Jag skrev ju att jag mailat Mano a Mano och sagt ifrån mig, va? Det var ju här i mitten på förra veckan... Väntade hela veckorslutet och helgen på att få ett bekräftande svar från min kontaktperson. Men - nada. Dock så plingade det till i inkorgen på söndags kvällen. Då hade de helt plötsligt böjat planera för hur jag ska börja hålla någon kurs på universitetet för sjuksköterskestudenterna. Är inte det typiskt? När jag precis lagt det bakom mig och meddelat att jag, mer eller mindre, fått nog så blir det fart i baken på dem. 

Mitt projekt handlar ju inte alls om att prata med studenter, för det första. Det handlar ju om att informera om vad som står galet till på avdelningarna, till personalen som jobbar där. Men men... Det är väl bättre att informera någon än att inte informera någon alls. Så jag har sagt till att jag gärna kan hålla små samtal eller seminarier om mindre grupper, men jag har inget intresse (språkmässigt så fixar jag nog det inte heller) att stå inför en klass på säg, 100 personer. Förhoppningsvis kan jag öppna någons ögon och kanske inbjuda till ett annat tankesätt. Dock har jag väldigt svårt att tro att den liiiiilla lilla procenten som eventuellt kommer att jobba med, eller ha praktikplats med, prematurer, kommer att kunna göra något av det jag har att säga. Jag tror tyvärr inte att en enda liten student eller nybakad sjuksköterska kommer att våga ifrågasätta något. Kulturen är sån här att doktorn KAN ALLT, och sjuksköterskan bara lyder. Tyvärr, men det är en sorglig sanning. 

Men - kanske kan det bli ringar på vattnet och om jag kan inspirera någon så kanske det kan sätta åtminstone ett litet spår. 

Så nu får vi se vart det här leder. Vem vet, jag kanske får vänta i tre veckor till bara för att få ett mail som säger: Snart så...

En del har hänt sen sist. Inget spektakulärt alls - förstås. Vi hade ju Johans mysiga föräldrar här på besök. Första tiden spenerades ätandes i och runt i kring Cochabamba. Sen hoppade vi på en nattbuss och stack till La Paz. Från La Paz tog vi sen en liten skumpig miniuss till Copacabana (nej, inte i Brasilien) som ligger vis Titicacasjöns strand. Jättefint ställe och det var helt underbart att se en stor samling vatten igen. Tror faktiskt att det är lite av mitt element, om man får låta som en hippie. Där åt vi lite till. (Jösses Amalia vad vi har ätit den senaste tiden...) Vi spenderade en natt i Copacabana och sen åkte vi ut till Isla del Sol som är en ö som ligger en och en halv timme från Copacabana med båt. Otroligt vacker ö med fantastisk natur och utsikt. Tyvärr så hade jag åkt på en REJÄL släng av höjdsjuka, så det enda jag såg av Isla del Sol var taket ovanför sängen där jag låg HELA TIDEN, insidan av mina ögonlock och den timmeslånga klättringen till hotellet. Nåväl - vi hade det mysigt ändå. 

Nu har vi varit på hemmaplan i en vecka och livet är som vanligt. Johan jobbar och jag gör det inte. Har ju mitt projekt, men det ligger ju vilande i väntan på att Mano a Mano ska få sina pollexar ur diverse kroppsöppningar. Jag har kontaktat min organisation flera gånger och sagt att jag är tillbaka i Bolivia och att jag vill sätta igång med mitt projekt eller om det finns annat jag kan göra i organisationen. Men igår fick jag nog... Vi författade ett långt mail där jag, mycket vänligt, förklarar att jag känner att jag inte har tid att göra något med kvalitet på så pass kort tid som är kvar och att det är bäst om jag säger ifrån mig vidare "uppdrag". Så nu, förhoppningsvis, är jag "fri" från Mano a Mano. Dock ska jag lämna över mitt projekt till dem för att de ska kunna följa upp det, om det finns intresse. Jag ska också lämna över det till de personer som var med på mötet och till neonatalavdelningen där jag jobbade. Så förhoppningsvis är inte allt mitt jobb förgäves. 
Men nu ska jag sikta på att göra annat. Tänkte ta kontakt med Proyecto Horizonte, där Johan jobbar, och se om jag kan få volontära med dem den sista tiden. Så vi håller tummarna för det. Tills dess tänkte jag bara "glida runt" och göra sånt jag tycker om att göra. Jag ska njuta av det vackra vädret och det billiga kaffet.

Äntligen, äntligen, äntligen, har jag skrivit klart projektplanen (nåja, projektplan i ordets rätta bemärkelse är väl att ta i kanske) och skickat iväg den. Jag har insett att det är ett enormt projekt som kräver mycket tid och jag vet inte om jag kommer att kunna fullfölja det som jag startat. Jag har ju insett att jag måste hem, att jag måste få bo hemma i Sverige nära alla jag håller kära, få börja plugga igen, och att jag kommer hem till jul och sen blir jag kvar på hemmaplan.

