Hittills den här veckan har jag bara jobbat en dag, i måndags. På måndagskvällen var jag inbjuden till en middag tillsammans med min organisation, Mano a Mano. Det är en grupp från USA som är här den här veckan för att lära sig mer saker om organisationen och om de olika projekt Mano a Mano arbetar med här i Bolivia, och jag har fått följa med på alla aktiviteter...

Igår var vi till två olika vattenprojekt, där Mano a Mano bygger vattenreservoarer för bevattning av mååånga hektar. Väldigt spännande och de gör verkligen en skillnad med det här. Efter besöken vid vattenreservoarerna (som låg ca. 2 timmar bort med bil) så åkte vi vidare till ett väg- och broprojekt. En avlägsen liten by har nyss fått en väg byggd av organisationen men det fattas en bro. Mano a Mano ska bygga den bron till den "kommunen" också så vi fick åka dit på ett besök. När vi kom hade de samlat ihop hela byn för en stor fest i "vår" ära. Det här projektet är enormt för dem och de var så fantastiskt tacksamma. Alla barnen i byn hade lärt sig en dans som de visade upp, många av de vuxna hade en liten karneval för oss. De sjöng och dansade, smällde smällare och eldade upp ett symboliskt offer. Att se allt det här och få ta del av all den tacksamhet de kände var nästan generande, men det var en otrolig upplevelse som jag aldrig nånsin kommer att glömma. Jag har säkert 100 bilder från det där tillfället och nästa gång jag får tillgång till ett snabbt internet ska jag visa er en hel bunt. 

Rätt som det var i all dans och i allt fireri så kommer det ännu fler bybor med blomsterkransar. De hade gjort otroligt fina, och stora, blomsterkransar som de hängde runt våra halsar, och så spred de konfetti över oss. De bjöd på helt fantastisk mat och en lokal spritdryck som heter "Chicha". Fermenterad majssprit. Spännande. Jag fick även prova att äta marsvin! (Smakade nästan precis som kyckling...)  


Idag åkte vi iväg för att kolla på de kliniker som Mano a Mano bygger åt byar och kommuner som ligger långt ifrån städerna. Vi åkte ca 13 mil och tittade på bygget av en jättestor klinik i ett litet samhälle, vi fick även se en färdig klinik som var fullt fungerande. Efter detta åkte vi till flygplatsen där Mano a Mano har en hangar med fyra medicinska flygplan. De åker nämligen runt i Bolivia och gör insatser där det behövs. De svarar på olyckor och ambulansflygningar, de flyger ut läkare och sjuksköterskor till olika småbyar i Amasonas och de ordnar helgkliniker djupt inne i djunglerna. Jag har frågat om jag kan få hjälpa till vid någon helgklinik och de trodde de att de skulle kunna ordna. Tänk er det! Att få sätta sig i ett litet flygplan, fullastat med mediciner och annat som kan behövas och åka ut i en djungel, landa på en åker nånstans och ta en klinik i tillfälligt uppslagna tält. De tar emot uppemot 200 patienter på en helg. Ni får hjälpa mig att hålla tummarna för att jag kan få komma iväg och jobba med något liknande!

Otroligt spännande dagar och jag är väldigt stolt över att få vara en del av en så pass kraftfull organisation som verkligen, verkligen, gör en stor skillnad i Bolivia.

Okej. Förra inlägget kanske inte var det mest genomtänkta jag skrivit, men jag tänker inte ta bort det. Det ger inte en riktigt rättvis bild av läget att bara återge allt dåligt, men det var min frustration som tog överhanden, hoppas att ni har förståelse för det. 

Det är inte bara dåligt med mitt jobb. Bara det faktum att de har respiratorer, CPAPer, syrgas, kuvöser och sonder är ju egentligen helt fantastiskt... Det är otroligt rent och fint där, de håller verkligen ordning. Jag är glad att jag får jobba på ett välutrustat sjukhus med personal som faktiskt vet the basics om spädbarnsvård. Det hade kunnat vara så mycket värre. Mycket värre.

De har mediciner och de har kylskåp. De har sprutor och annat material. De räddar faktiskt extremt prematura barn på mitt sjukhus. Allt är inte svart eller vitt. Jag ska försöka komma ihåg det och ge en mer nyanserad bild nästa gång...

Okej. Det här kommer att bli ett hastigt (och förmodligen ruggigt dåligt) skrivet inlägg. Men jag måste avreagera mig... Gaaah!

