BodyBalance och skuldkänslor
Jag tog en pluggpaus och gick på BodyBalance, a.k.a. sträckochtöjträning. Det skulle jag inte ha gjort. Jösses. Det slog mig som ett åsknedslag; vad faan har jag gjort med mig själv? Hur har jag tillåtit det att gå såhär långt?
Tro det eller ej, men för ett gäng med år sedan vägde jag säkert 20 kilo mindre än jag gör idag, jag var lång och smal och vig som en katta. Jag gick ner i split och spagat, ploppade ner i brygga som ingenting, kunde stå på ett ben och hålla det andra rakt upp i luften. Jag hade hälsenor!! Tänk... Hälsenor. Det var längesen jag såg röken av dem nu. Fy fabian.
Jag måste göra något åt det här eländet nu. Det har var inte vad varken jag eller Johan skrev på... Stackars honom. Jag har ju börjat träna, alltid något, men nu får det tamejfan vara slut på sötebrödsdagarna också. Jag satt i trufin på väg hem nu och tänkte att jag inte ska ta in en enda liten kolhydrat i min nya lägenhet. Dock har jag inte en aning om hur jag ska försöka köra lite LCHF här, landet utan mejeriprodukter.
Gaah, det är så sjukt frustrerande att jag tillåtit mig själv att komma till det här stadiet!! Fan.
Alto Miraflores och en oroande CT
Här jobbar jag två dagar i veckan. Det här är själva "hälsocentret" som de pratade om. PET-flaskorna på golvet är till för stickande och skärande. I det stora bruna träskåpet finns mediciner.
Alto Miraflores
Ytterligare en bild över samhället.
Ingången till "hälsocentret". Här finns även ett litet kök där några systrar från en församling jobbar med att ge skolbarnen mellanmål.
Jag har jobbat ett par gånger till sedan sist jag skrev. I torsdags förra veckan gick vi hem till en 19-årig tjej som hade varit med i en motorcykelolycka och efter det slutat att prata. Mina varningsklockor gick ju igång till tusen och när vi kom hem till henne så låg hon på en madrass på golvet i sitt hus och hade sin två månader gamla dotter bredvid sig. Vi försökte prata med henne, men hon kunde inte svara. Hon utstötte ljud, som om hon ville prata men inte kunde. Hon hade varit med om den här olyckan på söndagen innan och hade tre dagar tidigare gjort en CT-hjärna (datortomografi, där man får flera bilder av hjärnan, liksom sett från olika "lager") och en vanlig slätröntgen av bäcken, thorax och skalle. Hon hade alla bilder på hemma så jag och Dr. Norah tittade igenom dem. Jag vill inte vara sån, men det är lite oroväckande att jag kunde tyda plåtarna bättre än henne och hon är läkare. Jag såg i alla fall en hårfin spricka i kraniet och på CT-bilderna så fanns det en tydlig fläck innanför vänster tinning som jag inte kan tolka som något annat än ett hematom (blödning). Det som blev riktigt läskigt var när vi fick reda på att hon kunde prata när de gjorde CTn, men nu, tre dagar efter så hade hennes tal försvunnit. Det tyder ju på, i alla fall i mina ögon, på att det har skett en förändring och att blödningen eventuellt blivit större. Jag gjorde några lättare kontroller, pupiller, reflexer, liksidighet i muskeltonus osv. Hon hade lite svagare pupillreaktion på höger öga, men i övrigt verkade hon okej. Detta verkade inte oroa doktorn så mycket, men hon tog med sig bilderna och skulle visa för en kollega som är neurolog. Jag ville ju att den här stackars flickan skulle in på sjukhus på observation på direkten, men tydligen så skulle vi vänta till efter helgen...
När vi kom tillbaka igår så såg hon, tack och lov, mycket piggare ut. Jag hade tänkt att hon skulle ha dött under helgen, men hon var verkligen mycket piggare. Dock pratade hon fortfarande inte. När jag började fråga lite mer kring hur olyckan hade gått till så visade det sig att det egentligen inte alls varit nådon MC-olycka, utan hon hade kollapsat efter att hon klivit av motorcykeln. Jag började direkt tänka på aneurysm och berättade min misstanke för doktorn. Vi frågade sedan om hon hade svimmat något hemma, och det hade hon, hon hade även haft något, som jag tolkade som frånvaroattacker. Vi sa till familjen att vi gärna vill se en kontrolltomografi för att se hur läget ligger till, men tyvärr så hade familjen inte råd att betala för en till CT. Så den här flickan får gott ligga hemma på madrassen på golvet och hoppas på att hon bättrar sig av sig själv.
