Here we go again...

Nu är det dags igen. Stavanger - here I come! Kommer att vara framme vid sjusnåret ikväll och ska då hämta ut nycklar på sjukhuset och sen leta mig fram till nya lägenheten. Med en ryggsäck på 22 kilo och en handväska på 5. I mörker. Och regn säkert, jag sätter nästan pengar på att det kommer att regna.

Ska kanske jobba natt inatt också. Men det vet jag inte än... Kan hända att jag ska jobba imorgon bitti också. Har jag heller ingen aning om. Aningen spak på den dåliga infon om jobbpass den här svängen, men det får ordna sig.

Well well. Det löser sg sa han som sket i vasken.

Forgive me father...

...for I haven't bloged.
Men jag har varit busy, kan man säga. Jag har jobbat som en galning (90 timmar på mindre än två veckor), kvällar och nätter mest. Så dagarna har spenderats tillsammans med min nya bästis; John Blund. Sen fick jag ju ett infall att vara en helt fantastiskt söt flickvän med och smygåkte hem till Gävle fyra dagar tidigare än planerat för att överrska Johan också. Det funkade. Med mamma som fick agera täckmantel så kom jag hem i måndags för att umgås med Johan sista veckan innan han stack till Bolivia. Så av förståeliga skäl har jag inte haft tid att blogga under veckan, punkt punkt punkt.
Vi har tömt hela vår lägenhet också. JÖSSES vad med kollijox!! Men nu, fjortontusen flyttlådor och en hel drös med sopsäckar senare så har jag vinkat av Johan, plockat ur, flyttat hem till mamma och pappa igen (yaaaiks) och börjat packa inför min andra Norgesväng. Jag sticker strax efter 13 imorgon och kommer inte hem förrän 26 februari. Vi får hjälpas åt att hålla tummarna för att jag får jobba som en galning. Vi behöver en massa pengar om vi ska klara oss i landetpåandrasidanpölen i ett helt år...

Vuxen

Ibland får jag en stark önskan om att bli vuxen. Alltså inte vuxen på pappret, det ska jag tydligen redan vara. Men jag menar vuxen på riktigt. En sån där vuxen som kliver upp när det är morgon, dricker kaffe och äter frukost i mitt stora, prydligt städade kök, och sen gör något av dagen. Vare sig det är att gå ut och uträtta ärenden, gå en promenad, hälsa på någon eller bara sitta (inte i pyjamas) i mitt stora, prydligt städade vardagsrum och läsa en bok (här har jag snygga glasögon på mig också förresten). Hänger ni med på vad jag menar? Att ha en fast punkt, ett hem som ska vara mitt hem över tid. Jag längtar efter en vardag med rutiner, upp på morgonen, lägga sig på kvällen. Rent, snyggt och prydligt. Eller som Schyffert skulle ha uttryckt det; "Ljust och fräscht".
Istället ligger jag här på en liten säng på nittio centimeter i ett minilitet rum med fula, lortiga tapeter i Stavanger. Låg kvar och drog mig till 14, bara för att det inte finns något annat att göra. Jag är ledig idag, och jag hatar det. När jag är klar med mitt fängelsecellsliv här i Norge så ska jag flaxa vidare till Bolivia, där jag säkert inte heller kommer att ha en stor, ljus, sval och luftig lägenhet/hus med ett stort, prydligt städat kök och ett stort, prydligt städat vardagsrum... Men det är väl det här som är att leva livet antar jag. Äventyr hit och äventyr dit. Jag längtar ju till Bolivia med, sjukt mycket. Men en del av mig skulle bara vilja slå ner rötterna, i en stor, sval, ljus och luftig lägenhet/hus, i närheten av mina föräldrar, skaffa mig en bulle i ugnen och sen kunna ta långa promenader med barnvagn och make, äta frukost i mitt stora, prydliga kök och spendera helgerna i mitt vackra, prydliga vardagsrum...

Raskt in i verkligheten.

Nu ni! Nu har jag jobbat två pass på lungavdelningen, mina enda intropass. Hujjedamig! Nu ska jag alltså kunna stå på egna nynorska ben och jobba själv. Klart vi kickar igång det hela med ett nattpass imorgon, bra idé.
Jag har blivit väldigt bra mottagen, alla är jättegulliga och hjälper mig så mycket det går, men det är klart att det är svårt. Journalsystemet är ju helt annat, alla rutiner kring mediciner och pärmar och papper är helt olika. Så det är mer rutinerna runt i kring allt som är svårt. Människor är ju människor här med tydligen (Chlostridier i en stomi är samma här som hemma... URK!).
Det enda som är lite meckigt är att jag inte får något skåp eller något passerkort (som man hämtar kläder med också). Jag måste låna ett kort på avdelningen varje dag och så får jag byta om på en personaltoalett, och springa upp och ner till kulverterna och hämta kläder och tillbaka upp på avdelningen för att lämna kort och kläder som jag ska ha dagen efter.
Språket är ju inte det lättaste heller. Det går bra med den övriga vårdpersonalen, där är det ju bara att säga att jag inte förstår så får man skratta lite, prata omkring det och försöka förstå. När det kommer till patienterna är det lite krångligare. Många har ju KOL så man vill inte fråga för många gånger så att de får slut på luft för att en stackars syrra från Sverige inte fattar vad de säger.
Förresten, idag har jag pratat med neonatalen här på sjukhuset och nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att jag kan få några pass där... De skulle prata ihop sig och se om jag kunde få jobba lite trots att jag inte har respiratorvana. Fingers crossed, people!