Snälla, söta, rara personalen på 107A - kom hit och fixa. Gud i skruven vad jag saknade alla er idag, läkare, sköterskor och barnsköterskor! Ni borde komma hit hela högen och städa upp och fixa till. 

Saker och ting sköts inte på samma sätt här som hemma. Såklart. Men om det bara hade varit fråga om rutinsaker som inte sköttes på samma sätt, men som ändå sköttes bra hade det inte varit någon fara. Men när jag ser att så som de jobbar här, går ut över barnen på ett negativt sätt (direkt eller indirekt) så blir jag TOKIG... Och det är ju som Johan sa till mig här om dagen när jag var så frustrerad så att jag skakade; "Men gör på det andra, bra sättet då, det var ju därför de ville ha dit dig". Det är ju så, men jag blir ju så jäkla motarbetad och idag tänkte jag grabba tag i en av läkarna och skaka vett i henne. 

"Min" lillbebis (vecka 33 idag, 1445 gram och 33 dagar gammal) skulle få sitta känguru (hud mot hud på mammas bröst) för första gången idag. Sköterskan jag jobbade med sa att det gick bra. Jag lägger dit den ledsna bebisen och hon blir tyst på direkten. 20 sekunder senare sticker en läkare in hvudet, säger något kort på spanska och ser sur ut och vips så kommer den andra sköterskan och tar barnet och stoppar tillbaka henne i kuvösen igen. "Bebisen är för liten än, hon får vänta" hade läkaren sagt. Jäädrar. Då brann det till ska jag säga... Fy fan! Bebisen ligger utan övervakning och mår strålande, går fint upp i vikt och är stark. Och så får hon inte ligga i mammas famn. Jag blir galen på det här... 

En annan sak med henne förresten. De har ju sonderna genom munnen här, och den här lillfian har fått en jätteblåsa på undre tandköttet för att hon ligger och "tuggar" på sonden, och idag när hon drog ur den så tänkte jag att jag sätter den i näsan istället, för att avlasta tandköttet lite. Men nej, det fick jag inte. De ska ha sonderna i munnen och därmed basta. Stackars barn, hon hade ju ont när sonden låg emot hela tiden. Hungrig som tusan är den stackarn med... Sedan jag kom har de ökat maten med två milliliter per mål. TVÅ milliliter, på två - tre veckor. Och hon får inte prova att äta på nappflaska för att hon är "för liten", men hon suger tag i fingertopparna så att det smaskar om det och har superfin sugteknik och andas helt rätt...


Resten av allt som de gör här som jag inte fattar stolpar jag upp... Blir åt helsike för förbannad av att sitta här och förklara. 

* En bebis får ingen mat för att han inte har bajsat än, föddes förra veckan. Har aldrig i hela sitt liv fått något att äta, inte konstigt att det stannar upp. (Får näring via NVK)

* De har en radio i rummet och spelar HÖG musik,

* De har inget att täcka kuvöserna med, så bebisarna badar i solljus dagarna i ända.

* De boar inte om barnen.

* De använder respirator till barn som andas själva och skulle behöva CPAP.

* De använder inte CPAP till de som behöver.

* Mamma och barn har ingen ordentlig kontakt.

* De kollar inte sonderna ordentligt innan de ger mat och när de lagt ner dem. Aspirerar en halv milliliter och så är det bra sen.

* Bebisarna får järn, blir hårda i magen och får inget laxerande (en har något som ser ut som livmoderframfall för att hon krystar så mycket).

* De använder inte glukos vid stick eller andra procedurer.

* Alla prematura bebisar får Fenobarbitol (kramplösande) varje dag.

* De låter barn ligga med 4-6 liter syrgas i minuten och ha en saturation på 100% fast de kanske bara behöver en halvliter. (Det är inte bra för utveckligen av ögonen med för mycket syrgas.)

* Ingen får bada.

* De kokar inte kuvöserna efter användning.

* Inga läkarundersökningar.

* Inga nappar, inga amningsförsök. (Jag har tagit med nappar dit, men de har "försvunnit".)

* De har inget mjölkkök, ingen kodmjölk (donerad bröstmjölk) och de ger barn andra mammors mjölk utan att kontrollera den först.

* De gör inga vägmål.

* De har inga sugar.


