Det var ett gäng förvirrade och något chockade Cochabambinos som kantade gatorna igår.

Igår var jag ju med på den där simuleringen som jag skrev om här om dagen. Väldigt spännande alltihop. Jag var en av sex svårt sjuka patienter med på ett "flygplan" (läs: buss) med 68 passagerare. Jag kunde inte ett ord spanska och bara väldigt lite, hackig, engelska. Bussen stormades av läkare iklädda full skyddsmundering och jag fick en lapp om halsen med prio "GUL". De lastade in mig i en ambulans och så stack vi iväg. Totalt så var det fem ambulanser med blåljus och sirener som körde i full kareta genom Cbba. Vi hade poliseskort av sex poliser på motorcyklar och i varje korsning och rondell på väg till sjukhuset så hade det placerats ut poliser som stängde av trafiken. Eftersom det inte hade gått ut i tidningar och media att det var en simulering så var det väldigt många chockade ansikten som kantade gatorna igår. Otroligt roligt. Och där i en av ambulanserna satt jag och försökte hålla mig för skratt. Fick ju inte avslöja mig. 

Väl framme på sjukhuset så blev jag inlagd, med falskt dropp och syrgas. Läkarna försökte så gott det gick att kommunicera med mig. Som bekant så är ju inte engelskan så väldigt använd här, så det var lite krångligt och frustrerande för dem. När sedan simuleringen var avslutad så satte jag mig upp i sängen och tackade alla och berömde dem. På spanska såklart. Ni skulle sett chocken i deras ansikten när det går upp för dem att jag faktiskt pratar spanska. 
"Hon, hon... Hon kan spanska. Du..... Kan du prata spanska?!". Vansinnigt skoj! När jag sedan berättade att jag faktiskt är från Sverige på riktigt, som jag hade låtsats, så blev förvåningen ännu större. 

Väldigt cool grej att ha varit med om faktiskt. Något som jag nog kommer att komma ihåg i hela mitt liv.

Imorgon ska jag vara med på en simulerad flygkatastrof på flygplatsen här i Cbba. Det är för att utbilda och träna med medicinsk personal, brandmän, poliser och andra som skulle vara inblandade i ett katastrofläge. Det kommer att gå ut på att vi simulerar att det landar ett flygplan på flygplatsen, varpå vilket det brutit ut en okänd sjukdom ombord. Läkare, ambulansmän, brandmän och annnan personal kommer att få ta hand om situationen, ha triage, diagnostisera, isolera, behandla och skjutsa folk till "sjukhus" och karantäner. Allt som om att det vore ett skarpt läge. 

Min roll kommer att vara som en av "huvudpatienterna" ombord på planet. Totalt kommer planet att ha 68 pasagerare och jag kommer som sagt att få spela en av huvudpatienterna. Jag kommer att ha Fågelinfluensa (H5N1) och jag kommer bara att kunna prata svenska och lite, lite engelska. Läkarna och de andra kommer att få ringa in tolkar för att förstå mig och de kommer att få försöka reda ut situationen. Det är ju inte alls otänkbart i en sån här situation att det finns en ickespansktalande person ombord. 
Det känns jättespännande och jag kommer verkligen att leva mig in i rollen som influensasjuk turist!! Jag ska hosta lungorna ur mig...

På fredag är det dags för en föreläsning till. Då ska jag vara på universitetet för läkarstudenterna igen. Jag var ju där förra veckan och föreläste för sjukgymnaststudenter. Då filmade vi även "spektaklet" så att vi kan skicka min föreläsning tillsammans med Power Point-presentationen till andra kliniker runt om i Bolivia. Mano a Mano har totalt 131 kliniker, så det kan ju få väldigt stor spridning om jag har tur.
Nåväl, på fredag blir det en föreläsning till, och jag hoppas att det blir för läkarstudenter den här gången. Var ju lite skumt att föreläsa för sjukgymnaststudenter förra veckan. Ingen av dem hade ens sett en prematurbebis förr. Men i och med att jag föreläste för folk som inte hade grundkunskaper var jag ju tvungen att förklara anatomi och lite såna saker, så det var nog bra att vi filmade just då, då får man ju lite mer kött på benen som tittare, så att säga.

Så det händer grejer här i Bolivarernas land fortfarande... Men just nu är det GRÄSLIGT varmt så jag är verkligen avis på er där hemma som får kava omkring i jackor i minusgrader och snöglopp.

Den här affischen har suttit uppe på universitetet där jag hade mina första föreläsningar. Universidad Mayor de San Simón.

 

Idag hade jag en föreläsning till. Den här gången var det dags för ytterligare ett universitet att få besök av lilla mig och få lära sig lite om bebisar. Idag var det ca. 75 personer på föreläsningen, så jag var nog lite nervös i början. Men det släpper ju rätt fort sen. Det gick bra och studenterna verkade intresserade och deltog faktiskt i föreläsningen. Alltid roligt när man får respons och verkligen kan prata med de man föreläser för. 