Det är så tragiskt och gör så ont i mig att en så futtig sak som pengar måste sätta käppar i hjulet för en ung kvinnas tillfrisknande. Det är en sjuk värld vi lever i och vi ska komma ihåg att vi har en oerhörd tur som får bo i ett så fantastiskt land som Sverige där vi har den vård vi har, nästan helt gratis.
Här jobbar jag.
Jag har jobbat ett par gånger till sedan sist jag skrev. I torsdags förra veckan gick vi hem till en 19-årig tjej som hade varit med i en motorcykelolycka och efter det slutat att prata. Mina varningsklockor gick ju igång till tusen och när vi kom hem till henne så låg hon på en madrass på golvet i sitt hus och hade sin två månader gamla dotter bredvid sig. Vi försökte prata med henne, men hon kunde inte svara. Hon utstötte ljud, som om hon ville prata men inte kunde. Hon hade varit med om den här olyckan på söndagen innan och hade tre dagar tidigare gjort en CT-hjärna (datortomografi, där man får flera bilder av hjärnan, liksom sett från olika "lager") och en vanlig slätröntgen av bäcken, thorax och skalle. Hon hade alla bilder på hemma så jag och Dr. Norah tittade igenom dem. Jag vill inte vara sån, men det är lite oroväckande att jag kunde tyda plåtarna bättre än henne och hon är läkare. Jag såg i alla fall en hårfin spricka i kraniet och på CT-bilderna så fanns det en tydlig fläck innanför vänster tinning som jag inte kan tolka som något annat än ett hematom (blödning). Det som blev riktigt läskigt var när vi fick reda på att hon kunde prata när de gjorde CTn, men nu, tre dagar efter så hade hennes tal försvunnit. Det tyder ju på, i alla fall i mina ögon, på att det har skett en förändring och att blödningen eventuellt blivit större. Jag gjorde några lättare kontroller, pupiller, reflexer, liksidighet i muskeltonus osv. Hon hade lite svagare pupillreaktion på höger öga, men i övrigt verkade hon okej. Detta verkade inte oroa doktorn så mycket, men hon tog med sig bilderna och skulle visa för en kollega som är neurolog. Jag ville ju att den här stackars flickan skulle in på sjukhus på observation på direkten, men tydligen så skulle vi vänta till efter helgen...
När vi kom tillbaka igår så såg hon, tack och lov, mycket piggare ut. Jag hade tänkt att hon skulle ha dött under helgen, men hon var verkligen mycket piggare. Dock pratade hon fortfarande inte. När jag började fråga lite mer kring hur olyckan hade gått till så visade det sig att det egentligen inte alls varit nådon MC-olycka, utan hon hade kollapsat efter att hon klivit av motorcykeln. Jag började direkt tänka på aneurysm och berättade min misstanke för doktorn. Vi frågade sedan om hon hade svimmat något hemma, och det hade hon, hon hade även haft något, som jag tolkade som frånvaroattacker. Vi sa till familjen att vi gärna vill se en kontrolltomografi för att se hur läget ligger till, men tyvärr så hade familjen inte råd att betala för en till CT. Så den här flickan får gott ligga hemma på madrassen på golvet och hoppas på att hon bättrar sig av sig själv.
Det är så tragiskt och gör så ont i mig att en så futtig sak som pengar måste sätta käppar i hjulet för en ung kvinnas tillfrisknande. Det är en sjuk värld vi lever i och vi ska komma ihåg att vi har en oerhörd tur som får bo i ett så fantastiskt land som Sverige där vi har den vård vi har, nästan helt gratis.
Kvällens underhållning
Småkaksbak
eller...
småkaksbak?
Jobbdags igen
Igår, tisdag, var jag på "jobbet" igen. Det är inte många timmar jag jobbar, men det är något att göra i alla fall. Vi träffade lillpojken som hade ramlat sist vi var där och tittade till hans sår. Det hade läkt jättefint men han kommer nog att få ett rejält ärr i pannan. Hans mamma ville även prata lite med oss om preventivmedel. Hon hade fått ett missfall och blivit skrapad för en vecka sedan och ville prata p-piller. Vi kom överens om att Doktor Norah, som jag jobbar med, skulle köpa p-piller till henne och ta med sig nästa gång vi ska dit. Jättefint att det går att ordna så när det inte alltid är lätt att komma ifrån när man har en halv miljard barn att ta hand om.
