Sedan jag började jobba för snart två månader sedan har jag inte sett röken av en CPAP förrän idag. Och jag jobbar med pyttesmå prematurbebisar med underutvecklade lungor... Jag blev överlycklig, inte för att bebisen behövde andningsstöd utan för att den användes när den behövdes. (Enkelt sagt så är CPAP en maskin som hjälper småbebislungor att hålla sig "uppblåsta" och inte falla ihop vid utandning)

Jag har ju, sedan jag började jobba på neoavdelningen, haft det rätt kämpigt. Jag har jobbat i motvind för att försöka förbättra situationen för pyttena. Men det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att komma som utomstående, ung, tjej från Europa och försöka förändra attityder och arbetssätt som de förmodligen jobbat med här sedan prematurvården först introducerades. De flesta dagar har det varit så tungt att jag när dagen tagit slut lovat mig själv att inte sätta min fot där igen. Det har nog tyvärr slitit lite på oss här hemma också, jag är nog kanske inte den lättaste att ha att göra med när jag är ledsen, frustrerad och har hemlängtan hela tiden. 

I alla fall tog jag tag i saken förra veckan och skickade ett mail till Mano a Mano där jag beskrev situationen och förklarade precis hur jag kände, och att jag inte ens vill gå tillbaka till jobbet. Maria Blanca och Zulema på Mano a Mano reagerade direkt och ringde mig samma dag som de läste mailet och ville ha ett möte. Jag var där förra tisdagen och fick ventilera alla tankar och allt som jag inser görs fel på CNS, och tack och lov, var de väldigt tillmötesgående och förstående. Vi kom överrens om att jag skulle göra lite "forskning" kring de mest allvarliga sakerna som görs fel på CNS och hitta litteratur och vetenskapliga artiklar som stödjer "mina" tanke- och arbetssätt. Sedan skulle Mano a Mano bjuda in chefssjuksköterskan för pediatrin, chefen för hela sjukhuset (Maria Blanca är vänner med de båda), en läkare från Mano a Mano, en sjuksköterska som har hand om sjuksköterskeprogrammet samt läkare och någon sjuksköterska från Materno Infantil, till ett möte där jag skulle få presentera vad jag stött på och så ska vi ha en öppen diskussion kring ämnena, mest för att öppna upp och inte för att peka finger. Så förhoppningsvis så kan jag på det här viset öppna några (väldigt viktiga personers) ögon och kanske få till en förändring från grunden.

Nu återstår bara att hitta artiklar, på engelska eller helst spanska, som handlar om: Syrgasadministration och saturationsnivåer till prematurer, glukos vid smärtsamma procedurer, vikten av hudkontakt med föräldrar, vikten av en mild, tyst och mörk miljö för prematurer och ungefär tio saker till.

Så om någon i den världen har tid över och lust att hjälpa till att förändra en ohållbar vårdsituation för prematurer och nyfödda i Cochabamba så är ni mer än välkomna att leta artiklar, bokkapitel och länkar. Blink blink. 
Maila till: [email protected]