Jag skrev ju att jag mailat Mano a Mano och sagt ifrån mig, va? Det var ju här i mitten på förra veckan... Väntade hela veckorslutet och helgen på att få ett bekräftande svar från min kontaktperson. Men - nada. Dock så plingade det till i inkorgen på söndags kvällen. Då hade de helt plötsligt böjat planera för hur jag ska börja hålla någon kurs på universitetet för sjuksköterskestudenterna. Är inte det typiskt? När jag precis lagt det bakom mig och meddelat att jag, mer eller mindre, fått nog så blir det fart i baken på dem. 

Mitt projekt handlar ju inte alls om att prata med studenter, för det första. Det handlar ju om att informera om vad som står galet till på avdelningarna, till personalen som jobbar där. Men men... Det är väl bättre att informera någon än att inte informera någon alls. Så jag har sagt till att jag gärna kan hålla små samtal eller seminarier om mindre grupper, men jag har inget intresse (språkmässigt så fixar jag nog det inte heller) att stå inför en klass på säg, 100 personer. Förhoppningsvis kan jag öppna någons ögon och kanske inbjuda till ett annat tankesätt. Dock har jag väldigt svårt att tro att den liiiiilla lilla procenten som eventuellt kommer att jobba med, eller ha praktikplats med, prematurer, kommer att kunna göra något av det jag har att säga. Jag tror tyvärr inte att en enda liten student eller nybakad sjuksköterska kommer att våga ifrågasätta något. Kulturen är sån här att doktorn KAN ALLT, och sjuksköterskan bara lyder. Tyvärr, men det är en sorglig sanning. 

Men - kanske kan det bli ringar på vattnet och om jag kan inspirera någon så kanske det kan sätta åtminstone ett litet spår. 

Så nu får vi se vart det här leder. Vem vet, jag kanske får vänta i tre veckor till bara för att få ett mail som säger: Snart så...

En del har hänt sen sist. Inget spektakulärt alls - förstås. Vi hade ju Johans mysiga föräldrar här på besök. Första tiden spenerades ätandes i och runt i kring Cochabamba. Sen hoppade vi på en nattbuss och stack till La Paz. Från La Paz tog vi sen en liten skumpig miniuss till Copacabana (nej, inte i Brasilien) som ligger vis Titicacasjöns strand. Jättefint ställe och det var helt underbart att se en stor samling vatten igen. Tror faktiskt att det är lite av mitt element, om man får låta som en hippie. Där åt vi lite till. (Jösses Amalia vad vi har ätit den senaste tiden...) Vi spenderade en natt i Copacabana och sen åkte vi ut till Isla del Sol som är en ö som ligger en och en halv timme från Copacabana med båt. Otroligt vacker ö med fantastisk natur och utsikt. Tyvärr så hade jag åkt på en REJÄL släng av höjdsjuka, så det enda jag såg av Isla del Sol var taket ovanför sängen där jag låg HELA TIDEN, insidan av mina ögonlock och den timmeslånga klättringen till hotellet. Nåväl - vi hade det mysigt ändå. 

Nu har vi varit på hemmaplan i en vecka och livet är som vanligt. Johan jobbar och jag gör det inte. Har ju mitt projekt, men det ligger ju vilande i väntan på att Mano a Mano ska få sina pollexar ur diverse kroppsöppningar. Jag har kontaktat min organisation flera gånger och sagt att jag är tillbaka i Bolivia och att jag vill sätta igång med mitt projekt eller om det finns annat jag kan göra i organisationen. Men igår fick jag nog... Vi författade ett långt mail där jag, mycket vänligt, förklarar att jag känner att jag inte har tid att göra något med kvalitet på så pass kort tid som är kvar och att det är bäst om jag säger ifrån mig vidare "uppdrag". Så nu, förhoppningsvis, är jag "fri" från Mano a Mano. Dock ska jag lämna över mitt projekt till dem för att de ska kunna följa upp det, om det finns intresse. Jag ska också lämna över det till de personer som var med på mötet och till neonatalavdelningen där jag jobbade. Så förhoppningsvis är inte allt mitt jobb förgäves. 
Men nu ska jag sikta på att göra annat. Tänkte ta kontakt med Proyecto Horizonte, där Johan jobbar, och se om jag kan få volontära med dem den sista tiden. Så vi håller tummarna för det. Tills dess tänkte jag bara "glida runt" och göra sånt jag tycker om att göra. Jag ska njuta av det vackra vädret och det billiga kaffet.