Småbebisarna här behöver mig, men jag behöver mig också, och jag kan inte stanna här och vantrivas. Nu har jag i alla fall gjort så gott jag kan. Jag har öppnat upp ögonen hos en hel del viktiga personer om problemen som finns här och jag har skrivit ett projekt som jag har lämnat över till Mano a Mano. Jag skrev det i mailet jag skickade till dem att jag önskar att jag hinner genomföra det, men om vi inser att tiden är för knapp så vill jag gärna att de har kvar projektet hos sig och att någon (någon gång) kan ta tag i det eftersom det är så pass viktigt. 

På ett sätt känns det som att jag sviker både bebisarna, personalen på sjukhusen härikring, Mano a Mano och mig själv. Det går i vågor och ibland känner jag mig som världens största skitstövel som sätter mig själv och mina önskningar över behoven som finns. Känner mig dum att jag inte bara stannar kvar och "räddar det som räddas kan". Men jag måste samtidigt tänka att jag faktiskt HAR gjort ett bra jobb. Jag har belyst problemet och fått några sjuksköterskor på "min sida", jag har fått ett par sjuksköterskor att börja ge glukos innan blodprover och stick och jag har, framför allt, visat på bristerna för människor som sitter i högre positioner, människor som faktiskt har en bra utgångspunkt för att förändra de här sakerna. Jag har även skrivit ett material om problemen som finns och hur man kan lösa dem och nu har jag skrivit projektplanen (hrrm, nåja). Så jag har egentligen hjälpt till mer än många och det borde jag vara stolt över istället för att känna mig dum som följer mitt hjärta och flyttar hem igen. 

Nu återstår att se vad svaret från Mano a Mano blir. Om de också inser att tiden är knapp så kanske det finns andra saker jag kan göra som volontär under mina sista månader här.

... jag har hittat en god ost!

Det här med frukost och möjligheten att äta goda mackor här i det här förbenade landet har inte visat sig vara en dans på rosor. Pizzor smakar skit, mackor smakar skit, lasagne smakar skit, allt med ost smakar skit. De häller på tonvis med mågot trams de kallar för "Mozzarella" (som inte har en likhet ens en gång med sin namne på "rätt" sida pölen). Men idag, tack gouda (insert laughter) så hittade vi en ost på stormarknaden där vi handlar. En goudaost som faktiskt smakade som den skulle. Cheesellujah!! Så nu ska det käkas mackor och lagas god mat här i hushållet framöver.

På lördag sticker vi iväg på en välbehövlig Greklandssemester! Jag, mamma, pappa och ena lillebrorsan, Dan, åker till Kefalonia. Vi fick tag på en toppenresa till vrakpris, så vi slog till direkt. Det ska bli skönt att få umgås tillsammans en hel vecka innan jag åker tillbaka till Bolivia och sliter vidare. Så jag siktar på en pepparkakebränna och en hel veckas familjemys, för sen drar det ihop sig igen...

Hotell Utopia på Kefalonia. 
Bild från apollo.se

Här kommer en länk till min medverkan i radioprogrammet P4 Morgon, där jag fick prata lite om mina Boliviaupplevelser imorse. http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4087322&t=548

Klicka bara på länken så kommer ni direkt till Sveriges Radios hemsida och klippet från imorse börjar spelas upp automatiskt.

Jag är stolt över mig själv. Så stolt som jag har varit över mig själv de senaste dagarna har jag bara varit ett fåtal gånger i mitt liv. Kommer ni ihåg att jag skrev ett inlägg som handlade om att förändra? HÄR finns det att läsa igen, om ni vill det.

