Idag var jag på neojobbet igen. Ni vet, CNS (Caja Nacional de Salud)... Det var så härligt att komma dit idag, det är bara andra arbetspasset, men det är idel leenden och kindpussar. Alla anstränger sig verkligen för att jag ska förstå när de pratar och för att de ska förstå min, ännu knackiga, spanska. Och framför allt så verkar det som att alla är glada över att jag är där och blir glada att se mig. Det gör så himla mycket när man verkligen känner sig välkommen. 

Idag var en strålande dag, på många sätt. Jag hade två bebisar själv (samma två som jag hade sist, och ni kan pusta ut, bajskräksbebisen har klarat sig och mår mycket bättre) tillsammans med en sjuksköterskestudent. Hon fick lära mig om rutiner och jag fick lära henne om bebisarna. Mycket bra samarbete!
Vid tiofikat så hade någon köpt frallor och pålägg, så det blev som fredagsfikat på hemmaneo! Herrejösses vad jag saknade alla jobbarkompisar på 107A idag... Nåväl, när jag hade fikat klart så kom chefssjuksköterskan in och sa att jag skulle följa med henne. Doktorerna hade bjudit in till "brunch" på grund av att det är "Dia de enfermeras - sjuksköterskornas dag" här imorgon. Hela barnklinikens läkarkår var på plats tillsammans med ett gäng luttrade sjuksköterskor, och jag. Det bjöds på salteñas, pirogliknande saker, och så höll några tal. Och helt plötsligt så fick vi blommor. Alla sjuksköterskor som var där, och lilla jag med! En sån liten sak gjorde verkligen min dag. Många av läkarna kom fram och kindpussades och pratade och tyckte att det var jättekul att jag var där och sa att jag var hemskt välkommen. 

Väl tillbaka inne på avdelningen så var det dags för 12-målet för pluttisarna. Jag satte igång båda två på sondmat och då kom mamman till den stora bebisen (2110 gram, 77 dagar) som fortfarande ligger i kuvös. Hon gick fram till kuvösen och stoppade in ett finger och nuddade sin son på armen. Inget mer. Då frågade jag om hon ville ge honom mat i sonden och hon trodde inte sina öron. Såklart ska mamma få ge sitt barn näring!! Efter en stund slog det mig;
-Vill du inte hålla i honom? Make till förvåning har jag aldrig sett hos en människa förr. 
- Va?! Nämen... Det får jag väl inte? Eller? Nämen, oj!
-Såklart du får, det är ju din bebis. 

Sagt och gjort. En ung kvinna som blev mamma för 77 dagar sedan fick för första gången hålla i sitt barn. Den lycka som den mamman utstrålade kunde göra vem som helst religiös. Barnets värden (saturation, puls och andning) blev kanonfina så fort han fått lägga sig till rätta i sin mammas famn för första gången. Stora, tysta, glädjetårar rann nerför kinderna på den lyckliga mamman och när jag sedan ordnade till det så att han för första gången i sitt liv få amma... Ja. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tror inte att det finns ord som kan beskriva lyckan som fanns i det rummet just då.
Tänk er själva, att föda ett barn, alldeles för tidigt och inte få hålla i honom eller henne. Inte vara den som ger näring och inte vara den som tar hand om. Inte vara den som byter blöjor eller som tvättar. Det är ofattbart för mig varför de inte gör föräldrarna delaktiga i vården. Och att som liten, svag bebis inte få ligga i någons famn på 77 dagar...

Men nu ska det bli ordning på torpet. Nu ska "Tant Sanna" ordna upp det här. Nej, skämt å sido, jag måste ju vara väldigt ödmjuk med allt det här. Jag kan ju inte komma från "västvärlden" och storma in och påpeka allt de gör fel. Jag måste ju försöka ta det med ministeg. Men nog tusiken ska jag få till det så att mor (far) och barn får knyta an till sitt nyfödda barn ordentligt. Banne mig. Annars kommer jag skämmas när jag åker härifrån.