Vi träffade även en mamma när vi var på väg därifrån som frågade om vi var läkare, eftersom hennes lilla dotter hade diarré och hade kräkts hela natten och inte ville äta. Hon hade flickan med sig i en aguayo (tygsstycke att bära barn i) på ryggen och vi tog oss en titt på lillan. Hon var alldeles glödhet, lillstumpan, hade bleka slemhinnor, insjunken fontanell och var helt slapp och slö. Vi kunde inte göra så mycket mer än att råda mamman att ge vätskeersättning på sked hela tiden och amma så mycket hon orkade och ge febernedsättande. Hade det här varit hemma på sjukhuset så hade jag tagit blodprov, gett supp Alvedon och satt nål för att jag är helt övertygad om att hon hade behövt dropp. Uscha. Det gör liksom ont i en när man vet vad som behövs göras men att man inte har resurserna till det. Vi sa åt henne att hon skulle åka till sjukhuset med henne om hon inte fick i lillan mycket vätskeersättning och om hon inte bättrade sig till eftermiddagen. Hon ska komma till oss imorgon så får vi se hur det har gått.
Sånt här gör så att jag längtar hem så att det gör ont. Jag saknar mitt jobb, jag älskar verkligen att jobba med det jag gör, men jag vill gärna ha resurser så att man kan göra lite nytta.
Kvinnor med aguayo
Santa Cruz de la Sierra
Oh jösses Amalia, vilken resa...
Jag och Johan åkte till Santa Cruz i helgen. Det är en stad som ligger öster om Cochabamba och som har ett helt annat klimat än här. Santa Cruz ligger på 420 m.ö.h och är alltså mer än 2000 meter under oss här i Cocha. Jag antar att det är höjdskillnaden som gör så att klimatet är så annorlunda. Nu, mitt i vintern, så har de runt 25-27 grader på dagarna och som lägst ner mot 17, till skillnad från här där vi har ungefär 3 grader på nätterna.
Jag och Johan åkte till Santa Cruz i helgen. Det är en stad som ligger öster om Cochabamba och som har ett helt annat klimat än här. Santa Cruz ligger på 420 m.ö.h och är alltså mer än 2000 meter under oss här i Cocha. Jag antar att det är höjdskillnaden som gör så att klimatet är så annorlunda. Nu, mitt i vintern, så har de runt 25-27 grader på dagarna och som lägst ner mot 17, till skillnad från här där vi har ungefär 3 grader på nätterna.
Vi började i torsdags vid niotiden då vi satte oss på bussen som skulle ta oss 10 timmar i östlig riktning. Tack och lov så propsade jag på en "bus cama suite" som alltså är en buss där det bara går in tre stolar i bredd och där varje stol går att fälla ner helt och hållet och där man kan lägga upp ett fotstöd helt plant. Man får alltså en egen säng, helt plan och så hade varje stol en egen tv-skärm. Bussresan skulle som sagt ta 10 timmar, men det slutade med att det tog ungefär 12, vilket ändå är helt okej. Tydligen så hade det varit bloqueos (vägblockader) på vägen, så det hade tagit lite längre tid.
När vi kom fram så åkte vi hem till Johans kompis Ricardo, en brasiliansk kille som pluggar till läkare som Johan bodde tillsammans med första gången han var här. Verkligen en underbar kille!
Vi spenderade helgen med att dricka öl, gå på zoo, dricka lite öl, gå på gayklubb, dricka drinkar, äta bakisbrunch, dricka öl, hänga vid en pool, dricka öl, dricka öl, promenera i en flod (jepp, i floden), dricka en öl och sen åkte vi hem.
Hemresan blev helt horribel. Tack och lov hade jag bett om en bus cama suite deluxe plus plus med grädde på toppen, så vi hade ordentliga sängar på hemvägen också, och det var en himla tur kan jag säga... För det slutade med att den resan tog hela 18 timmar!! Det var studenter som hade blockerat vägarna igen, så vi stod stilla i ett helt gäng med timmar där mitt i natten. Fy fabian... Vi borde ha tagit flyget.
Pippande sköldpaddor på Santa Cruz Zoo. Man kan hitta roliga saker om man zoomar på den här bilden.
Efterrätt efter bakisbrunch
Mitt i centrala Santa Cruz finns det här torget, Plaza de 24 septiembre
Min fina Johan och vår härliga kompis Ricardo
Här är vi ute på söndagspromenad i floden som går förbi Santa Cruz
När vi kom fram så åkte vi hem till Johans kompis Ricardo, en brasiliansk kille som pluggar till läkare som Johan bodde tillsammans med första gången han var här. Verkligen en underbar kille!