Jag har ju jobbat på en neonatalavdelning för förtidigt födda- och sjuka nyfödda barn här i Cochabamba i ca. tre månader nu. Det har varit en kamp för mig från första dagen, jag har sett så många saker som görs på felaktigt sätt och som faktiskt är direkt farliga för barnen. Jag har, sakta men säkert, försökt att förändra saker så smått. Jag har påpekat försiktigt, jag har berättat vad jag har lärt mig, jag har handgripligen förändrat de saker som är för barnen och jag har nästan sagt till på skarpen. Det har varit oerhört svårt att gå till jobbet om mornarna och veta att jag kommer att komma till en miljö som, i värsta fall, är skadlig för barnen.
För några veckor sedan fick jag nog av att ha en klump i magen och behöva stå på sidan och titta på när barn blev felbehandlade så jag skrev ett mail till min organisation och berättade hur jag kände och vad jag hade sett. Jag blev väldigt väl emottagen och vi kom överrens om att jag skulle skriva en liten "rapport" eller ett litet underlag med vetenskapliga artiklar och referenser som underbygger det jag säger och så skulle vi ha ett möte med några högt uppsatta personer. Mer som ett öppet samtal för att öppna upp och prata om de här ämnena och hur viktigt det är med en säker och vetenskapligt uppbyggd spädbarnsvård.
Arbetet med rapporten gick jättebra och jag såg fram emot mötet när jag för en vecka sedan blev inkallad till chefssjuksköterskans kontor för att hon ha ett samtal med mig. Det här samtalet gick ut på att hon tyckte att det var otroligt dåligt gjort av mig att jag pratade om deras avdelning utanför sjukhusets väggar och att jag hellre skulle prata med dem direkt. När jag påpekade för henne att jag knappt gjort annat sedan jag först kom till avdelningen så förstod hon att jag hade rätt. Men så fortsatte hon med att säga att det i framtiden är bättre om jag bara är tyst och accepterar situationen och inte försöker förändra. Detta efter att jag berättat för henne att barn kommer att skrivas ut från avdelningen med skador om saker och ting får fortsätta som de är. Min tystnad och lydnad var bättre än när jag informerade om de brister som finns och de risker barnen utsätts för. Jag informerade henne om att jag inte på något vis kan fortsätta jobba om jag inte får säga till när något är uppenbart fel och att jag inte kan stå för mitt jobb när jag vet att det som vi gör på en daglig basis är direkt skadligt för barnen.

Trots hennes uppmaning till mig om att vara tyst och acceptera har jag fortsatt kämpat, för barnens skull och vi hade det planerade mötet i tisdags kväll.

Med på mötet var min kontaktperson på Mano a Mano, hennes make, en av Mano a Manos barnläkare som också är lärare för läkarprogrammet här i Cbba, den (förhoppningsvis) blivande direktören för sjuksköterskeprogrammet på universitetet, en sjuksköterska från avdelningen som också är utbildningsansvarig för sjuksköterskorna på sjukhuset samt hennes make, den före detta administratören och överläkaren för hela sjukhuset, som fortfarande är den som har ett av de största inflytandena över sjukhuset.

Jag presenterade mina viktigaste punkter väl underbyggda med tunga referenser (syrgasadministration till prematurer, vikten av hudkontakt mellan föräldrar och barn, glukosadministration innan smärtsamma procedurer och vikten av en mild, mörk och tyst miljö för prematurer.)

Tack och lov gick mötet över förväntan och de medverkande var både förvånade och arga över att vården sköts så dåligt som den görs. De hade inte förstått att situationen var så allvarlig som den var och, tyvärr, så visste de heller inte alla fakta som jag lade fram. Vi pratade i över två och en halv timme om dessa saker och alla var överrens om att det är tvunget till att bli stora förändringar och de har mig att tacka för det. För att få till de här förändringarna kommer (förhoppningsvis) en hel del saker att ske.

Läraren (och förhoppningsvis blivande direktören) för sjuksköterskeprogrammet skulle lägga in mina punkter i utbildningsplanen för sjuksköterskor. 

Den före detta administratören skulle prata med ledningen för sjukhuset och se till att de läkare som hittills inte följt de rön som finns ska få minst ett halvårs utbildning till och att de ska få jobba på andra sjukhus där saker och ting sköts bättre. Han skulle se till att det blir en bättre kommunikation personalen emellan och han hade på förslag att man skulle anställa eller hyra in en neonatolog, en expert inom området, för att jobba på avdelningen ett halvår för att utbilda personalen och för att rätta till de saker som sköts på fel sätt.

Barnläkaren, som även är lärare, berättade att han är ansvarig för över 300 läkarstudenter och att de har mycket att lära av mina "efterforskningar". Han trodde även att kunskapen om glukos som smärtlindring skulle bli revolutionerande för hela Bolivia och kanske för hela Sydamerika eftersom den kunskapen, till hans vetskap, inte finns här än.

Sjuksköterskan från sjukhuset vill, tillsammans med mig när jag kommer tillbaka till Bolivia, hålla månatliga utbildningsdagar för sjuksköterskorna där vi pratar om hur lätt, och hur viktigt, det är att barnen får ha mer kontakt med sina föräldrar och vilka fördelar detta har. Hon skulle även ta tag i att utreda hur skadlig syrgasadministrationen varit hittills genom att jämföra gamla journalanteckningar med ögonundersökningar och återbesök.

Jag är så oerhört stolt över mig själv för att jag kunnat öppna upp det här ämnet och för att jag inte har slutat kämpa fast det har varit otroligt tufft och jobbigt. Nu återstår det bara att hålla tummarna för att det inte bara är tomma ord utan att det faktiskt leder till förändringar. Och som jag har sagt förut, om jag genom mitt arbete kan förändra bara en sjuksköterskas synsätt på ett av ämnena och om jag kan göra så att ett endaste litet barn slipper skador eller smärta så är jag mer än nöjd...