Äntligen, äntligen, äntligen, har jag skrivit klart projektplanen (nåja, projektplan i ordets rätta bemärkelse är väl att ta i kanske) och skickat iväg den. Jag har insett att det är ett enormt projekt som kräver mycket tid och jag vet inte om jag kommer att kunna fullfölja det som jag startat. Jag har ju insett att jag måste hem, att jag måste få bo hemma i Sverige nära alla jag håller kära, få börja plugga igen, och att jag kommer hem till jul och sen blir jag kvar på hemmaplan.

Småbebisarna här behöver mig, men jag behöver mig också, och jag kan inte stanna här och vantrivas. Nu har jag i alla fall gjort så gott jag kan. Jag har öppnat upp ögonen hos en hel del viktiga personer om problemen som finns här och jag har skrivit ett projekt som jag har lämnat över till Mano a Mano. Jag skrev det i mailet jag skickade till dem att jag önskar att jag hinner genomföra det, men om vi inser att tiden är för knapp så vill jag gärna att de har kvar projektet hos sig och att någon (någon gång) kan ta tag i det eftersom det är så pass viktigt. 

På ett sätt känns det som att jag sviker både bebisarna, personalen på sjukhusen härikring, Mano a Mano och mig själv. Det går i vågor och ibland känner jag mig som världens största skitstövel som sätter mig själv och mina önskningar över behoven som finns. Känner mig dum att jag inte bara stannar kvar och "räddar det som räddas kan". Men jag måste samtidigt tänka att jag faktiskt HAR gjort ett bra jobb. Jag har belyst problemet och fått några sjuksköterskor på "min sida", jag har fått ett par sjuksköterskor att börja ge glukos innan blodprover och stick och jag har, framför allt, visat på bristerna för människor som sitter i högre positioner, människor som faktiskt har en bra utgångspunkt för att förändra de här sakerna. Jag har även skrivit ett material om problemen som finns och hur man kan lösa dem och nu har jag skrivit projektplanen (hrrm, nåja). Så jag har egentligen hjälpt till mer än många och det borde jag vara stolt över istället för att känna mig dum som följer mitt hjärta och flyttar hem igen. 

Nu återstår att se vad svaret från Mano a Mano blir. Om de också inser att tiden är knapp så kanske det finns andra saker jag kan göra som volontär under mina sista månader här.