Sådär. Nu har äntligen den här dagen kommit. Som jag har längtat. Nu börjar det. Äventyret.

Imorse packade jag in de två tunga väskorna i bilen för avfärd. Först mot Lidingö och Bolivias ambassad, sedan vidare till Alvik för lunch på Marcos jobb och sen till Arlanda. Det blev ett tårfyllt avsked, fast vi sa att vi inte skulle gråta...

Första biten gick finfint. Fyra timmars flyg ner till Madrid och nu sitter jag här. Och väntar. Och väntar, och väntar och väntar. Fem timmars väntan ska det vara här innan jag lyfter mot Lima, klockan 00:35 inatt. Det flyget kommer att ta 12 timmar och när det spektaklet är över så måste jag vänta på flygplatsen i Lima i ca. fem timmar... för att ta ett plan till Santa Cruz i Bolivia. Som kommer att ta fyra timmar. Det beräknas att jag kommer att vara framme i Santa Cruz vid tvåtiden på natten mot lördag, svensk tid. Och då får ni alla hjälpa mig att hållar tummarna så att jag kommer med ett inrikesflyg till Cochabamba. Annars är det 12 timmar med buss som gäller.

Här i Madrid har jag lyckats ta mig med ett självkörande underjordståg mellan två olika terminaler (då var jag inte kaxig inte) och så fick jag i mig en hamburgare så att jag kunde fortsätta med att leta efter min gate. Alltså, jag tror inte att ni fattar hur stor den här flygplatsen är. Helt enorm. Jösses. Men nu tror jag att jag kommit rätt, åtminstone till rätt byggnad och så får vi ta det härifrån. Beställde nyss ett glas vin, på spanska (!), och det satt som en smäck kan jag tala om. Vi får se om jag ska hinna med ett till innan det är dags. Större chans att slockna på flyget då, tänker jag.

Jag försöker blogga så snart jag kan igen, vet dock inte när det kan bli. Ska tjata till mig internet hemma av min man. Det kan vi väl vara värda?

Hej och hå, Ljungman Jansson. Nu åker vi!