Som ni kanske förstår så är det jäkligt frustrerande att jobba här. Speciellt när de inte lyssnar på vad jag har för förslag till förbättringar... Snälla, söta, rara personalen på 107A, kom hit och visa hur en bra bebisvård ska gå till, för mig lyssnar de inte på.

... men det var en kort sak till. Ni som är kräsmagade borde kanske inte läsa vidare.

Idag på barnakuten kom det in en liten flicka på ca. 3-4 år. Hon hade en stor bula i hårfästet och ett sår uppepå. Det såg precis ut som att hon hade slagit sig och behövde sys med ett par stygn. Sagt och gjort. De skickade ut mamman (som de alltid gör här, vedervärdigt) och så lindade de in den stackars flickan som ett lindebarn så att hon inte kunde röra sig och så bältade de fast henne på båren. BÄLTADE. Spännde fast henne så att hon inte kunde röra sig. Jag började nästan gråta och var på väg därifrån när jag fick höra att det inte alls var en vanlig bula...

Det var en fluga som lagt ägg under hennes hud, mot skallbenet och det hade nu kläckts så att det levde en fluglarv under hennes skalp. Tydligen inte helt ovanligt i Bolivia, men betydligt vanligare i tropikerna än i städerna. 
Och doktorerna grävde, och letade, och täppte till med vaselin så att den skulle behöva komma upp för luft... Rent utsagt gräsligt kan jag tala om. Och ingen bedövning använde de heller. Stackars barn. Utan mamma, bältad vid en bår och ett helt gäng med doktorer som gräver i huden på henne. Huffa.

Efter säkert en halvtimme utan resultat så släppte doktorn pincetten som hon grävde med och tog ett klämma-bautafinne-tag runt bulan... och pressade på. Sakta med säkert började den där förbaskade fluglarven ploppa ut. En annan doktor tog tag i den med en pincett och PLOPP, så var den ute. 

Läskigare, men coolare, grej har jag knappt varit med om... Bluääk.

Igår när jag kom till CNS fick jag ha mina "vanliga" barn... El Gordito (lilla tjockisen som fick lämna kuvösen och fick en liten säng istället) och lilltjejen. Det är skönt att komma till jobbet och få ha de barn man känner så att man vet lite om dem och så att man vet ungefär hur rutinerna ser ut. So far, so good. Sen hade det kommit en till liten plutt också. En pojk som föddes i söndags och som ligger i respirator. Tjohej.

Jag har aldrig haft ett barn i respirator, vi har inte respiratorer i Gävle. Men det var bara att kasta sig in i det och som tur var behövde jag inte vara helt ensam med honom, en annan sjuksköterska hjälpte till. Men det är så himla kul att få lära sig nya saker, jag känner mig som en svamp. Suger i mig allt jag kan; respiratorkunskap, spanska och akutsjukvård. Jag kommer att ha lärt mig så mycket saker när jag kommer hem. Snacka om välfylld arbetsryggsäck! 

Appropå att lära sig nya saker; jag pratade med chefssjuksköterskan på Materno Infantil idag och frågade om jag kunde få börja jobba på förlossningen också eftersom jag vill lära mig så mycket som möjligt. Det trodde hon skulle gå bra, så hon ska prata med någon annan och så skulle hon höra av sig till mig imorgon. Så vem vet? Jag kanske är nästintill barnmorska när jag kommer hem också... Jag håller alla tummar jag har. Alltså... Jag kommer ju inte bli barnmorska här, men inför en eventuell vidareutbildning till barnmorska hemma så sitter det nog inte helt ivägen med erfarenhet. Kanske borde börja tänka på D-uppsatsmaterial redan nu?

Idag var jag på neojobbet igen. Ni vet, CNS (Caja Nacional de Salud)... Det var så härligt att komma dit idag, det är bara andra arbetspasset, men det är idel leenden och kindpussar. Alla anstränger sig verkligen för att jag ska förstå när de pratar och för att de ska förstå min, ännu knackiga, spanska. Och framför allt så verkar det som att alla är glada över att jag är där och blir glada att se mig. Det gör så himla mycket när man verkligen känner sig välkommen. 

