Utflykter
Jag har inte suttit helt pall här hemma ska ni veta. Jag har varit ute på en hel del skoj med... I lördags var det fotbollsturnering på Johans jobb, alla barnen i samhället fick vara med och spela. Volontärerna på Johans jobb (plus lilla jag) hjälpte till genom att vara coacher, domare och hålla-i-ordningare. Jag cochade ett lag på sex 11-åriga småkillar. Vi var Venezuela och vi hamnade sist. Alltså, säg inte det här till dem, men de var helt klappkassa. Stackars pojkar och stackars lilla coachen. Jag skrek och gormade för att de skulle känna att någon trodde på dem, men de blev krossade. Alltså KROSSADE, verkligen. Men de var ganska så söta...
Skägg-Johan ser ni i bakgrunden.
Jag har även varit upp till Cristo de la Concordia som tronar här över Cochabamba. Han är den största i världen, till och med större än den berömda statyn över Rio i Brasilien. Det var ja, en till svensk tjej som heter Ida, en belgiska som heter Diane och en tjej från USA som heter Ashley. Vi bestämde oss för att ta trapporna upp. Dum idé. Bakfull, på 2600 meter över havet och i stekande sol på tom mage. Smart brud. Det tog nog närmare en timme att komma upp, jag var tvungen att stanna kanske 6-7 gånger för att ens kunna få luft. Galet jobbigt. Väl upp så var det ju självklart värt det. Vilken utsikt, helt magnifik. Nedstigningen gick bättre, det var bara att knalla på det. Men så vansinnigt ont som jag har i vaderna nu, så ont trodde jag inte att man kunde ha i ett par vader. Jag går som en blandning mellan Chaplin och en lastgammal tant med trasiga knän. Johan har inte gjort annat än att skratta åt mig idag.
Skägg-Johan ser ni i bakgrunden.
Jag har även varit upp till Cristo de la Concordia som tronar här över Cochabamba. Han är den största i världen, till och med större än den berömda statyn över Rio i Brasilien. Det var ja, en till svensk tjej som heter Ida, en belgiska som heter Diane och en tjej från USA som heter Ashley. Vi bestämde oss för att ta trapporna upp. Dum idé. Bakfull, på 2600 meter över havet och i stekande sol på tom mage. Smart brud. Det tog nog närmare en timme att komma upp, jag var tvungen att stanna kanske 6-7 gånger för att ens kunna få luft. Galet jobbigt. Väl upp så var det ju självklart värt det. Vilken utsikt, helt magnifik. Nedstigningen gick bättre, det var bara att knalla på det. Men så vansinnigt ont som jag har i vaderna nu, så ont trodde jag inte att man kunde ha i ett par vader. Jag går som en blandning mellan Chaplin och en lastgammal tant med trasiga knän. Johan har inte gjort annat än att skratta åt mig idag.
En lycklig, men trött tjej på toppen.
Jag och Johan tog en dag utanför stan igår. Vi åkte ca. 15 km utanför stan till en stor sjö som heter Lago Angostura. Det är tydligen ett ställe dit Cochabambinosarna gärna åker för att komma bort, ett litet weekend getaway, kan man säga. Vi strosade omkring, satt på ett par resturanger och drack öl och åt helt fantastisk god fisk. Vi hade en oerhört skön dag, bara Johan och jag.
Två små blekfisar i Bolivarernas land.
Kommentarer
Trackback
