Jag skrev ju att jag mailat Mano a Mano och sagt ifrån mig, va? Det var ju här i mitten på förra veckan... Väntade hela veckorslutet och helgen på att få ett bekräftande svar från min kontaktperson. Men - nada. Dock så plingade det till i inkorgen på söndags kvällen. Då hade de helt plötsligt böjat planera för hur jag ska börja hålla någon kurs på universitetet för sjuksköterskestudenterna. Är inte det typiskt? När jag precis lagt det bakom mig och meddelat att jag, mer eller mindre, fått nog så blir det fart i baken på dem. 

Mitt projekt handlar ju inte alls om att prata med studenter, för det första. Det handlar ju om att informera om vad som står galet till på avdelningarna, till personalen som jobbar där. Men men... Det är väl bättre att informera någon än att inte informera någon alls. Så jag har sagt till att jag gärna kan hålla små samtal eller seminarier om mindre grupper, men jag har inget intresse (språkmässigt så fixar jag nog det inte heller) att stå inför en klass på säg, 100 personer. Förhoppningsvis kan jag öppna någons ögon och kanske inbjuda till ett annat tankesätt. Dock har jag väldigt svårt att tro att den liiiiilla lilla procenten som eventuellt kommer att jobba med, eller ha praktikplats med, prematurer, kommer att kunna göra något av det jag har att säga. Jag tror tyvärr inte att en enda liten student eller nybakad sjuksköterska kommer att våga ifrågasätta något. Kulturen är sån här att doktorn KAN ALLT, och sjuksköterskan bara lyder. Tyvärr, men det är en sorglig sanning. 

Men - kanske kan det bli ringar på vattnet och om jag kan inspirera någon så kanske det kan sätta åtminstone ett litet spår. 

Så nu får vi se vart det här leder. Vem vet, jag kanske får vänta i tre veckor till bara för att få ett mail som säger: Snart så...