Idag var en strålande dag, på många sätt. Jag hade två bebisar själv (samma två som jag hade sist, och ni kan pusta ut, bajskräksbebisen har klarat sig och mår mycket bättre) tillsammans med en sjuksköterskestudent. Hon fick lära mig om rutiner och jag fick lära henne om bebisarna. Mycket bra samarbete!
Vid tiofikat så hade någon köpt frallor och pålägg, så det blev som fredagsfikat på hemmaneo! Herrejösses vad jag saknade alla jobbarkompisar på 107A idag... Nåväl, när jag hade fikat klart så kom chefssjuksköterskan in och sa att jag skulle följa med henne. Doktorerna hade bjudit in till "brunch" på grund av att det är "Dia de enfermeras - sjuksköterskornas dag" här imorgon. Hela barnklinikens läkarkår var på plats tillsammans med ett gäng luttrade sjuksköterskor, och jag. Det bjöds på salteñas, pirogliknande saker, och så höll några tal. Och helt plötsligt så fick vi blommor. Alla sjuksköterskor som var där, och lilla jag med! En sån liten sak gjorde verkligen min dag. Många av läkarna kom fram och kindpussades och pratade och tyckte att det var jättekul att jag var där och sa att jag var hemskt välkommen. 

Väl tillbaka inne på avdelningen så var det dags för 12-målet för pluttisarna. Jag satte igång båda två på sondmat och då kom mamman till den stora bebisen (2110 gram, 77 dagar) som fortfarande ligger i kuvös. Hon gick fram till kuvösen och stoppade in ett finger och nuddade sin son på armen. Inget mer. Då frågade jag om hon ville ge honom mat i sonden och hon trodde inte sina öron. Såklart ska mamma få ge sitt barn näring!! Efter en stund slog det mig;
-Vill du inte hålla i honom? Make till förvåning har jag aldrig sett hos en människa förr. 
- Va?! Nämen... Det får jag väl inte? Eller? Nämen, oj!
-Såklart du får, det är ju din bebis. 

Sagt och gjort. En ung kvinna som blev mamma för 77 dagar sedan fick för första gången hålla i sitt barn. Den lycka som den mamman utstrålade kunde göra vem som helst religiös. Barnets värden (saturation, puls och andning) blev kanonfina så fort han fått lägga sig till rätta i sin mammas famn för första gången. Stora, tysta, glädjetårar rann nerför kinderna på den lyckliga mamman och när jag sedan ordnade till det så att han för första gången i sitt liv få amma... Ja. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tror inte att det finns ord som kan beskriva lyckan som fanns i det rummet just då.
Tänk er själva, att föda ett barn, alldeles för tidigt och inte få hålla i honom eller henne. Inte vara den som ger näring och inte vara den som tar hand om. Inte vara den som byter blöjor eller som tvättar. Det är ofattbart för mig varför de inte gör föräldrarna delaktiga i vården. Och att som liten, svag bebis inte få ligga i någons famn på 77 dagar...

Men nu ska det bli ordning på torpet. Nu ska "Tant Sanna" ordna upp det här. Nej, skämt å sido, jag måste ju vara väldigt ödmjuk med allt det här. Jag kan ju inte komma från "västvärlden" och storma in och påpeka allt de gör fel. Jag måste ju försöka ta det med ministeg. Men nog tusiken ska jag få till det så att mor (far) och barn får knyta an till sitt nyfödda barn ordentligt. Banne mig. Annars kommer jag skämmas när jag åker härifrån.

Jag har ju även börjat jobba på Hospital Materno Infantil. Det var ju inte lika roligt måste jag säga. Först och främst fick jag vänta på en bänk i en och en halv timme när jag kom för att ingen visste att jag skulle komma. När jag till slut får träffa sjuksköterskan jag träffade på intervjun tar hon mig med ner till barnakuten och presenterar mig för personalen där. Och det är ungefär det produktiva jag har gjort idag. Jo! Jag vek kompresser också, från 9-12. Fantastiskt. 

Det var inte det att de inte hade patienter, för det fanns det många av, det var det att det jobbade kanske 10 läkare där som tog hand om allt själva. Sjuksköterskorna gjorde ingenting (förutom att vika kompresser). Jag hoppas verkligen att det blir mer att göra framöver och att det här var en engångshändelse, annars ska jag banne mig insistera på att få jobba på förlossningen istället. Jag kan ju inte sitta och titta på boliviansk TV-shop och vika kompresser året ut. Vi får hjälpas åt att hålla tummarna att det blir lite sjuksköterskeuppgifter så att jag inte blir galen.