Norway, baby!

Efter en lång dag är jag äntligen framme i vackra Stavanger. Det var en lång resa fast det inte är så långt hit egentligen. Gick hemifrån kl. 9 imorse (i 12 minus...) och kom till Stavanger Sentrum (7 plus) kl. 17.
En kompis som heter Therese som bor här kom och mötte upp, snacka om pärla! Hon hade fixat en frukost- och middagskasse, en karta med alla viktiga ställen utmärkta, ett paraply och sängkläder till mig. Tack, du underbara människa! Synd bara att hon skulle med flygbussen åt andra hållet... Fuerteventura en vecka låter väl inte fy skam?
Nu är jag äntligen framme i lägenheten i alla fall. Jag bor i ett jättefint flerfamiljshus på en kulle med utsikt över Stavanger och fjorden (?) nedanför. 10 minuter till Sentrum och 10 minuter till sjukhuset. Kalas!
Mer uppdateringar om läget får komma imorgon, nu ska jag poppa mig en påse popcorn och kolla igenom alla norska kanaler. Första dagen på jobbet imorgon. Wish me luck!

Kittad

Har fått instruktioner om att ha med mig regnställ, stövlar och ett stort paraplflax till Norge. Tydligen så simmar man nästan fram där på norska västkusten. Om man inte håller i sig för glatta livet för att man håller på att blåsa bort, det vill säga. Det närmaste regnställ jag någonsin ägt var ett par blåa gallonbrallor och en  bävernylonoverall på dagis. Det var längesen nu det. Alltså måste jag hitta lite funktionskläder idag. Jag tillhör den lilla skara som aldrig haft ett ordentligt underställ ens en gång. Har liksom åkt utför i bomullstights och ärvda täckbrallor, haft en vanlig t-shirt och en huvtröja under jackan. Det här med funktionskläder har inte varit prioriterat direkt.

Nu när man blitt ihop med en dalmas som är ute och gnider med längdskidor och tycker att vintern är det bästa årstiden av dem alla så har man fått tänka om lite. Så idag blir det regnställsjakt... Önska mig lycka till, för det är en djungel för mig det där. Bli inte förvånade om jag kommer hem med några fler vita ribbade linnen och ett par röda 15 cm's klackar...

KOL, astma och... Ja, vad?

Lungavdelningen på Stavangers universitetssjukhus ska få svenskt tillskott. Jahaja. Undrar just vad man får pyssla med där... Ingen av min gedigna läsarskara (skrattpaus) som har jobbat på lungan som vet vad man gör där? Suger luftvägar, sätter katetrar, mobiliserar, andningstränar? Geez. Jobba med vuxna... Hur i hela fridens namn ska det gå? De är ju så stora om man jämför med pluttarna jag är van med. Hilfe!

En veckas jobb har jag inplanerat, tisdag till och med lördag. Två nätter. Men sen vettetusan vart jag hamnar. Tydligen så har jag bara boende fram till 16 januari i Stavanger. Sen kanske jag får åka hem igen och komma tillbaka i februari. Ni får hjälpa mig att hålla tummarna att det löser sig, blir en rejäl lucka i pengatjänanadet om annars.

 

(Ni får ha överseende med språkbruket så här till en början. Jag var en jävel på att skriva bra förr i tiden. Vi får hoppas att min författarådra vågar visa sig igen så att det blir lite roligt att läsa den här stackars bloggen... Give me time, folks.)

Sista och första


Hallå där vemod. Läget?


Idag är sista dagen med mina små bebbar... Hur ska då detta gå? Jag som kan sakna de pyttiga minipluttarna efter bara en helg. Och jobbarkompisarna, det härliga neogänget. Jag kommer att sakna er med ska ni veta! Har trivts så otroligt bra här mellan kuvöser och sladdar (trots vallningar och snubblingar). Bara en sån sak som att vi fredagsfikar för sista gången idag - geez, sorgligt värre.

Ursäkta klyschan, men idag är första dagen på resten av mitt liv (varsågod att skratta här). Väntar med spänning på besked om flygbiljetter som skulle bokas idag. Sen är det liksom ingen återvändo. Stavanger nästa.

Välkomna hit...

...eller vad man ska säga.

Alla ni som hittat hit (än så länge) känner ju mig. Så det behövs väl ingen närmare förklaring om vad jag är för en liten prick?

Att jag blev färdig syrra i juni 2011 vet ni redan.
Att jag bor tillsammans med min sambo Johan vet ni redan.
Att jag vill rädda alla världens barn vet ni också.

Men nu blir det ändring på åtminstone en av punkterna. Jag flyttar till Stavanger på måndag och Johan flyttar till Bolivia sista helgen i januari. Särbos återigen... Ni får en liten längre utläggning om det där "återigenet" längre fram. Planen är alltså Stavanger först och sen vidare till Bolivia där vi ska bo minst till januari 2013.

Så; swoosh iväg på nya äventyr, men jag finns här hela och ska försöka underhålla (?) er hela tiden. Så länge jag har internetuppkoppling förstås, för vem vet vart jag hamnar?

Sjuksköterska på äventyr

Från Sverige till Bolivia

RSS 2.0