Jag är stolt över mig själv. Så stolt som jag har varit över mig själv de senaste dagarna har jag bara varit ett fåtal gånger i mitt liv. Kommer ni ihåg att jag skrev ett inlägg som handlade om att förändra? HÄR finns det att läsa igen, om ni vill det.

Jag har ju jobbat på en neonatalavdelning för förtidigt födda- och sjuka nyfödda barn här i Cochabamba i ca. tre månader nu. Det har varit en kamp för mig från första dagen, jag har sett så många saker som görs på felaktigt sätt och som faktiskt är direkt farliga för barnen. Jag har, sakta men säkert, försökt att förändra saker så smått. Jag har påpekat försiktigt, jag har berättat vad jag har lärt mig, jag har handgripligen förändrat de saker som är för barnen och jag har nästan sagt till på skarpen. Det har varit oerhört svårt att gå till jobbet om mornarna och veta att jag kommer att komma till en miljö som, i värsta fall, är skadlig för barnen.
För några veckor sedan fick jag nog av att ha en klump i magen och behöva stå på sidan och titta på när barn blev felbehandlade så jag skrev ett mail till min organisation och berättade hur jag kände och vad jag hade sett. Jag blev väldigt väl emottagen och vi kom överrens om att jag skulle skriva en liten "rapport" eller ett litet underlag med vetenskapliga artiklar och referenser som underbygger det jag säger och så skulle vi ha ett möte med några högt uppsatta personer. Mer som ett öppet samtal för att öppna upp och prata om de här ämnena och hur viktigt det är med en säker och vetenskapligt uppbyggd spädbarnsvård.
Arbetet med rapporten gick jättebra och jag såg fram emot mötet när jag för en vecka sedan blev inkallad till chefssjuksköterskans kontor för att hon ha ett samtal med mig. Det här samtalet gick ut på att hon tyckte att det var otroligt dåligt gjort av mig att jag pratade om deras avdelning utanför sjukhusets väggar och att jag hellre skulle prata med dem direkt. När jag påpekade för henne att jag knappt gjort annat sedan jag först kom till avdelningen så förstod hon att jag hade rätt. Men så fortsatte hon med att säga att det i framtiden är bättre om jag bara är tyst och accepterar situationen och inte försöker förändra. Detta efter att jag berättat för henne att barn kommer att skrivas ut från avdelningen med skador om saker och ting får fortsätta som de är. Min tystnad och lydnad var bättre än när jag informerade om de brister som finns och de risker barnen utsätts för. Jag informerade henne om att jag inte på något vis kan fortsätta jobba om jag inte får säga till när något är uppenbart fel och att jag inte kan stå för mitt jobb när jag vet att det som vi gör på en daglig basis är direkt skadligt för barnen.

Trots hennes uppmaning till mig om att vara tyst och acceptera har jag fortsatt kämpat, för barnens skull och vi hade det planerade mötet i tisdags kväll.

Med på mötet var min kontaktperson på Mano a Mano, hennes make, en av Mano a Manos barnläkare som också är lärare för läkarprogrammet här i Cbba, den (förhoppningsvis) blivande direktören för sjuksköterskeprogrammet på universitetet, en sjuksköterska från avdelningen som också är utbildningsansvarig för sjuksköterskorna på sjukhuset samt hennes make, den före detta administratören och överläkaren för hela sjukhuset, som fortfarande är den som har ett av de största inflytandena över sjukhuset.

Jag presenterade mina viktigaste punkter väl underbyggda med tunga referenser (syrgasadministration till prematurer, vikten av hudkontakt mellan föräldrar och barn, glukosadministration innan smärtsamma procedurer och vikten av en mild, mörk och tyst miljö för prematurer.)

Tack och lov gick mötet över förväntan och de medverkande var både förvånade och arga över att vården sköts så dåligt som den görs. De hade inte förstått att situationen var så allvarlig som den var och, tyvärr, så visste de heller inte alla fakta som jag lade fram. Vi pratade i över två och en halv timme om dessa saker och alla var överrens om att det är tvunget till att bli stora förändringar och de har mig att tacka för det. För att få till de här förändringarna kommer (förhoppningsvis) en hel del saker att ske.

Läraren (och förhoppningsvis blivande direktören) för sjuksköterskeprogrammet skulle lägga in mina punkter i utbildningsplanen för sjuksköterskor. 

Den före detta administratören skulle prata med ledningen för sjukhuset och se till att de läkare som hittills inte följt de rön som finns ska få minst ett halvårs utbildning till och att de ska få jobba på andra sjukhus där saker och ting sköts bättre. Han skulle se till att det blir en bättre kommunikation personalen emellan och han hade på förslag att man skulle anställa eller hyra in en neonatolog, en expert inom området, för att jobba på avdelningen ett halvår för att utbilda personalen och för att rätta till de saker som sköts på fel sätt.

Barnläkaren, som även är lärare, berättade att han är ansvarig för över 300 läkarstudenter och att de har mycket att lära av mina "efterforskningar". Han trodde även att kunskapen om glukos som smärtlindring skulle bli revolutionerande för hela Bolivia och kanske för hela Sydamerika eftersom den kunskapen, till hans vetskap, inte finns här än.

Sjuksköterskan från sjukhuset vill, tillsammans med mig när jag kommer tillbaka till Bolivia, hålla månatliga utbildningsdagar för sjuksköterskorna där vi pratar om hur lätt, och hur viktigt, det är att barnen får ha mer kontakt med sina föräldrar och vilka fördelar detta har. Hon skulle även ta tag i att utreda hur skadlig syrgasadministrationen varit hittills genom att jämföra gamla journalanteckningar med ögonundersökningar och återbesök.

Jag är så oerhört stolt över mig själv för att jag kunnat öppna upp det här ämnet och för att jag inte har slutat kämpa fast det har varit otroligt tufft och jobbigt. Nu återstår det bara att hålla tummarna för att det inte bara är tomma ord utan att det faktiskt leder till förändringar. Och som jag har sagt förut, om jag genom mitt arbete kan förändra bara en sjuksköterskas synsätt på ett av ämnena och om jag kan göra så att ett endaste litet barn slipper skador eller smärta så är jag mer än nöjd...