Jag har äntligen fått börja jobba. Efter många om och men... Nu är det ändå klart. Jag ska jobba måndagar, onsdagar och fredagar på Caja Nacional de Salud (CNS) på neonatalavdelningen. Tisdagar och torsdagar ska jag vara på Hospital Materno Infantil, på barnakuten, som det verkar. (Tänkte att jag skriver ett separat inlägg om det, det blir så himla långt att läsa på samma gång annars).

Igår hade jag min första dag på CNS och blev väldigt väl mottagen. Jag och en annan sjuksköterska hade tre små bebisar tillsammans. En på dryga kilot och två i tvåkilosklassen. Det var verkligen ett fint sjukhus, där de hade allt man kan behöva. CPAPer, respiratorer, kuvöser och sånt.
Dock så kommer det nog ta ett tag att vänja sig att saker och ting, rutiner, inte fungerar som hemma.

Det första jag såg när jag kom var en ganska stor bebis (39+5 igår) fortfarande i en kuvös, 73 dagar gammal. Med vääärldens indragningar och näsvingespel (tecken på att bebisen kämpar med att andas). Han hade 6 liter syrgas/minut in i kuvösen och hade en saturation på 90-93%. Hemma så tror jag (rätta mig om jag har fel) att den bebisen skulle fått ha CPAP. Det första jag frågade var om de hade CPAPer och det hade de, men de sa att han inte behövde det eftersom han hade legat i respirator så länge (4 dagar för två och en halv månad sen). Så det var bara att köpa läget... Fick tillslut till det så att han klarade en saturation >95% på bara 1,5 liter, så det var ju en vinst i sig. Det var som en plexiglascylinder som man liksom ställde över barnets huvud, så att syrgasen blev koncentrerad runt huvudet istället för att fara omkring i hela kuvösen. Väldigt effektivt, men det såg ju inte så skoj ut.

Jag har inte suttit helt pall här hemma ska ni veta. Jag har varit ute på en hel del skoj med... I lördags var det fotbollsturnering på Johans jobb, alla barnen i samhället fick vara med och spela. Volontärerna på Johans jobb (plus lilla jag) hjälpte till genom att vara coacher, domare och hålla-i-ordningare. Jag cochade ett lag på sex 11-åriga småkillar. Vi var Venezuela och vi hamnade sist. Alltså, säg inte det här till dem, men de var helt klappkassa. Stackars pojkar och stackars lilla coachen. Jag skrek och gormade för att de skulle känna att någon trodde på dem, men de blev krossade. Alltså KROSSADE, verkligen. Men de var ganska så söta...

Det här med jobb verkar ju vara lite av ett gissel. I alla fall till en början när ingen kände igen mig på organisationen. Förra veckan däremot släppte det och i fredags (eller om det var torsdags) så fick jag äntligen ett möte på ett sjukhus. Inte det sjukhus som det var tänkt att jag skulle jobba på, Caja Nacional de Salud, utan på ett annat som heter Hospital Materno Infantil. Very well. Jag slänger mig i en trufi för att åka dit och möts av världens blockader på vägen, så självfallet blir jag en kvart försenad. Ingen skada skedd, i och för sig, men det är ju lite pinsamt när man kommer svettig som efter en mara med andan i halsen för att möta upp en viss Dr. Ortuño utanför sjukhuset. Vi letar oss in till det största kontoret de har för att tydligen så ska jag få prata med sjukhuschefen. Svettig och rödblommig - charmigt. Mötet gick finfint och det bestämdes att jag skulle börja jobba måndagen efter. 7.30 skulle jag vara på plats utanför sjuksköterskeexpeditionen. Jag skulle få jobba på barnakuten, och det lät ju väldigt spännande. När vi gick därifrån frågade doktorn om jag hade erfarenhet av förlossningar. Njaaä, svarade jag då. "Om du vill får du nog lära dig att förlösa här, det behövs. Det är 50 förlossningar om dagen på Materno Infantil och som läget ser ut nu så får tredje årets läkarstudenter hoppa in och förlösa för att det är så dåligt med personal". Fattar ni den grejen? Att få komma hit och bli upplärd att förlösa. Sjukt spännande!

I lördags morse skulle jag möta upp för att få hämta kläder från organisationens lager så jag åker in, i träningskläder, klockan 8 på lördag morgon. Möter upp med Zulema som ska ta mig med att plocka ut jobbkläder - trodde jag ja. Då har hon tydligen bokat in ett möte på det andra sjukhuset som jag ursprungligen skulle jobba på, CNS.
-Men? Jag har ju redan fått jobb, jag börjar jobba på måndag säger jag.