten att äta goda mackor här i det här förbenade landet har inte visat sig vara en dans på rosor. Pizzor smakar skit, mackor smakar skit, lasagne smakar skit, allt med ost smakar skit. De häller på tonvis med mågot trams de kallar för "Mozzarella" (som inte har en likhet ens en gång med sin namne på "rätt" sida pölen). Men idag, tack gouda (insert laughter) så hittade vi en ost på stormarknaden där vi handlar. En goudaost som faktiskt smakade som den skulle. Cheesellujah!! Så nu ska det käkas mackor och lagas god mat här i hushållet framöver.
Det här med frukost och möjligheten att äta goda mackor här i det här förbenade landet har inte visat sig vara en dans på rosor. Pizzor smakar skit, mackor smakar skit, lasagne smakar skit, allt med ost smakar skit. De häller på tonvis med mågot trams de kallar för "Mozzarella" (som inte har en likhet ens en gång med sin namne på "rätt" sida pölen). Men idag, tack gouda (insert laughter) så hittade vi en ost på stormarknaden där vi handlar. En goudaost som faktiskt smakade som den skulle. Cheesellujah!! Så nu ska det käkas mackor och lagas god mat här i hushållet framöver.
Träning
Idag köpte jag gymkort. Jojjomensan och kors i taket! Jag och lillebor Dan skrev ett "avtal" när vi var på Kefalonia (och nej, vi var inte helt nyktra) där vi satte målvikter och bestämde att det ska vara invägning på julafton. Så nu ska jag ner minst 13 kilo på 98 dagar. Började med ett pass på gymmet idag. Ställde mig på en sån där "ståcykel" och efter 2 minuter så hade jag andnöd och var vackert purpurfärgad i plytet. Jag skyller på höjden... Jag började kuta på 2600 meters höjd över havet, så ska man bannemig bli smurf. Så jag har några tuffa månader framför mig, speciellt eftersom jag lever i pommes fritens förlovade land, där vi dricker öl flera gånger i veckan och popcorn är den största tårtbiten i kostcirkeln. Men heja mig, vettja!
På västfronten intet nytt
Har fortfarande inte hört något om hur vi ska gå vidare med jobb... Så jag går här hemma och harvar. Börjar bli ruskigt långtråkigt, men på måndag köper jag gymkort. Då får jag åtminstone något att fokusera på. Håller på att bli smått galen här.
Längtar hem till ett Svenssonliv, med bregott och nyhetsmorgon. Vad gör jag här liksom? Ingenting, än så länge. Har en endag kompis och hon åker hem om några veckor. Annars väntar jag på att Johan ska sluta jobbet om dagarna. Och roligare än så kan man ju ha det. Så ikväll har jag drar jag på mig något tight och så sticker jag på fest!
Längtar hem till ett Svenssonliv, med bregott och nyhetsmorgon. Vad gör jag här liksom? Ingenting, än så länge. Har en endag kompis och hon åker hem om några veckor. Annars väntar jag på att Johan ska sluta jobbet om dagarna. Och roligare än så kan man ju ha det. Så ikväll har jag drar jag på mig något tight och så sticker jag på fest!
Pinnbröd
Eftersom vi nog har en av världens absolut charmigaste grillar så sitter vi ute på vår fina terrass med jämna mellanrum. Igår var det inte så blåsigt som det brukar kunna vara på kvällarna nu för tiden, så vi bestämde oss för att täta vår chicharron-panna. Ja, det har ni inte en aning om vad det är va? Tänk er en jättestor wokpanna eller en morikkahäll fast mer "böjd". Den är mer än 1 meter i diameter i överkanten. Nåja, nog om det. För att täta den gör man en mjöl-vatten-gröt och värmer upp över eld, sen geggar man in smeten i fogarna på chicharronpannan. Mjöl och vatten blir ju misstänkt likt pinnbröd... På sant scoutmanér slängde jag mig in i köket och fixade pinnbrödsdeg och så lekte vi "alltid redo" på terrassen. Det enda som fattades var sjalslipsar, blå skjorta och knopar.
Jag ska förresten försöka lägga ut några bilder på terrassen, så ni får se hur vi har det. Men först ska jag skrapa fasttorkat mjölvattenklegg ur vår chicharronpanna. För diska gör man ju alltid dagen efter.... Hrrrrm.
Jag ska förresten försöka lägga ut några bilder på terrassen, så ni får se hur vi har det. Men först ska jag skrapa fasttorkat mjölvattenklegg ur vår chicharronpanna. För diska gör man ju alltid dagen efter.... Hrrrrm.
Feberyra
Igår var det dags för fest, som det är jämt här i Cochabamba. Både Johan och jag var ordentligt taggade och vi hade en trevlig förfest... Tyvärr så började jag få ont i magen och kände mig tvärslut så jag valde att åka hem och så fick Johan fortsätta ut i dimman utan mig. Så natten spenderades i feberyra och magkramper. Roligare kan man ju ha det en fredagskväll. Kvart över sex imorse var jag trött på att ligga och vrida och vända och ha feber, så jag petade i mig ett par Alvedon och slocknade.