Vi spenderade helgen med att dricka öl, gå på zoo, dricka lite öl, gå på gayklubb, dricka drinkar, äta bakisbrunch, dricka öl, hänga vid en pool, dricka öl, dricka öl, promenera i en flod (jepp, i floden), dricka en öl och sen åkte vi hem.
Hemresan blev helt horribel. Tack och lov hade jag bett om en bus cama suite deluxe plus plus med grädde på toppen, så vi hade ordentliga sängar på hemvägen också, och det var en himla tur kan jag säga... För det slutade med att den resan tog hela 18 timmar!! Det var studenter som hade blockerat vägarna igen, så vi stod stilla i ett helt gäng med timmar där mitt i natten. Fy fabian... Vi borde ha tagit flyget.
Pippande sköldpaddor på Santa Cruz Zoo. Man kan hitta roliga saker om man zoomar på den här bilden.
Efterrätt efter bakisbrunch
Mitt i centrala Santa Cruz finns det här torget, Plaza de 24 septiembre
Min fina Johan och vår härliga kompis Ricardo
Här är vi ute på söndagspromenad i floden som går förbi Santa Cruz
Johan och Ricardo njuter av en öl i solen
Jag gillade verkligen Santa Cruz. Det kändes som en öppnare stad, och det var ju skönt att slippa gå omkring och frysa hela tiden. Vi umgicks med Ricardo och hans brasilianarkompisar hela helgen så det var ju en utmaning med språket. Dels pratade de portugisiska med varandra, sen pratade de med oss på spanska med portugisisk brytning och så tar de bort S:en i ändelsen på ord, så Santa Cruz uttalas Santa Cru. Svårt med nog väldigt nyttigt, det var skönt att jag inte var den enda vars modersmål inte är spanska, så jag vågade släppa loss och prata ordentligt. Så jag tror att jag har lärt mig mycket rent språkmässigt i helgen också.
Jag gillade verkligen Santa Cruz. Det kändes som en öppnare stad, och det var ju skönt att slippa gå omkring och frysa hela tiden. Vi umgicks med Ricardo och hans brasilianarkompisar hela helgen så det var ju en utmaning med språket. Dels pratade de portugisiska med varandra, sen pratade de med oss på spanska med portugisisk brytning och så tar de bort S:en i ändelsen på ord, så Santa Cruz uttalas Santa Cru. Svårt med nog väldigt nyttigt, det var skönt att jag inte var den enda vars modersmål inte är spanska, så jag vågade släppa loss och prata ordentligt. Så jag tror att jag har lärt mig mycket rent språkmässigt i helgen också.
Så allt som allt har vi haft en toppenhelg (om man bortser från busspektaklen) men det känns tråkigt att vi inte upptäckte staden tidigare, nu kommer jag förmodligen aldrig åka tillbaka dit igen.
Soundtrack of my life
Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite mer av Bolivia till er... Den här låten är nog en av de mest populära folksångerna som finns här just nu. De lyssnar på Lady Gaga, Rihanna och Gagnam Style här också, men här finns det även en stor kärlek till Boliviansk musik och bolivianska danser framför allt. Den här låten är en "morenada" och dansen som de dansar i videon är en dans som näst intill alla som kommer härifrån kan och älskar.
Jag portionerar ut gobitarna lite, så jag lägger in några fler videor med mer härlig musik framöver...
Baila morenoooos!
Jag portionerar ut gobitarna lite, så jag lägger in några fler videor med mer härlig musik framöver...
Baila morenoooos!
Nuså!
Hej på er!
Det var inte igår. Nu sitter jag med den riktiga datorn, med det riktiga tangentbordet i knät och jag svär ingenting alls faktiskt. Den där jäkla iPaden jag gav Johan är ju inte den roligaste att skriva på eftersom jag missar mellanslaget hela tiden... Men nuså. Nu är jag tillbaka.
Det gick bra på det där mötet jag skrev om sist, har varit på ytterligare ett möte efter det också, men eftersom det här är Bolivia så har jag inte kommit så mycket längre för det.
Jag var i alla fall upp till det där hälsocentret med doktorn (som inte alls var en man utan som var en tjej som heter Norah) igår. Hälsocentret var inget hälsocenter heller, utan ett pyttelitet rum med ett skrivbord, ett skåp och en liten undersökningsbrits. Gott så. Här håller hon till två förmiddagar i veckan, plåstrar om, pratar preventivmedel och ger ut flytande alvedon till febriga barn.