Eftersom det börjar dra sig mot slutet nu så har jag försökt tänka ut hur jag ska göra för att informationen ska finnas kvar här och inte försvinna med mig, om man säger så. Jag pratade med Victor Hugo om det och vi sa att vi skulle skriva ut föreläsningen och en längre förklaring till allt och lämna till deras kliniker. Alltid är det ju någon som läser det och kanske lär sig något. De har 131 kliniker runt om i Bolivia, så det skulle ju kunna bli ett rejält genomslag det här. Victor Hugo föreslog även att vi kanske skulle spela in en liten film där jag informerar om de här sakerna och lämna tillsammans med det övriga materialet och kanske lägga ut på YouTube också. Så jag hoppas att vi kan göra något så att folk kan fortsätta lära sig fast jag inte är här.

Dessutom så har Victor Hugo pratat med en vän till honom som är journalist. Kompisen hade tydligen blivit VÄLDIGT intresserad och ville nog göra något med mig. Han ville ha lite mer information först och så får vi se sen... Då handlar det förmodligen om ett TV-inslag på ca. 5 minuter där jag kan informera kort om mina viktigaste punkter. På så vis når man ju verkligen ut. Det är klart det blev lite nervöst det med, men det är ju inget som är klart. Inte på långa vägar. Men det skulle vara oerhört spännande om det kunde bli något. 

Hej! Ni får ursäkta mig att det blir lite långt mellan inläggen, men jag är ju så lat. I vilket fall som helst så har jag jobbat lite till... Pappa sa idag på Skype att jag kan sätta "Efterfrågad föreläsare i Bolivia" på mitt CV. Och det kan nog stämma.

Igår hade Mano a Mano en utbildningsdag för sjuksköterskor som jobbar på deras kliniker runt omkring i Bolivia. Det var min första föreläsning för färdigutbildade och arbetande sjuksköterskor. Och det gick jättebra! Det var nog runt 40 personer där och (nästan) alla verkade jätteintresserade. Efteråt så kom en doktor, som varit ansvarig för utbildningsdagen, fram till mig med ett jätteleende och sa;
- Sanna! Fantastiskt. Snälla kan inte du komma tillbaka till oss och hålla en sån här föreläsning till i december då vi har nästa utbildningsdag. 

Tänk det! Jag känner mig superglad. Det börjar verkligen hända saker nu! Dessutom så har en av piloterna på Mano a Mano sagt ja till att flyga oss till två byar som ligger nånstans ute i Bolivia för att jag ska kunna föreläsa för fler sjuksköterskor. Så det rör på sig. Det känns som sagt dunderbra, men jag längtar ändå hem. Till mamma och pappa, mina brorsor, farmor och farfar och mina kompisar. Jösses vad jag saknar mina vänner!! Jag ska verkligen ta hand om mina relationer mer när jag kommer hem. Jag ska bli bättre på att ringa och att ta rumpan ur soffan för att verkligen umgås med mina vänner. 

Här kommer en bild på mig från föreläsningen i torsdags.

 

Yes. Det blev av - föreläsningarna alltså. 
I måndags började jag att hålla små föreläsningar på universitetet för sjuksköterskestudenter. Hela den här veckan håller jag på och jag håller två timmeslånga föreläsningar om dagen. Grupperna är på ca. 15 personer, så det känns rätt lagom. Jag vill ju ha en konversation med dem och inte bara stå där och rapa upp en massa fakta.

Första dagen gick bra. Det var ju lite hackigt, jag hade ju inte kommit in i det ordentligt. Men nu, efter 8 föreläsningar känner jag mig varm i kläderna och det känns som att studenterna blir mer och mer intresserade. Förmodligen för att jag är mer avslappnad och verkligen kan prata med dem. De senaste två dagarna har det varit tre-fyra stycken efter varje föreläsning som vill ha min presentation på sina USB-stickor och det är flera som stannat kvar efter föreläsningarna för att fråga frågor och prata med mig. Det känns faktiskt oerhört bra!

Jag har även fått otroligt bra respons från Dr. Ortuño - han som fixat tillfällena. Det har visat sig att han har mycket vänner och kollegor på olika universitet och på olika sjukhus runt i kring Cochabamba... Det är ett eller två (jag fattade inte riktigt vad han sa där i förbifarten i förrgår) universitet till som är väldigt intresserade och vill ha mig som föreläsare. Han och hans kollegor vill även ha mig som föreläsare på en kväll för diverse doktorer och studenter på det största universitetet i stan, Universidad de San Simón. Det är hos dem jag är redan, men de vill som sagt ha mig på en kvällsträff och då handlar det om att föreläsa för 100-150 personer! 
Idag kom han och pratade med mig igen. Det är ett sjukhus och en neonatalavdelning som även de är intresserade av min föreläsning!! Så nu känns det som att det rör på sig. Äntligen - men det är ju lite typiskt att jag snart ska hem härifrån. Jag kommer i alla fall komma hem med ett ganska imponerande CV.