Jädrar i min lilla låda. Det började med att jag tog en trufi (små busstaxisar som går kors och tvärs genom stan, men som linjetrafik) bort mot andra sidan stan för att jag måste ta ett blodprov för att kunna få mitt ordentliga visum. Vi åkte, och åkte, och åkte. Vart i hela hel---e är jag nånstans?
Till slut, efter mycket längre tid än jag trodde började jag känna igen mig. Ok, voy a bajar en la esquina, por favor. Tackar. Sen då? Tror ni att jag hittade till kliniken? Neheejdå. Jag letade och fick skavsår. Letade lite till, och gnagde på skavsåren.

Helt plötsligt är klockan över elva (de stänger då) och så var det dags att knalla in mot stan igen. Med skavsår. Jahopp. Vart tusan ligger stan då? 8 kvarter senare är jag äntligen framme där jag känner igen mig lite. Sen var det bara det att jag måste hitta stället där man köper mobiltelefoner. Ok. 7 kvarter ytterligare... Med skavsår. Till slut hittar jag rätt (trodde jag ja) och köper en liten mobil (00591-76 95 11 87), på spanska. Frågar om hon kan registrera den åt mig. Nehejdå. Det måste du göra i en annan butik. 4 kvarter åt nästa håll. Med skavsår. Tackar. Hittar, haltande, fram efter en bra stund. Lyckas registrera min stackars mobil, på spanska, och ska vidare för att hitta till min organisations kontor. Kan knappt gå. Nehe, bautablåsor i tighta nya Converse - bara att leta efter flipflops det. 

När jag äntligen fått mina stackars fötter ur dojorna och fått en liten matbit i magen så knallar jag vidare (9 kvarter tillbaka) och kommer till organisationen. Låst dörr och ingen ringklocka, och jag ska upp till femte våningen. FAAN!! Ringer Johan och ber honom kolla min mail för att hitta ett telefonnummer. "Absolut, men jag är inte vid datorn nu, jag ringer om en kvart". FUCK. Bestämmer mig för att försöka hitta in till stan igen för att ta en trufi hem så att jag kan maila människan och bestämma tid istället.

Väl framme i stan (8 kvarter senare) ringer Johan och har numret. Jag knallar tillbaka (8 kvarter) och ringer. "El numero es incorrect". GAAAH!! Till slut efter många om och men kommer jag äntligen i kontakt med den här kvinnan och får komma upp på kontoret. Hon vet inte vem jag är. Tack. Välkomnande, verkligen. Hon som jag har pratat med angående volontärplatsen åkte till USA igår och kommer inte hem förrän 8 maj och det är ingen annan som känner till mig (trots att det har skickats mail). Hon slussar mig vidare till en annan gren av organisationen som ligger på heelt andra sidan stan (typ 100 kvarter.. tack och lov med bil). Väl framme så vet ingen där heller vem jag är. Jag berättar att jag fått volontärplats på ett speciallet sjukhus, varpå de svarar "Neeej, vi har inget samarbete med det sjukhuset, så det känner vi inte till". 

Så just nu står jag och haltar lite (inte bara pga skavsåren). Jag vette tusan vad jag ska göra eftersom det inte är någon som vet vad jag ska syssla med. Tack och lov! Nu har jag tid att ta intensiva spanskalektioner så att jag kan göra mig förstådd. Jag tänkter bara fokusera på spanskan till och med den 8 maj då hon som vet nåt kommer tillbaka så att jag kan få lite koll på saker och ting. Ett av problemen är bara att jag behöver en hel lunta papper från dem för att fixa visumet. Men det får Johan hjälpa mig med. Det är ju ingen som kan engelska i det här landet, känns det som.

Nåja. Det har varit en låång dag på bara några timmar och nu sitter jag äntligen här hemma i soffan och ska öppna en flaska vin. Tack gode gud för rötjut ibland!