Jag har haft ett par bra dagar på mina jobb, igår och idag! Vi tar det i kronologisk ordning så att jag inte surrar till det för mig själv...

Igår jobbade jag på neo och hade en bra dag. Vi, jag och Joana, en till sjuksköterska, hade tre barn. Ett tvillingpar på två kilo styck och en lite större bebis. När jag kom hade alla syrgas, 4-5 liter, och två av dem hade sonder. När jag gick hem hade vi kunnat ta bort både syrgasen och sonderna på alla tre och en av tvillingarna fick följa med sin mamma och pappa hem. Alla tre barnen ammades av sina mammor för första gången... Que maravilla! Underbart!
När jag var på väg hem fick vi reda på att det var ett fullgånget barn på väg in som hade lite asfyxi efter mekoniumaspiration (på svenska: syrebrist efter att ha andats in sitt bajs...). Det var ju inte så kul i sig, men att bebisen mådde bra när den kom var härligt att se och det som var ännu bättre var att när jag skulle sätta PVK (på svenska: "nål" för dropp), så tittar Joana på mig och säger; "Vänta lite Sanna, vi drar upp lite glukos först så att det slipper göra så ont". Det är tamejfasen det vackraste någon sagt till mig på länge... Jag har faktiskt lyckats förändra åtminstone en sjuksköterskas syn på det här med enkel smärtlindring vid procedurer!! Och hon förklarade, i sin tur, för en annan sjuksköterska som var med varför vi gjorde det, och har jag kunnat göra det lilla så tror jag att jag kan förändra mer. Och om inte så är det en enorm vinst i sig! (Faan vad jag är bra!)

Idag jobbade jag på förlossningen igen och det var full huggning från första stund. Två förlossningar som satte igång nästan samtidigt och jag kunde vara med på båda. Två, små friska barn kom till världen där på morgonkvisten. Alltid lika underbart att vara med om! Sedan jag kom dit har jag mest fungerat som en nyfiken liten flicka på studiebesök som ibland fått agera rådgivning åt neoavdelningen, men idag tänkte jag att "nej, nu jädrar ska jag passa på att lära mig nåt också", så jag började fråga tusen frågor till en stackars doktor där. Hon tyckte att det bara var kul att jag ville lära mig så det hela slutade med att jag hängde med läkarna hela dagen och fick lära mig att göra vaginalundersökningar inför förlossningar. Så idag har jag lärt mig att känna (på livs levande helt riktiga gravida, födande kvinnor) hur en livmodertapp känns i olika stadier. Hur det känns när bebishuvuden ligger på olika nivåer i bäckenet och hur man känner hur många centimeter öppen en livmodertapp är. 

En sak som jag var med om idag var dock inte så bra. Det var väldigt intressant ur ett medicinskt perspektiv, men väldigt tragiskt och ledsamt ur ett mänskligt perspektiv. Igår föddes det ett barn, med kejsarsnitt, som har två ansikten. Det var ingen som visste om det innan och det blev ju förstås en chock när han kom ut. Han har alltså två ansikten... En vanlig liten kropp, två armar, två ben, 10 fingrar och 11 tår, ett väl fungerade litet tickande bebishjärta, två fullt fungerande lungor, en hals, ett huvud men två ansikten bredvid varandra. Två underutvecklade öron, tre ögon, två små näsor, en och en halv mun - ena ansiktet har en hel mun, men utan haka och det andra ansiktet en halv mun med läpp-, käk-, och gomspalt. Det som var så fascinerande var att båda ansikterna andades och hade lite mimik. Helt oerhört, jag har ju hört talas om liknande saker men har aldrig förut sett det själv. Det är ingen som vet vad missbildningen beror på eller hur det kommer att gå för bebisen. Den har ju fullt fungerade hjärta och lungor som sagt, men frågan är hur samhället här ser på en bebis som den här och om man kommer att kämpa med allt man har för att göra det till ett drägligt liv... Jag frågade om mamman och pappan har sett sitt barn eller vet hur han ser ut, det var ingen som jobbade idag som visste säkert, men ingen trodde att någon berättat något för mamman och pappan. Makalöst tragiskt historia, men väldigt fascinerande ur ett medicinskt perspektiv.