När vi vaknade nu i förmiddags mådde vi båda rätt bra (med tanke på fest och på feber) men nu på eftermiddagen smällde det till för Johan. Nån jäkla skitbacill har börjat bråka med oss, så nu är det inte många knop här hemma. Jag ska nog bädda ner mig och kolla på någon mysig Disneyfilm här, och hoppas att vi blir piggare snart.
När vi vaknade nu i förmiddags mådde vi båda rätt bra (med tanke på fest och på feber) men nu på eftermiddagen smällde det till för Johan. Nån jäkla skitbacill har börjat bråka med oss, så nu är det inte många knop här hemma. Jag ska nog bädda ner mig och kolla på någon mysig Disneyfilm här, och hoppas att vi blir piggare snart.
Positiv respons
Igår skickade jag ett mail till Mano a Mano där jag beskrev hur jag vill jobba framöver. Det tog lite mod, faktiskt, att liksom diktera sina villkor. Men jag skickade iväg det till slut (efter MYCKET hjälp från Johan) och nu när jag vaknade hade jag två positiva svar. De skulle absolut se hur vi ska gå vidare med det här och de skulle även involvera barnläkaren som var med på mötet vi hade innan jag åkte hem. Det känns bra det här!
Det enda som gör mig lite nervös, eller nästan orolig faktiskt, är att det här inte är ett litet projekt och att det är något som kommer ta en väldigt lång tid... Och jag vet inte om jag är beredd på det. Jag vill egentligen vara färdig med hela den här Boliviagrejen till jul. Men det är väl som Johan sa igår; "Till jul? Då hinner du kanske köpa ett paket plåster, om du har tur".
Det enda som gör mig lite nervös, eller nästan orolig faktiskt, är att det här inte är ett litet projekt och att det är något som kommer ta en väldigt lång tid... Och jag vet inte om jag är beredd på det. Jag vill egentligen vara färdig med hela den här Boliviagrejen till jul. Men det är väl som Johan sa igår; "Till jul? Då hinner du kanske köpa ett paket plåster, om du har tur".
Tillbaka
Nämen, hej på er! Det var ju inte igår...
Nu är jag tillbaka på andra sidan pölen och ska sätta tänderna i det här jag satte igång tidigare. Här ska det förändras och förbättras, jäklar anåda!
Det var svårt att åka från Gävle, har verkligen insett hur mycket jag tycker om min lilla stad och hur viktigt det är att vara nära släkt, familj och vänner. Men nu är jag här med mannen i mitt liv, så det känns ju inte helt galet det heller. Det var faktiskt oväntat skönt att landa på Jorge Wilstermann Aeropuerto igår eftermiddag, jag har saknat det här stället mer än jag insett.
Men nu är det alltså dags att sätta igång att jobba igen. Jag har än så länge inte hört av mig till organtisationen och berättat att jag är tillbaka, tänkte ha en eller ett par dagar att acklimatisera mig igen innan jag sätter igång. Kruxet med det här är ju hur jag ska fortsätta och vad Mano a Mano tycker om mina idéer. Jag vill verkligen fokusera på att jobba med förändringar och förbättringar, jag har inget intresse alls av att gå tillbaka till avdelningarna och jobba som sjuksköterska nu. Jag har sett det jag behöver och har en bild över situationen och jag vet vilka förändringar som behövs.
Vidare så har jag en tanke om att jag skulle vilja åka runt till andra sjukhus med neonatalavdelningar och se över behoven där. Jag kan tänka mig att det finns mycket som behöver förbättras och synsätt som behöver förändras även på andra sjukhus. Jag vill se mig lite som en "konsult" av något slag.
Men som sagt, nu återstår det att se vad Mano a Mano tycker om det här...
Wish me luck!
Nu är jag tillbaka på andra sidan pölen och ska sätta tänderna i det här jag satte igång tidigare. Här ska det förändras och förbättras, jäklar anåda!
Det var svårt att åka från Gävle, har verkligen insett hur mycket jag tycker om min lilla stad och hur viktigt det är att vara nära släkt, familj och vänner. Men nu är jag här med mannen i mitt liv, så det känns ju inte helt galet det heller. Det var faktiskt oväntat skönt att landa på Jorge Wilstermann Aeropuerto igår eftermiddag, jag har saknat det här stället mer än jag insett.
Men nu är det alltså dags att sätta igång att jobba igen. Jag har än så länge inte hört av mig till organtisationen och berättat att jag är tillbaka, tänkte ha en eller ett par dagar att acklimatisera mig igen innan jag sätter igång. Kruxet med det här är ju hur jag ska fortsätta och vad Mano a Mano tycker om mina idéer. Jag vill verkligen fokusera på att jobba med förändringar och förbättringar, jag har inget intresse alls av att gå tillbaka till avdelningarna och jobba som sjuksköterska nu. Jag har sett det jag behöver och har en bild över situationen och jag vet vilka förändringar som behövs.
Vidare så har jag en tanke om att jag skulle vilja åka runt till andra sjukhus med neonatalavdelningar och se över behoven där. Jag kan tänka mig att det finns mycket som behöver förbättras och synsätt som behöver förändras även på andra sjukhus. Jag vill se mig lite som en "konsult" av något slag.
Men som sagt, nu återstår det att se vad Mano a Mano tycker om det här...
Wish me luck!