Jag var som sagt med henne upp till Alto Miraflores, som stället heter, igår och vi fick plåstra om en liten pojke som ramlat och slagit ansiktet, vi gav flytande alvedon till en liten flicka med vattkoppor och så pratade vi preventivmedel med en fyrabarnsmamma. Jag har ju haft mer spännande dagar i min "karriär", men det är något att göra i alla fall.
Jag har inte hört något om den där medicinbussen än och vi får väl se om det blir av. Dagarna är ganska långa här när man inte har något att göra, så jag hoppas verkligen att det dyker upp något mer än bara tisdagar och torsdagar från 9 till 12...
I övrigt är det rätt bra. Jag har varit risig i kistan från och till sedan jag kom och i förrgår tog jag mig äntligen till doktorn för lite olika prover. Jag trodde att jag skulle vara full med småkryp inuti men vi uteslöt parasiter, amöbor och salmonella, tack och lov. Det visade sig att jag har en del dumma bakterier i kroppen så nu går jag på antibiotika, och jag känner mig redan mycket piggare.
I helgen ska jag och Johan åka till Santa Cruz som ligger 10 timmar med buss öster om Cochabamba. Vi ska träffa en av Johans gamla kompisar där och vi passar på att åka nu när Johan har en ledig fredag så att vi har en långhelg på oss.
Jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att uppdatera er, jag märker att besöksantalet skjuter i höjden när jag skrivit något, så det verkar ju finnas ett litet intresse av att följa mig ändå. Jag ska bättra mig!
På återseende, mina vänner :)
Det var inte igår. Nu sitter jag med den riktiga datorn, med det riktiga tangentbordet i knät och jag svär ingenting alls faktiskt. Den där jäkla iPaden jag gav Johan är ju inte den roligaste att skriva på eftersom jag missar mellanslaget hela tiden... Men nuså. Nu är jag tillbaka.
Det gick bra på det där mötet jag skrev om sist, har varit på ytterligare ett möte efter det också, men eftersom det här är Bolivia så har jag inte kommit så mycket längre för det.
Jag var i alla fall upp till det där hälsocentret med doktorn (som inte alls var en man utan som var en tjej som heter Norah) igår. Hälsocentret var inget hälsocenter heller, utan ett pyttelitet rum med ett skrivbord, ett skåp och en liten undersökningsbrits. Gott så. Här håller hon till två förmiddagar i veckan, plåstrar om, pratar preventivmedel och ger ut flytande alvedon till febriga barn.
Jag var som sagt med henne upp till Alto Miraflores, som stället heter, igår och vi fick plåstra om en liten pojke som ramlat och slagit ansiktet, vi gav flytande alvedon till en liten flicka med vattkoppor och så pratade vi preventivmedel med en fyrabarnsmamma. Jag har ju haft mer spännande dagar i min "karriär", men det är något att göra i alla fall.
Jag har inte hört något om den där medicinbussen än och vi får väl se om det blir av. Dagarna är ganska långa här när man inte har något att göra, så jag hoppas verkligen att det dyker upp något mer än bara tisdagar och torsdagar från 9 till 12...
I övrigt är det rätt bra. Jag har varit risig i kistan från och till sedan jag kom och i förrgår tog jag mig äntligen till doktorn för lite olika prover. Jag trodde att jag skulle vara full med småkryp inuti men vi uteslöt parasiter, amöbor och salmonella, tack och lov. Det visade sig att jag har en del dumma bakterier i kroppen så nu går jag på antibiotika, och jag känner mig redan mycket piggare.
I helgen ska jag och Johan åka till Santa Cruz som ligger 10 timmar med buss öster om Cochabamba. Vi ska träffa en av Johans gamla kompisar där och vi passar på att åka nu när Johan har en ledig fredag så att vi har en långhelg på oss.
Jag lovar att jag ska försöka bli bättre på att uppdatera er, jag märker att besöksantalet skjuter i höjden när jag skrivit något, så det verkar ju finnas ett litet intresse av att följa mig ändå. Jag ska bättra mig!
På återseende, mina vänner :)
Oj oj oj, jag har glömt och varit lat
Hej! Förlåt för att jag försvunnit... Jag ska blogga igen, snart. Måste bara få tummen ur och koppla in internet till min dator så att jag slipper sitta och svära över iPaden som jag skriver på nu.
I'll be back om några timmar eller så.
Puss på er!
